torsdag, augusti 30, 2012

Stopp.

Tvivlet tvivlar inte alltid. Ibland tycker han saker är korkade.

1. Handeln var dålig sommar
Det var rubriken på en längre notis i Sundsvalls Tidning i förrgår. Sedan kom ingressen: "Den regniga sommaren fick inte svenskarna att handla mer än vanligt. Detaljhandeln har ökat, men inte så mycket som HUI Research hoppats på."

Okej, detaljhandeln har alltså ökat, men svenskarna har inte handlat mer än vanligt. Hur får dom ihop det? Och rubriken är direkt missvisande. Korkad.

2. Kärlekens, naturens och djurens ideologi
En insändare, också Sundsvalls Tidning, plockar idag upp ett citat från i maj. En sverigedemokrat vid namn Eddie Påfvelsson sa i en intervju med tidningen Expo i maj såhär om nazismen: "Historiskt har det blivit lite fel, men grunderna tycker jag är sunda. Jag ser det inte som ett hatets ideologi, jag ser det som kärlekens, naturens och djurens ideologi - där man lever i synergi"

Han, Eddie Påfvelsson, fick lämna sina politiska uppdrag, så det var alltså fler än Tvivlet som inte höll med om att ideologin som ledde till det värsta folkmordet någonsin inte är en kärlekens ideologi.

3. Det var ert eget fel
Sydafrika har sitt eget Ådalen 31 nu, fast värre. Polisen mejade för ett par veckor sedan ner 32 av de strejkande gruvarbetare som ville ha högre lön. Dock, där Ådalen 31 ledde fram till saltsjöbadsanda och att arbetsmarknadens parter skulle göra upp i centrala avtalsförhandlingar tog det hela en annan riktning i Sydafrika idag:

"I samband med händelsen greps 270 gruvarbetare. Samtliga åtalades på torsdagen för mord, rapporterar BBC. De anses nämligen ha provocerat fram dödsskjutningarna." (Från dn.se)

Tvivlet säger stopp. Skärp er!

fredag, augusti 24, 2012

Retur.

Sista dagen på den polska resan.

Tack, Sopot och Gdańsk.
Tack, Łódź.
Tack, Kraków.

Det bästa med att resa, särskilt utomlands, är perspektivförskjutningen. Man ställer sig utanför de förhållanden man vanligtvis lever under och ser dom på ett annat sätt.

Det här att jag plötsligt ger akt på det svenska till exempel. Under resan har jag noterat när Abba, Europe och Roxette tagit sig ut genom någon radiokanal i någon affär. Det skulle jag aldrig göra hemma.

Något mindre banalt är att med resandet kommer ofta frågor som: "Hur skulle det vara att bo i den här staden? Varför bor jag där jag vanligtvis bor? Skulle jag kunna jobba med något här? Hur gillar jag det jobb jag har nu?"

Några slutgiltiga svar formuleras inte, men det är själva reflektionen som är grejen.

En annan sak som jag finner mycket stimulerande med att resa är att jag måste lämna bekvämlighetszonen både språkligt och socialt. Det är ganska kul också att försöka köpa två spårvagnsbiljetter som räcker i 40 minuter vardera av ett kioskbiträde som kanske kan säga "hello" på engelska, men inget mer.

Jag kommer att tänka på en återkommande anekdot i min släkt. Vi var ett par familjer på Rhodos och min morbror, Sune Bylund, skulle lämna över nyckeln till de som stod beredda att nyttja tennisplanen efter oss. Han gjorde det med orden:

- Ta' ni key'n ni?

Jag gjorde en liknande fadäs på den här resan. Jag skulle fråga efter toaletten och jag visste att toalett heter toalety på polska. Jag ville använda det ordet, men hade inte tänkt ut några omgärdande ord, så jag pekade inåt lokalen och sa:

- Är toaletyn där?

Jag fick en nick till svar.

Nu åker vi hem!

torsdag, augusti 23, 2012

Iwan.

Vi gick på konsert igår. I en hög och smal kyrka skulle vi få oss en musikalisk upplevelse med en cellist och en slagverkskvartett som spelade Bach och Tan Dun. Det lät mycket spännande.

