Stabilt.

Ingen risk för inflation i december heller.

Maxim.

I november ödslar man inte med orden.

Vilseledandet.

Råkade på det här roliga idag: Alla SKA med.

Hjälparen.

Någon gång har jag skrivit här att jag håller på med en bok. Eller en lång text snarare. Fast det enklaste är egentligen att säga att jag skriver på en bok, men problemet med det är att jag ju inte vet om det blir en bok.

Jag har skrivit på ett manus och just idag, denna oktoberonsdag då löven rasslade fram över stadens stenbeläggning, blev första versionen av detta bokmanus klart. Det borde ha skett för 8-9 månader sedan, men det är en liten detalj i berättelsen som jag inte varit nöjd med och som jag har skjutit framför mig. Idag tog jag tag i det. Det var lätt. Det tog inte ens en timme. (Varför tog det sån tid innan jag fixade det? Vad är det med mig?)

Nu har jag precis mejlat till en författare/lektör/skrivpedagog som jag tror är den perfekta personen att utveckla min berättelse. Jag hoppas att hon har tid med mig.

Han tog fram en påse med kläder som hängde inne i skåpet.

- Det är studentkostymen. Fatta, jag höll säkert på i en timme och provade kläder!
- Jaha.
- Jag fick pejja två och sju. Två och sju!

Plötsligt dök Lisa Norberg upp vid sitt skåp.

- Och du fick MVG, antar jag, sa Oskar.

Lisa Norberg tittade rakt in i skåpet med ett tillbakahållet leende samtidigt som hon sträckte ena armen efter sin väska. Hon verkade leta efter något att säga. Sedan låste hon skåpet.

- Ja, sa hon bara och gick iväg med samma leende i korridoren.

Oskar Lindén vände sig mot mig.

- Blev det något All Star Meal i natt?
- Ja, faktiskt.
- Vad tyckte du då?
- Jaa, det var väl gott. Tror jag. Jag minns inte riktigt.
- Tänkte du på det där med dressingen?
- Näe.

 Det har tagit längre än det borde, som sagt, men det kan jag inte göra något åt nu. Varför inte istället vara glad och tralla på en sång?

Förflutenheten.

Jag satt här idag och började plötsligt undra över var alla mina gamla MD-skivor är. Jag kunde inte plocka fram i min hjärna platsen där detta mitt privata lilla radioarkiv var placerat. En liten skräck infann sig att MD:arna skulle ha gått samma väg som alla mina affischer gjorde när jag flyttade från Piteå, nämligen ut i intet, spårlöst bort.

Jag började titta på tänkbara platser och redan på tredje stället stod den kartongfärgade kartongen där. På filmiskt vis fick jag blåsa bort dammet från den. Sedan öppnade jag locket och insåg direkt att samlingen stannade i maj 2007. Då gjorde jag min sista MD-inspelning och då avslutade jag min studentradiotid.

2001-2007. Allt finns inte samlat i lådan, men det ger en mycket bra bild. Från Bollen är rund med sportradioteatern Barry och programmet om det svenska tennisundret via Café, Verkligheten, Tusen dagar (härifrån), Betong, Bobby´s hammond, Popsie, SRS Topp 20 till min och Jonas resa i Jordanien, Syrien, Libanon och Turkiet. Det sista ledde också till en tredelad serie i P1 sommaren 2007.

Jag hade blivit proffs. En epok var över.

Två saker:
1. Det var alltid så svårt att få till bra ljud på mikrofonerna i studion.
2. Det var vansinnigt roligt att redigera.

Här nedan några stickprov ur förflutenhetens radiolandskap (med exempel på både dåligt studioljud och redigeringsglädje). Dessutom bakom kulisserna till Bollens tennisprogram. Höj volymen!

   Järryds telefonsignal by Tvivlet

   Accelerator - The big one by Tvivlet

   Ljudäventyr 9 april by Tvivlet

Brahmsvalet.

Det är ganska vanligt att tidningar av olika slag frågor människor vilka som helst om vad som helst. Det kan vara en spalt som heter Fem röster eller som i Aftonbladet Vi 5. Skräcken för Tvivlet är ju att någon plötsligt dyker upp och ska ha en att välja mellan två alternativ.

