tisdag, december 24, 2013

Anrop.

Bloggosfären hallå, hallå!

torsdag, september 19, 2013

Det kanske är headsettet

Jag snackade med Larsa. Hallå?

Hallå?

Hallå. Jag snackade med Larsa igår.
Anna-Märta.
Din familj och min familj.

Om alla kommer, om alla fixar det, då gifter vi oss. Då måste alla fixa det. Men det vete fan om det går för alla. Om vi skickar ut det nu kanske. Så åker vi över jul och gifter oss på julafton kanske.

Hallå?
Hallå?

Det kanske är det här headsettet.

Vänta lite. Hallå? Ja, det är det.

Vad är det för föreläsning du ska på då?
Vad ska vi äta då?
Hör du inte mig?

Hallå?

Ja, det gör vi. Puss.

Och en minut efter att hon lagt på ringer det hos mannen snett framför.

- Nädå, jag sitter på bussen, så jag kan prata.

lördag, augusti 10, 2013

Fysik.

Regnet kan ta sig ner på många olika sätt. Jag tycker om när det strilar.

söndag, juli 14, 2013

Erfarenheten.

För ett tag sedan sökte jag ett jobb som jag var osäker på om jag hade tillräckligt mycket erfarenhet för att få. Då skrev en vän några uppiggande rader till mig:

"Det här med krav på erfarenhet går alldeles för ofta till överdrift, ett slentrianmässigt krav som skapar inlåsning." 

Inlåsning. Bra ord. Inlåst vill man ju inte vara. Det måste flöda! Om bara de erfarna fåglarna sjöng skulle skogen eka av "det där har vi prövat förut" och "det där har vi redan gjort".

lördag, juli 13, 2013

Friheten.

Det flödar mycket inom dig, sa hon. Och nu känner jag det. Oj, vad det flödar!

Kommer det ut något då?

Ja, några små anteckningar har det allt blivit, men det bästa är att jag de senaste fjorton dagarna har gått omkring med en känsla av öppenhet. Att jag är öppen för intryck. Öppen nog att beröras på djupet.

Detta sammanfaller med att jag bestämde att den 14:e juni skulle bli min sista arbetsdag på några veckor. Efter det har mina tankar fått vandra friare, homo oeconomicus har trängts undan och mitt hjärta har mjuknat.

Det här med arbete och fritid är komplext - kopplingar åt alla håll! - och det skulle ta lång tid att sortera alla tankar jag har just nu. Det flödar, som sagt. Vad sägs om att bara slänga fram tre iakttagelser?

1. Den 28:e juni såg jag en t-shirt med tryck. Det stod: "Make love, not work"

2. Den 11:e juli hittade jag fram till en gammal artikel/bloggpost hos The Guardian: Top five regrets of the dying. Det är ett referat av en bok som en sköterska som jobbar med palliativ vård har skrivit. Det handlar alltså om vad folk ångrar när de ligger på dödsbädden.

Nummer ett på listan på listan är att "jag önskar att jag hade haft modet att vara sann mot mig själv och inte levat det liv som andra förväntade av mig." Nummer två på listan är att "jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt." I viss mån, men det är förstås olika från individ till individ, hör de ihop. För mig hör de ihop mycket.

3. Tidigare idag läste jag en bloggpost som uttrycker en ideologisk sida av det här. En infallsvinkel på politiken av idag.

"[S]om Stefan Löfven uttrycker det – utan att Mats Knutson förmår ifrågasätta: Det är bara genom mer arbete som vi får råd till välfärd. Vilket betyder att hur mycket vi än automatiserar, robotiserar, datoriserar, effektiviserar och rationaliserar så kommer vi ändå alltid att tvingas arbeta mer för att ha råd med skola, vård och omsorg. Som om produktion med hjälp av robotar, datorer och maskiner inte skulle kunna beskattas på liknande sätt som människans arbetstid beskattas."

Det är Birger Schlaug som skriver så. Det gamla miljöpartispråkröret är besviket på att politikerna har tillväxt och inte utveckling i tankarna. Det skulle lika gärna kunna vara Nina Björk som hade skrivit det. Hon har också ivrigt satt fingret på att vi trots alla de tidsbesparande åtgärder och uppfinningar som gjorts ändå fortsätter att jobba och jobba och jobba och inte tar ut tidsbesparingen i just tid.

Det gör mig faktiskt lite ledsen.

Folk kommer fortsätta ligga där på dödsbädden och ångra att de jobbade så mycket. Ångra att de inte var mer med sina barn, som egentligen var det som gav mening till livet. Ångra att de inte var mer med sina vänner, som var de som egentligen fyllde livet med glädje och gemenskap. Ångra att de inte oftare hade tid att sätta sig vid en sjö eller på ett berg och bara titta och känna vördnad.

Det där sista låter som frihet, tycker jag. Många politiker som vill att vi ska jobba mer menar att det leder till större frihet. Vad är det för frihet de i själva verket pratar om då?

Som sagt, tre iakttagelser bara. Ämnet är stort som världsalltet.

onsdag, juni 26, 2013

Osthistoria.