Cellisten Iwan Monighetti började med att säga något i mikrofonen som var placerad bakom scenen så att man bara såg honom från bröstkorgen och uppåt. Han hade en halvblond pottfrisyr och skägg runt munnen. Han tråcklade sig därefter fram med sitt stora intstrument mellan allehanda slagverk som scenen var belamrad med. Han satte sig ner och vi trodde då att vi skulle få Bach. Kanske något stillsamt och kanske något vackert.

Han tittade upp på pubiken och så skickade han iväg en ton som han lät klinga upp längs de guldbemängda pelarna och de gotiska valven. Och så kom en till. Ljuden svävade omkring oss. Jag slogs av det fysiska i ljudet. Det där är något som vanligtvis försvinner när man lyssnar i högtalare i ett litet rum, att ljudet verkligen transporteras genom luften så att man nästan kan peka på det och säga: Där är det. Där vibrerar det senaste stråkdraget iväg och där studsar det mot taket och nu kommer det tillbaka.

Han spelade inte Bach först. Vi vet inte vad han spelade. Förmodligen var det det han sa i mikrofonen innan. Det var något modernt och ganska häftigt. Framfört med stenansikte.

Bachsviten som följde var inte häftig. Bach anses väl allmänt som den bästa någonsin, men det framgick inte här. Mest beror det nog på att jag inte är inlyssnad på denne gigant bland giganter. Jag började snart tänka på annat.

Jag noterade att fingrarna rörde sig snabbt över greppbrädan, men eftersom de ändå måste hålla fast strängarna ett kort ögonblick blir den visuella effekten något hackig. Som att se ett videoklipp på en dator som är för långsam. Stenansiktet var dock intakt som en stillbild.

Jag började räkna Jesusbilder. Hittade nio, kanske tio. Anade att det nog fanns en till bakom en av pelarna, men kunde inte räkna in den. Det hade varit ohederligt.

När Iwan fick applåder och gick ut blev jag glad. Jag tänkte att nu blir det mer livat när slagverkarna kommer. Iwan kom in igen och fick mer applåder och gick av igen.

Det fanns inget draperi eller så bakom scenen så man kunde se Iwan irra omkring där för en stund. Gå först mot altaret och sedan vika av åt höger och sedan göra helt om åt vänster. Stanna en sekund och sedan - nej, han går mot scenen igen! Han får nya applåder och allt börjar om igen - en till Bachsvit!

Jag kände mig genast distraherad. Det började klia i ögat och det kliade i nacken. Jag tyckte att jag kanske svettades lite obehagligt. Det kliade lite i gommen, uppe till vänster längst bak i munnen. Det killades i örat när jag kliade mig med tungan. Det kliade lite på skenbenet också. Och så ville jag ändra sittställning. Hur gjorde jag det så tyst som möjligt?

Så tog det slut till sist. Han fick en lång applåd. Jag ville skrika "Äntligen"! Iwan log inte. Han gick av scenen och publiken fortsatte att applådera. Jag tänkte att en applåd ska han ha eftersom han har lärt sig att spela allt det där. 50 minuter med bara cello. Han kom upp och bugade igen.

Men han log inte.

(Sedan kom faktiskt slagverkarna och då blev det riktigt fascinerande. Nu ska jag gå och äta glass. Tack för ordet.)

tisdag, augusti 21, 2012

Minnesmärkena.

När man är i de här krokarna (Lill-Polen) gör sig det dramatiska 1900-talet ständigt påmint. Jag tänker främst på utslagen av nazismen och kommunismen. Det sitter i ortnamnen, i byggnaderna, i monumenten.

I Łódź besökte vi tre monument. Det första var på Radegast, tågstationen varifrån judarna och romerna skickades iväg för utrotning. Där fanns bland annat tre autentiska godsvagnar man kunde gå in i. Det var obehagligt.