Därför har jag övat mig lite grann idag. Om en framfusig reporter till exempel vill ha reda på vilken som är bäst: Brahms ungerska dans nr 1 eller Brahms ungerska dans nr 5, då gäller det att vara beredd.





Ettan! Eller femman kanske... Äh, spela roll. Jo, ettan förresten. Om jag verkligen måste välja. Fast varför måste jag det egentligen? Nej, det måste jag ju inte. Men jag tar ändå ettan. De flesta gångerna i alla fall.

Så.

Bron 4.

Nu grejar dom.

Kör!

Sedan finns det saker som inte alls är korkade, utan istället väldigt smarta. Att odla till exempel. 

Det kom sig idag att jag hälsade på hos min morbror (det i för två inlägg sedan omnämnda språkgeniet). Hans fru och svärmor är mycket flitiga odlare och både jag, brorsan och pappa fick med oss varsin kasse med prima grödor direkt från landet. 

Det fick mig att tänka på ett samtal jag hade i somras med en man som nyss varit på den glada  föreläsningen Livet vid civilisationens slut. Jag frågade honom hur man bör förbereda sig för den dag då pengarna på banken kanske plötsligt inte är värda något. Jag kommer egentligen bara ihåg en av de saker han sa och det var: "Ja, att odla sin egen mat är inte så dumt."

Precis, det var ju det jag sa. Det är inte dumt. Det är smart. Tvivlet säger ja. Kör på bara! 

(Inte för att jag orkar göra det själv, men...)

Dagens skörd bestod av palsternacka, kålrot, rödbeta, lök och morot.

Stopp.

Tvivlet tvivlar inte alltid. Ibland tycker han saker är korkade.

1. Handeln var dålig sommar
Det var rubriken på en längre notis i Sundsvalls Tidning i förrgår. Sedan kom ingressen: "Den regniga sommaren fick inte svenskarna att handla mer än vanligt. Detaljhandeln har ökat, men inte så mycket som HUI Research hoppats på."

Okej, detaljhandeln har alltså ökat, men svenskarna har inte handlat mer än vanligt. Hur får dom ihop det? Och rubriken är direkt missvisande. Korkad.

2. Kärlekens, naturens och djurens ideologi
En insändare, också Sundsvalls Tidning, plockar idag upp ett citat från i maj. En sverigedemokrat vid namn Eddie Påfvelsson sa i en intervju med tidningen Expo i maj såhär om nazismen: "Historiskt har det blivit lite fel, men grunderna tycker jag är sunda. Jag ser det inte som ett hatets ideologi, jag ser det som kärlekens, naturens och djurens ideologi - där man lever i synergi"

Han, Eddie Påfvelsson, fick lämna sina politiska uppdrag, så det var alltså fler än Tvivlet som inte höll med om att ideologin som ledde till det värsta folkmordet någonsin inte är en kärlekens ideologi.

3. Det var ert eget fel
Sydafrika har sitt eget Ådalen 31 nu, fast värre. Polisen mejade för ett par veckor sedan ner 32 av de strejkande gruvarbetare som ville ha högre lön. Dock, där Ådalen 31 ledde fram till saltsjöbadsanda och att arbetsmarknadens parter skulle göra upp i centrala avtalsförhandlingar tog det hela en annan riktning i Sydafrika idag:

"I samband med händelsen greps 270 gruvarbetare. Samtliga åtalades på torsdagen för mord, rapporterar BBC. De anses nämligen ha provocerat fram dödsskjutningarna." (Från dn.se)

Tvivlet säger stopp. Skärp er!

Retur.

Sista dagen på den polska resan.

Tack, Sopot och Gdańsk.
Tack, Łódź.
Tack, Kraków.

Det bästa med att resa, särskilt utomlands, är perspektivförskjutningen. Man ställer sig utanför de förhållanden man vanligtvis lever under och ser dom på ett annat sätt.

Det här att jag plötsligt ger akt på det svenska till exempel. Under resan har jag noterat när Abba, Europe och Roxette tagit sig ut genom någon radiokanal i någon affär. Det skulle jag aldrig göra hemma.

Något mindre banalt är att med resandet kommer ofta frågor som: "Hur skulle det vara att bo i den här staden? Varför bor jag där jag vanligtvis bor? Skulle jag kunna jobba med något här? Hur gillar jag det jobb jag har nu?"