Idag var det inte mycket bevänt med matens Beatles. Se vad jag fann när jag drog upp kylskåpsdörren!


















Så har det inte alltid sett ut. Kommer ni ihåg den 13 november 2011?
Oj oj oj!


















Minnet av den osten ska jag ömt vårda.

torsdag, juni 20, 2013

Rättesnöre.

Skepparen sa en annan sak också. Jag har tänkt på den flera gånger sen dess.

"Man får inte vara för lat för att göra det bekvämt för sig."

Tänkte på den senast när jag vaknade kissnödig vid fyra i morse. Det hade gått att ligga kvar, somna om och hoppas på god sömn. Men det skulle inte alls bli någon god sömn. Det har ju erfarenheten lärt en. Ändå tog det emot att kliva upp för jag var ju trött och det var omständigt och under täcket var det varmt och skönt.

Då hörde jag hans ord för mitt inre.

"Man får inte vara för lat för att göra det bekvämt för sig."

Jag klev upp, gick på toa och sedan sov jag den bästa sömnen den natten.

onsdag, juni 12, 2013

Kortbild.

Den här kortplågan borde ha varit över för längesen. Här är mina samlade. Jag har konsekvent tackat nej till alla butikers kort och klubbar genom, så jag skulle tro att jag ligger en bra bit under genomsnittet med mina 64 kort.

 

Okej, helt konsekvent har jag inte varit. ICA fick min kortsjäl, men har den inte längre. För övrigt är det mest passerkort, studentkort, bankkort, lånekort och kopieringskort.

tisdag, juni 04, 2013

Liknelse.

Båtens skeppare sa: "Ost är som matens Beatles. När är det fel att det kommer på en beatleslåt? Ja, det kan ju vara någon gång. Men det är väldigt sällan alltså."

måndag, juni 03, 2013

Gröne orm.

Med blogger i mobilen blir jag giftig som en mamba. En grön och slingrande liten mamba som man inte vet var man har. En grön och slingrande liten mamba som plötsligt svänger loss i en samba och drömmer sig bort till Alhambra och morernas blomstrande rike med sefarder, katarrer, gitarrer och kentaurer.

Befria oss - kasta loss!
Lätta ankar!
Hjärtat bankar!

Tills havs vi styr och skummet yr
Uppå böljan den blå vår färd den går
bland kobbar och skär
Vad skönt att va här!

Tuladeri och tuladera.

Vem hade trott, när tankarna vid skärgården stanna
att den bruna träbåten bland andra
styrdes av en grön liten mamba?

Giftig, I told ya!

tisdag, april 09, 2013

Blod och fika.

Ytterligare ett intressant sammanträffande. Med gårdagens inlägg i bagaget läste jag som vanligt Sundsvalls Tidning till frukosten. Fastnade i ett porträtt av Roger Pontare på familjesidan.

"Vi träffar honom på Hudiksvalls sjukhus efter ett besök på blodgivarcentralen.

- Jag har gett blod sedan värnplikten. Jag fick 20 kronor per gång då och det räckte till ett par fika på markan. Om man räknar bort uppehåll på grund av flytt, så har jag säkert hållit på i 40 år."

Där ser man!

Här skulle man kunna säga något om det bedrägliga i folks minnesföreställningar och att man i exempelvis rättegångar alltid måste förhålla sig kritisk till vittnesmål. Men det som kommer till mig är en matematikuppgift:

Sven-Åke ger blod och får 30 kronor varje gång. För dessa kan han köpa 24 öl. Roger ger också blod och får 20 kronor varje gång. För dessa kan han köpa två fikor. Om Sven-Åke också vill fika för 20 kronor, men samtidigt uppgradera sin fika till en ölfika - hur många öl får han då?

Jag får också upp Hans Villius i skallen:

"Året är 1970. Mannen på bilden gör rekryten och har just lämnat blod. Nu ska han köpa öl för de 30 kronor han fått för sin insats. Snett bakom om honom står en annan värnpliktig. En man som sedermera ska bli känd som artisten Roger Pontare. I sin näve har han endast 20 kronor, men det är inte förrän 43 år senare, efter ett oförargligt porträtt på lokaltidningens familjesida, som han ska inse att han har blivit lurad."

måndag, april 08, 2013

Öl och blod.

Gav blod idag. Det känns bra att hjälpa till. Förutom den känslan får man också välja en premie. Till exempel ett presentkort på femtio kronor i stadens butiker. Om man har med sig ett som man fått tidigare kan man byta två presentkort mot en biobiljett. Det gjorde jag idag.

Jag träffade också Sven-Åke, min gamla fotbollstränare. Det var ett fint sammanträffande eftersom jag minns det som att det var när jag som liten var hemma hos dom och fikade ur en "jag är blodgivare"-mugg som jag första gången blev varse att blodgivning fanns.

Jag sa till Sven-Åke:

- Du har gett blod i många år du.

Han svarade:

- Ja, 43 år. Det du!
- Mäktigt, sa jag.
- Jag började när jag låg i lumpen. Då fick man trettio kronor och då kostade en starköl 1,24. Det minns jag precis. Och man fick ju mer än trettio liter bensin för det.