Det andra monumentet vi såg var för att minnas de barn och ungdomar som blev till offer i Förintelsen (Shoah). Vid Radegast läste vi bland annat om en transport till gaskamrarna som bestod av ungefär 100 barn där det äldsta endast var tre år gammalt.

Det sista monumentet var lite mer hoppfullt. Det var ett tack till alla de i Łódź som på ett eller annat sätt hjälpte de hotade människorna att komma undan.

Jag har ingen sammanfattning att komma med. Det känns bara viktigt att förmedla detta.

Bilder från Radegast och barnmonumentet
















lördag, augusti 18, 2012

Textilstaden.

Sedan äventyren i bokskogen har vi förflyttat oss söderut till Łódź (uttalas woodsch). På tåget hit hade vi länge en hel kupé för oss själva. Kupéer existerar ju knappt i Sverige längre, så det kändes ovanligt. Ovanligt och bra.

I nästan två århundraden fanns här i Łódź en massiv tillverkning av textilier. Nu återstår mest bara byggnaderna. Och historien förstås. Två av de största fabrikerna är idag museum. Vi var på det ena muséet igår - Biała Fabryka -  Den vita fabriken. Det var faktiskt mer än ett museum. I det enorma huset rymdes även 4-5 stora utställningar med textilkonst, tygtryck och modehistoria. 

På bilderna nedan syns förutom ett par gobelänger även ett par bilder från ett kafé i Gdańsk (där vi också var på den mycket intressanta utställningen Vägar till frihet, som handlar om det polska folkets kamp mot sovjetkommunismen med strejken vid Leninvarvet i Gdańsk 1980 som en av de viktigaste händelserna) och ett porträtt från restaurangen Anatewka i Łódź.

Nu är det äntligen slut på texten.

Eller inte riktigt: Innan andra världskriget bodde 230 000 judar i Łódź. Efter nazisternas utrensning var det runt 10 000 kvar. Idag ska vi bland annat besöka stationen där de oskyldiga människorna stuvades in på tågen till Auschwitz-Birkenau och Chełmno.








torsdag, augusti 16, 2012

Bokarna.

Formuleringskonsten. Kormuleringsfonsten.

Min fru har i sociala medier utlovat ett blogginlägg från mig om en bokskog i Sopot.

Skokbog.

Men jag orkar inte forumlera mig. Som ni redan förstått är min enda idé att kasta om bokstäver.

Stokbäver.

Den var vacker den där skogen. Luftig, spatiös, stilla. Vi motionerade i skogen. Jag kände mig så fri där under lövverken att jag bara sprang och sprang utan att nämnvärt fundera på vart jag var på väg. De vindlande stigarna ledde mig längre och längre in i skogen. Den ändrade karaktär och blev tätare med inslag barrträd. Vegetationen på marken tilltog. "Jag måste vända innan Häxmästaren av Angmar kommer och tar mig", tänkte jag.

Nu var jag i villande skog. Det såg likadant ut över allt. Stigar som delade sig, stigar som flöt ihop. Upp och ner, ås efter annan. Var är jag? Var är jag? Har jag varit ute i en eller tre timmar?

Jag kom fram vid en kyrkogård och hittade en busshållplats där jag med hjälp av linjekartan kunde sluta mig till att jag nog skulle ta mig snett bakåt åt vänster. Typisk bristfällig strategi. Efter ännu en tids virrande stötte jag på en gammal trollpacka som pekade bort över åsarna. Hon höll upp två fingrar och sa "up, up".

Men inte blev det något bättre av det. Till sist hamnade jag i ett bostadsområde där porslinet klirrade ut genom öppna balkongdörrar (det var armédagen, en helgdag då man högtidlighåller stupade soldater). Jag träffade en familj som sa att jag skulle springa neråt gatan och sen ta höger in i skogen igen. Jag var endast 500 meter från hotellet, sa dom.

Dom hade rätt. Jag hade skavsår.

Savskår.

Två timmar sprang jag omkring. Jag som hade tänkt mig en liten på en halvtimme kanske. Fin skog hur som helst.


söndag, augusti 12, 2012

Bohuslän.

Vi var i Kungshamn.
Det var fint.
Vi hade roligt.