Några slutgiltiga svar formuleras inte, men det är själva reflektionen som är grejen.

En annan sak som jag finner mycket stimulerande med att resa är att jag måste lämna bekvämlighetszonen både språkligt och socialt. Det är ganska kul också att försöka köpa två spårvagnsbiljetter som räcker i 40 minuter vardera av ett kioskbiträde som kanske kan säga "hello" på engelska, men inget mer.

Jag kommer att tänka på en återkommande anekdot i min släkt. Vi var ett par familjer på Rhodos och min morbror, Sune Bylund, skulle lämna över nyckeln till de som stod beredda att nyttja tennisplanen efter oss. Han gjorde det med orden:

- Ta' ni key'n ni?

Jag gjorde en liknande fadäs på den här resan. Jag skulle fråga efter toaletten och jag visste att toalett heter toalety på polska. Jag ville använda det ordet, men hade inte tänkt ut några omgärdande ord, så jag pekade inåt lokalen och sa:

- Är toaletyn där?

Jag fick en nick till svar.

Nu åker vi hem!

Iwan.

Vi gick på konsert igår. I en hög och smal kyrka skulle vi få oss en musikalisk upplevelse med en cellist och en slagverkskvartett som spelade Bach och Tan Dun. Det lät mycket spännande.

Cellisten Iwan Monighetti började med att säga något i mikrofonen som var placerad bakom scenen så att man bara såg honom från bröstkorgen och uppåt. Han hade en halvblond pottfrisyr och skägg runt munnen. Han tråcklade sig därefter fram med sitt stora intstrument mellan allehanda slagverk som scenen var belamrad med. Han satte sig ner och vi trodde då att vi skulle få Bach. Kanske något stillsamt och kanske något vackert.

Han tittade upp på pubiken och så skickade han iväg en ton som han lät klinga upp längs de guldbemängda pelarna och de gotiska valven. Och så kom en till. Ljuden svävade omkring oss. Jag slogs av det fysiska i ljudet. Det där är något som vanligtvis försvinner när man lyssnar i högtalare i ett litet rum, att ljudet verkligen transporteras genom luften så att man nästan kan peka på det och säga: Där är det. Där vibrerar det senaste stråkdraget iväg och där studsar det mot taket och nu kommer det tillbaka.

Han spelade inte Bach först. Vi vet inte vad han spelade. Förmodligen var det det han sa i mikrofonen innan. Det var något modernt och ganska häftigt. Framfört med stenansikte.

Bachsviten som följde var inte häftig. Bach anses väl allmänt som den bästa någonsin, men det framgick inte här. Mest beror det nog på att jag inte är inlyssnad på denne gigant bland giganter. Jag började snart tänka på annat.

Jag noterade att fingrarna rörde sig snabbt över greppbrädan, men eftersom de ändå måste hålla fast strängarna ett kort ögonblick blir den visuella effekten något hackig. Som att se ett videoklipp på en dator som är för långsam. Stenansiktet var dock intakt som en stillbild.

Jag började räkna Jesusbilder. Hittade nio, kanske tio. Anade att det nog fanns en till bakom en av pelarna, men kunde inte räkna in den. Det hade varit ohederligt.

När Iwan fick applåder och gick ut blev jag glad. Jag tänkte att nu blir det mer livat när slagverkarna kommer. Iwan kom in igen och fick mer applåder och gick av igen.

Det fanns inget draperi eller så bakom scenen så man kunde se Iwan irra omkring där för en stund. Gå först mot altaret och sedan vika av åt höger och sedan göra helt om åt vänster. Stanna en sekund och sedan - nej, han går mot scenen igen! Han får nya applåder och allt börjar om igen - en till Bachsvit!

Jag kände mig genast distraherad. Det började klia i ögat och det kliade i nacken. Jag tyckte att jag kanske svettades lite obehagligt. Det kliade lite i gommen, uppe till vänster längst bak i munnen. Det killades i örat när jag kliade mig med tungan. Det kliade lite på skenbenet också. Och så ville jag ändra sittställning. Hur gjorde jag det så tyst som möjligt?

