Det som inte har något slut är farligare än det som tar slut. Det oändliga skrämmer, inte det ändliga. Ur den aspekten känns det bra att jag en gång ska dö.
Å andra sidan vet jag ju inte vad som kommer att hända efter döden. Det vet ingen. Och att försöka föreställa sig det är att försöka föreställa sig det oföreställbara.Det är som att försöka tänka det otänkbara. Men om jag ändå försöker hamnar jag lätt i tankar om evigheten, den oändliga evigheten.
Okej. Nu tänker jag på att jag dör, så får vi se vad som händer: Försvinner mitt medvetande när jag dör? Är mina tankar bara celler och atomer och kvarkar och sånt? Hur kan universum fortsätta utan mitt medvetande? Och vadå fortsätta? Som att det är på väg nånstans. Finns universum bara? Eller började det en gång och kommer det att ta slut? Vad fanns i så fall innan universum fanns? Och vad händer när det tar slut?
Nej, universum kan ju inte ta slut. Hur skulle det kunna göra det? Fast samtidigt, hur skulle det kunna finnas i evigheters evigheter, i miljarders miljarders miljarders hundratusen miljoners år och sen lika många till, och sen lika många till, och lika många till etc i det oändliga? Nej, det är otänkbart. Det går helt enkelt inte att tänka på.
Att skåda in i evigheten väcker fruktan. Människan är sysselsatt med att i så många led så möjligt undvika att tänka på det otänkbara. Jag, till exempel, ska åka och spela innebandy nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Intressant.
Du lät ju dig själv ändå tänka på det? Hur förklarar du det? ;)
kanin: Eller hur!
eed: Jo, men man vet ju aldrig. Jag kanske kommer på nåt. Eller menar du att jag tänkte på det otänkbara? Nej, det tror jag inte att jag gjorde. Det slinker alltid undan. Att föreställa sig evigheten är som att försöka tränga in någon i ett hörn, men det är bara det att hörnet hela tiden flyttar sig längre och längre bort.
Ja! Den känslan! Den är så jobbig rolig lockande läskig! Ihhhh!
Okej men du fortsätter tränga in denna någon i hörnet samtidigt som du säger att det inte går? Hur gör du? (Jag tror att du tänkte på det otänkbara).
Jag vet inte hur jag gör när jag tränger in denna någon i hörnet som inte finns. Det är väl det som är den springande punkten.
Underbar mening det där: "Jag vet inte hur jag gör när jag tränger in denna någon i hörnet som inte finns."
Skicka en kommentar