Så tog det slut till sist. Han fick en lång applåd. Jag ville skrika "Äntligen"! Iwan log inte. Han gick av scenen och publiken fortsatte att applådera. Jag tänkte att en applåd ska han ha eftersom han har lärt sig att spela allt det där. 50 minuter med bara cello. Han kom upp och bugade igen.

Men han log inte.

(Sedan kom faktiskt slagverkarna och då blev det riktigt fascinerande. Nu ska jag gå och äta glass. Tack för ordet.)

Minnesmärkena.

När man är i de här krokarna (Lill-Polen) gör sig det dramatiska 1900-talet ständigt påmint. Jag tänker främst på utslagen av nazismen och kommunismen. Det sitter i ortnamnen, i byggnaderna, i monumenten.

I Łódź besökte vi tre monument. Det första var på Radegast, tågstationen varifrån judarna och romerna skickades iväg för utrotning. Där fanns bland annat tre autentiska godsvagnar man kunde gå in i. Det var obehagligt.

Det andra monumentet vi såg var för att minnas de barn och ungdomar som blev till offer i Förintelsen (Shoah). Vid Radegast läste vi bland annat om en transport till gaskamrarna som bestod av ungefär 100 barn där det äldsta endast var tre år gammalt.

Det sista monumentet var lite mer hoppfullt. Det var ett tack till alla de i Łódź som på ett eller annat sätt hjälpte de hotade människorna att komma undan.

Jag har ingen sammanfattning att komma med. Det känns bara viktigt att förmedla detta.

Bilder från Radegast och barnmonumentet

Textilstaden.

Sedan äventyren i bokskogen har vi förflyttat oss söderut till Łódź (uttalas woodsch). På tåget hit hade vi länge en hel kupé för oss själva. Kupéer existerar ju knappt i Sverige längre, så det kändes ovanligt. Ovanligt och bra.

I nästan två århundraden fanns här i Łódź en massiv tillverkning av textilier. Nu återstår mest bara byggnaderna. Och historien förstås. Två av de största fabrikerna är idag museum. Vi var på det ena muséet igår - Biała Fabryka -  Den vita fabriken. Det var faktiskt mer än ett museum. I det enorma huset rymdes även 4-5 stora utställningar med textilkonst, tygtryck och modehistoria. 

På bilderna nedan syns förutom ett par gobelänger även ett par bilder från ett kafé i Gdańsk (där vi också var på den mycket intressanta utställningen Vägar till frihet, som handlar om det polska folkets kamp mot sovjetkommunismen med strejken vid Leninvarvet i Gdańsk 1980 som en av de viktigaste händelserna) och ett porträtt från restaurangen Anatewka i Łódź.

Nu är det äntligen slut på texten.

Eller inte riktigt: Innan andra världskriget bodde 230 000 judar i Łódź. Efter nazisternas utrensning var det runt 10 000 kvar. Idag ska vi bland annat besöka stationen där de oskyldiga människorna stuvades in på tågen till Auschwitz-Birkenau och Chełmno.

Bokarna.

Formuleringskonsten. Kormuleringsfonsten.

Min fru har i sociala medier utlovat ett blogginlägg från mig om en bokskog i Sopot.

Skokbog.

Men jag orkar inte forumlera mig. Som ni redan förstått är min enda idé att kasta om bokstäver.

Stokbäver.

Den var vacker den där skogen. Luftig, spatiös, stilla. Vi motionerade i skogen. Jag kände mig så fri där under lövverken att jag bara sprang och sprang utan att nämnvärt fundera på vart jag var på väg. De vindlande stigarna ledde mig längre och längre in i skogen. Den ändrade karaktär och blev tätare med inslag barrträd. Vegetationen på marken tilltog. "Jag måste vända innan Häxmästaren av Angmar kommer och tar mig", tänkte jag.

Nu var jag i villande skog. Det såg likadant ut över allt. Stigar som delade sig, stigar som flöt ihop. Upp och ner, ås efter annan. Var är jag? Var är jag? Har jag varit ute i en eller tre timmar?

Jag kom fram vid en kyrkogård och hittade en busshållplats där jag med hjälp av linjekartan kunde sluta mig till att jag nog skulle ta mig snett bakåt åt vänster. Typisk bristfällig strategi. Efter ännu en tids virrande stötte jag på en gammal trollpacka som pekade bort över åsarna. Hon höll upp två fingrar och sa "up, up".

Men inte blev det något bättre av det. Till sist hamnade jag i ett bostadsområde där porslinet klirrade ut genom öppna balkongdörrar (det var armédagen, en helgdag då man högtidlighåller stupade soldater). Jag träffade en familj som sa att jag skulle springa neråt gatan och sen ta höger in i skogen igen. Jag var endast 500 meter från hotellet, sa dom.

Dom hade rätt. Jag hade skavsår.

Savskår.

Två timmar sprang jag omkring. Jag som hade tänkt mig en liten på en halvtimme kanske. Fin skog hur som helst.

Bohuslän.

Vi var i Kungshamn.
Det var fint.
Vi hade roligt.

Insikt.

Mylla.

Bra ord.

Söndagsfladder.

Den här söndagen är en älskad fri dag. Jag gör som jag vill och jag vill skriva, men problemet med det vita arket är att det kan fyllas med vad som helst. Var börjar jag?

Det är vid dessa tillfällen gamla anteckningsblock kommer fram. Att bara sitta och bläddrar bland gammalt skräp är i sig själv ett fullt tillräckligt söndagsgöromål. Idag når dock små skärvor ända fram till bloggen (och bildar här en ny källa att bläddra i en annan söndag).

Anteckningarna börjar i Madrid den 25 april 2005 då jag skriver vykort i solen och bränner underarmarna något fruktansvärt. Jag mindes tydligen ett barns oväntade svar:

- Mamma, jag har ont i huvudet.
- Har du mycket ont i huvudet?
- Jaa...
- Om du tänker dig en skala mellan 1 och 10. Hur ont har du då?
- 17.

Och en konversation efter att en man brusat upp intill och stormat iväg. Killen bredvid mig frågar sin kompis:

- Varför blev han så arg?
- För att han hade så liten kuk.

Och så en madeleinekaka:

Nyslaget gräs. Där har vi något att berätta om. Jag känner doften för andra gången i Madrid och jag färdas direkt hem till Bergsåker. Till när jag ännu var för liten för att bli utkommenderad för gräsklippning. Pappa eller mamma eller brorsan körde gräsklipparen och i kurvan mellan lillstugan och rabatten bildades spår som såg ut som löparbanor. Där var jag Carl Lewis eller Sven Nylander.

Det bästa med gräsmattan var att den just där inte var så mycket en gräsmatta som en mossbeklädd yta. Så mjuk den var att springa på, så skönt det fläktade i ansiktet och så uppfylld av sommar jag blev av doften från det nyslagna gräset.

Carl Lewis var jag, men jag sprang aldrig något lopp. Det här rörde sig mer om lätt och elegant uppvärmning. När krafterna ännu inte är förbrukade och förhoppningarna och drömmarna finns kvar. Jag joggade spänstigt och kanske gjorde ett litet ryck. Jag sprang aldrig ett lopp där mellan lillstugan och rabatten, men om jag hade gjort det, kan jag inte tänka mig att jag någonsin skulle ha förlorat. 

Nötkråkan.

Det är lätt hänt att missa kommentarerna här på Tvivlet. Därför vill jag lyfta upp den senaste kommentaren till en egen post. Det är Turbo som delger oss en historia om de sällsamma fåglarna:

"Vid soluppgången natten mellan midsommarafton och midsommardagen stördes jag väldigt av en kraxande fågel som bland annat hoppade på tältet. Fågeln tog sig via de sommarheta solochdaggtältångorna in i mina drömmar, och visade sig då vara en nötkråka. Nötkråkan är mycket ovanlig och dessutom skygg. Vilken ynnest att få möta en sådan fågel så på tu man hand, och när sommaren står i festskrud.

Dagen efter slog jag upp nötkråkan i fågelljudboken. Mina drömmars fågel visade sig då inte alls låta som sina systrar och bröder, däremot precis som en kaja. Jaja."

Han passar även på att nämna fågeln Jenkins rulltupp.

Fåglar.

En elegant liten fågel var aktiv utanför fönstret. Den flög fram och tillbaka och satte sig ofta högst upp på de två lyktstolparna i trädgården. Då och då satt den på staketet och ibland på en stor sten mitt på gräsmattan.

Vi försökte bena ut vilken fågel det var. Vi slog i handboken och jämförde. Svarta vingar och svart över ögonen och grå uppe på huvudet, silvergrå. Det fanns flera tänkbara kandidater. Var det en talltita? Nä, men den är ju gul på halsen också. Stenskvätta kanske?

"Flykt fladdrande. Ses ofta sitta på en sten, stolpe eller annan fri plats." Det avgjorde saken. En stenskvätta.

Stenskvättornas stil är alltså att sitta på stolpar i öppet läge. Andra fåglar vill sitta inne i buskar och trycka. Och så finns det dom som vill vara högt upp i luften (där svalorna bor). En del är väldigt svåra att få syn eftersom dom söker sig in i det höga gräset i kanten av åkrar och är perfekt kamouflerade just för den miljön. Sedan finns det dom som vill vara i vattnet. Dom kan simma.

Det finns trädpiplärka, ängspiplärka och rödstrupig piplärka. Törnsångare, ärtsångare, provencesångare, lövsångare, gransångare, bergsångare, grönsångare, taigasångare, nordsångare, lundsångare, vattensångare, vassångare och flodsångare. Och flodbåtsångare och ångbåtsflodare.

Det finns skäggmes, stjärtmes och pungmes. Sedan har vi hämpling, stämpling och krämpling. Och krukkrypa och hallontryta och muskotsnyta. Buskraggare, kuskbaddare och kustlandare. Och tvåtåig skärmytsling. Den sistnämnda med vinterkvarter på Sundaöarna i Javasjön intill Moluckerna.

Ja, det är sannerligen fantastiskt med alla fåglar. Alla lika, alla olika. Jag är glad över att idag ha fått bekanta mig med stenskvättan.

Infall i juni.

Man klipper sig. Man låter håret växa ut igen.
Man trallar på melodier. Man glömmer bort texten.
Man tänjer lite på ryggen. Man kisar mot solen.
Man tänker "här kommer sommaren".

Man försöker hitta känslan, men hur glömt hur det var.
När man skrattade sig fördärvad.
När främmande städer var förtrollade platser.
När hjärtat var stort som hela universum och knappt fick plats i kroppen.








Fast det fick det ju ändå.

Konstigt.

Trettioförsta.

Där fanns mycken skönhet, mycken liderlighet och inte lite av det som hade kunnat väcka avsky.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Trettionde.

Alltså jag fattar ingenting av matten nu det är bara bokstäver och funktioner och skit siffrorna försvann typ i nian. 

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tjugonionde.

Skumma svenskar i Hindustan ska den heta.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tjugoåttonde.

Javisst, jag ska skriva en lång redogörelse för svenskar i Indien mellan 1650 till 1900 med halsbrytande anekdoter, ständiga misstänkliggöranden och mycket, mycket lite - men ändock lite - av verklighetsförankring.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tjugosjunde.

Naturen är alltså inte god, vilket smörtillverkaren påstår.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tjugosjätte.

I slutet på månaden får den late brått.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tjugofemte.

Olycklig är den som inte har några drömmar kvar.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tjugofjärde.

Hon sa att om hon dog före mig skulle hon skriva hibiskus på himlen om det fanns ett liv efter detta.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tjugotredje.

Det var han som pratade om rester och myntade det berömda talesättet "att låta såsen värmas av pastan".

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tjugoandra.

Indignez-vous!

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tjugoförsta.

Särskilt är det ju så att det rätta tillfället är flyktigt. 

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tjugonde.

”Livet är kort, konsten lång, det rätta tillfället är flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt”

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Nittonde.

Jag kommer att gråta när solen bryter fram genom molnen efter ett långvarigt regn.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Adertonde.

En och två och tre och fyr och fem och sex och sju och ått och ni och ti och elva.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Sjuttonde.

Drömlika tillstånd. 

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Sextonde.

Lycka och nöd har påträffats tusentals gånger.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Femtonde.

Längs gågatan raglar dom rusiga runt med överfulla hjärtan. 

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Fjortonde.

Naturen är likgiltig. 

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Trettonde.

När man tittar sig i spegeln undrar man någon gång ibland "är det där jag?".

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tolfte.

Kling-klong i misch-maschet.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Elfte.

Vi har Mirakelbyxan! 

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tionde.

Den brasilianska vetenskapsakademin har reagerat på det här.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Nionde.

Han som administrerar den här publikationen är inte helt pålitlig.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Åttonde.

Flurkan, Benni!

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Sjunde.

När jag var gammal, då var jag öm.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Sjätte.

I två dygn vaktar man dörren för att den dödes själ inte ska komma tillbaka och ställa till förtret.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Femte.

Den tusenlappen kan bli den första i vår köksrenoveringsfond, föreslog han.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Fjärde.

WHO (FN:s världshälsoorganisation) definierar hälsa som "ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom", vilket påpekas ytterligare i Wikipediaartikeln om WHO där artikelförfattaren tydligt betonar att WHO:s definition av hälsa innebär "att både fysiska, psykiska och sociala faktorer har betydelse för att komma tillrätta med ojämlikhet vad beträffar hälsan" och utöver det kan man också uppmärksamma att WHO säger att hälsa borde vara en fundamental rättighet för alla människor, oberoende av religion eller politiska åsikter.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Tredje.

Sabba inte den där nu...

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Andra.

Ve och fasa för kotterier!

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Första.

När jag var ung, då var jag hård.

Inte en dag utan en rad - Tvivlet skriver en mening om dagen hela maj.

Popgeni.

"Den orörda hämtmaten jag köpte häromdagen har ganska mycket att säga."

Jag har hamnat i en Nick Lowe-period. Sämre perioder kan man ha. Briljanta textrader, självklara melodier och arrangemang med tusen hookar. Och fortfarande aktiv och bra. Många andra artister som är 63 hade sin topp för kanske 35-40 år sedan, men det album Lowe släppte 2011 är lika bra som de han gjorde och var inblandad i på 70-talet.

Som bevis räcker det med att lyssna på tio sekunder av Sensitive Man (2011).

Nick Lowe – Sensitive Man

Jag har ingen orörd hämtmat hemma, men jag har en orörd bokföring att hämta igen inför deklarationen. Lowe är ett perfekt sällskap.

Bron 3.

De grejar på därute på fjärden. Åker med båtar och sätter ut pinnar.

Vänner.

Fotbollens nya nationalarena i Solna som också blir AIK:s nya hemmaplan får namnet Friends Arena eftersom Swedbank gett namnrättigheten till arena till antimobbningsorganisation med just namnet Friends.

AIK:s supporterförening Black Army är missnöjd:

- Som supporter tycker jag att Friends låter fjantigt. Det här ger andra tillfälle att tracka oss. Friends in need och sånt, säger ordförande Daniel Wilhelmsson till SVT.

Att spela på en arena som i namnet tar avstånd från mobbning och bli mobbad just därför... Skumt.

Men Wilhelmsson kanske har rätt. Som man känner sig själv känner man andra. Han kanske brukar säga:

- Haha, du arbetar mot mobbning! Du är fjantig!

Malmö, dag 2

Det är hektiska dagar med många intervjuer och bearbetning av intervjuerna. Det är kul att vara på gång, men samtidigt blir andra saker lidande. En liten rekapitulering kan vara på sin plats:

Måndag
Klev upp 06.45 (tidigt för att vara oss). Stekte ägg och grejade eftersom det gäller att äta ordentligt när man ska på konferens. Vi intervjuade en hyfsad radda och lyssnade på tråkiga panelsamtal. Kvällen bestod av redigering och vi gick till sängs runt midnatt.

Londons svar på stationshuset i Gnarp.

Tisdag
Klev upp 05.30 (gudars vad tidigt!) för att flyga till Köpenhamn. På Kastrup kunde vi lyckligtvis träffa Kalle från skivbolaget Hybris (även om de inte sysslar så mycket med just skivor nuförtiden. Han kom med ett plan från Kapstaden en timme efter att vi landat och var snäll som ställde upp. Sedan direkt till MEDEA, som är Malmö Universitets forskningscenter för kollaborativ media för intervju med Arduinoskaparen David Cuartielles. Sedan till Lund för att redigera det sista på en grej som skulle skickas till Sveriges Radio. Gjorde pratorna från ett öppet fönster vid midnatt. Till sängs 01.35.

Onsdag
Klev upp 07.15 (fortfarande ganska tidigt) för att åka in till Malmö. Fyra intervjuer på sex timmar. Nu softar vi på stationen innan tåget går till Stockholm. Vi anländer 23.45.

Torsdag
Det är imorgon det. Möte med SR 08.30. Presentera vad vi vill göra. Få synpunkter på ljudprovet som skickats. Vara entusiastisk (le!) och förtroendeingivande (inte le för mycket). Framför allt, diskutera och jobba fram något riktigt bra.

Tvärsäkerheten hos MEDEA.

London, dag 4

Ledig dag idag. Då äter vi frukost och sedan äter vi en till frukost med den enda skillnaden att den andra frukosten även innehåller selleri och hoummus.

Tvärsäkerheten och Soffan har dragit på galleri. Jag lyssnar på musik i väntan på att de andra jag känner i London ska ringa. Mörka moln har dragit in och regnet smattrar mot rutan. Jag ser inte fram emot att lämna huset.

Tvivlet utnämner Black Butterfly med Laura Veirs till dagens låt.

(Innan det var det Cruel To Be Kind med Nick Lowe. Det kallar jag popmusik.)

London, dag 2

Det är som vår här. Påskliljor och lite annat blommar. Tvärsäkerheten tog mig med på en promenad idag till en affär i ett gathörn, en s.k. cornershop. Han köpte en glass, närmare bestämt en cornetto. Jag slog till på en chokladkaka med hasselnötter.

Solen trängde fram genom molnen, men jag behöll både mössa och halsduk på trots att det var aningen för varmt för dessa plagg. Jag frågade Tvärsäkerheten om han kände sig hemma. Han sa ja.

Våren av Tvivlet

Berlin, dag 5/London, dag 1

Under den slätgrå molnmassan hastade vi nerför Voigtstrasse för att inte missa tåget ut till flygplatsen. Men först in på Orange, det mycket prisvärda frukost- och brunchstället en liten bit från lägenheten där vi bott. På Orange köpte vi två frukostar till Basti och Dora. Meddelande i kassan: Frühstück till våra värdar - free of charge.

Sedan vidare mot S-bahnhof Frankfurter Allee. När vi precis skulle rusa in på stationen hör vi en mörk tordönstämma ljuda bakom oss:

- Hej då, Tvivlet och Tvärsäkerheten!

Det var Curry-piraten.

- Hej då, Curry-piraten, sa vi och klappade på plåten.

Väl uppe på perrongen såg vi att vi var i ganska god tid ändå. Jag firade med en croissant.

Och så landade vi i London och det var dags att åka tåg igen. Ett meddelande basunerades ut i högtalarna: "Perrongen är övervakad av CCTV. Misstänkt beteende kan leda till ingripande från våra vakter." (ungefär)

- Jaha. Tack för det. Jävla britter, muttrade Tvärsäkerheten.

Mycket kan man säga om Curry-piraten, men den är i alla fall gemytligare än den brittiska staten.

Berlin, dag 4

Hektiska dagar nu. Sista intervjun idag inbokad till 22.00 hemma hos en polsk mobildrottning som i skrivande stund landar med ett flyg från Moskva. Vänligt av henne att ställa upp.

Ett av de mest besökta turistmålen i Berlin är Checkpoint Charlie som var en gränsövergång mellan Öst- och Västberlin. Turister behöver mat. Vilket ställe ligger alldeles precis intill Checkpoint Charlie?

Till sist ett porträtt av min kollega. Backyard journalism 2012.

Berlin, dag 3

Jag och Tvärsäkerheten är i Berlin för att intervjua folk. Det kanske blir radio av det. Med största sannolikhet blir det det.

Det handlar om digital kultur. Det digitala livet. Vad har hänt? Vad händer nu? Vad kommer att hända? Exempelvis träffade vi igår en av grundarna till Soundcloud, som är en tjänst som har använts här på Tvivlet. Idag har vi pratat med Roomsurfer och senare träffar vi Eyeem och Gidsy. Bland andra.

Det går väl ganska bra.

Berlin, dag 1

På flyget hit kunde jag med hjälp av en tidningsartikel förstå att currykorv är en stor grej i Berlin och när jag kliver av spårvagnen från flygplatsen möts jag av denna syn:

Jag väljer att avstå.

Modest.

Vissa tågstationer kan ha riktigt pampiga byggnader. Här är Gnarps bidrag i genren.