Han kunde alltså köpa 24 starköl för en blodgivning 1970. Det framgick dock inte vilken storlek och inte heller om det var på Systemet eller på restaurang. Men om vi säger att man kan komma över starköl för 10 kronor burken på Bolaget idag, då blir det ju fem bärs för en blodgivning med dagens ersättning.

Skral utveckling på blodgivningsfronten!

Om nu inte landstinget redan gick på knäna ekonomiskt skulle jag redan ha författat en insändare och krävt höjning till 240 kronor. "Jag och många med mig vill ha 24 starköl!" Men lite känsla för feeling har man ju i behåll.

torsdag, mars 07, 2013

Glimt.

Prokrastinerar vidare.

Men på söndag kommer i alla fall Kalejdoskop. Det känns skönt med ett offentligt avtryck som ett bevis på att jag faktiskt gör nånting ibland. Här är den så kallade trailern:

Lyssna: Kalejdoskop 10/3 med Peter Hansson

torsdag, februari 28, 2013

Svängom.

Apropå uppseendeväckande dans.

onsdag, februari 27, 2013

Omdaning.

Det är mycket nu. Mycket uppskjutning. Mycket Youtube. Mycket som bara nuddas vid av tanken för att sedan trängas bort. Många skulle säga - och jag också ibland - att jag inte gör någonting.

Jag tänker
- att jag ska skriva en dikt om vad som skulle hända om man verkligen kunde klä ut sig till en flod.
- att jag ska ringa den där trumpetaren och öltillverkaren i Revsund och fråga om han har några problem.
- att jag ska se längdskidåkningen på teve.
- att jag ska kontakta ett produktionsbolag "helt förutsättningslöst".

Förutsättningarna för den kontakten, eller baktanken så att säga, är ändå att jag behöver en inkomst. Jag har ju bara kvar en regelbunden just nu och för att vara regelbunden är den egentligen väldigt sporadisk.

Så det jag har nu, det är ställtid. Jag insåg det idag och därför tillåter jag mig att vara planlös den här veckan.

Och det är ju då man gör små upptäckter också.

Som den att på Mississippi 1870 fick gentlemannatjuven så han teg.



Och att U Can't Touch This var 1990 års Gangnam Style. Folk gillar lustiga danser. Jag också.  Stop! Hammertime! (Jag gillar även hans kläder.)


Jahapp. Vad ska man göra nu då?

onsdag, februari 13, 2013

Vårkänning.

Det var idag det började. Takdropp och grannen på rollatorn.
























Och mer naturlyrik! En del av Dan Anderssons Vårkänning. Fast det ännu är en bra bit bort.
Jag vet alla vägar för vattnet,
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

måndag, februari 11, 2013

Bedrägligheten.

Gamla citat är inte helt lätta att handskas med. Betydelsen av en del ord förskjuts sakteliga genom åren. Olika översättningar görs. Tolkningar smygs in.

wikipedia hittade jag en annan version av det där citatet från Rousseau.

"Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!'."

Ordet "borgerlig" är alltså inte med där. 

Jag kan inte franska, som det ursprungligen skrevs på, men hur står det på engelska?

En version säger: “The first man who, having fenced in a piece of land, said 'This is mine', and found people naive enough to believe him, that man was the true founder of civil society”

Jag får slå upp engelskans "civil". Använder Google översätt. Får fram: Civil, borgerlig, medborgerlig, medborgar-, hövlig, samhällelig. Använder även Folkets lexikon. Får fram: borgerlig, civil, hövlig, medborgerlig, värdslig, icke-militär, lekmanna-, artig, civiliserad och medborgar-.

Inte lätt det där inte, som sagt i första meningen, men Rousseaus poäng går väl fram hyggligt.

För övrigt tycker jag att den som har kunskapen att förädla jordens frukter på något sätt bör premieras.

söndag, februari 10, 2013

Skogsskatten.

1.
- Blev det mycket skatt eller gick det bra?

Det var banktjänstemannens fråga till pappa som precis berättat att han lät avverka det mesta av skogen för drygt tio år sen.

- Jo, det blev ju mycket skatt.

Bankmannen sänkte ögonbrynen bekymrat.

Vi var där för ett informationsmöte inför en så kallad generationsväxling och det var välbehövligt. Det är mycket att hålla reda på med regler hit och avdrag dit, bonitet här och samägandeavtal där. Men det här med att olika vägar att undvika skatt var ett genomgående tema och det var som att han förutsatte att vi skulle tycka att skatt var av ondo. Ungefär: Varför ska staten blanda sig i? Det är ju vi som äger och brukar skogen!

Bergsåkersbönderna fick en gång skogen av staten. Eller kronan som man sa då, på 1700-talet. En bit skog för ved och virke och som fäbodvall på sommaren.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Någon där i Bergsåker räknas väl som bonde fortfarande, men de flesta av de som ärvt och delat upp skogen mellan sig generation efter generation är inte direkt beroende av skogen.

Vilken rätt har de - vi - egentligen?

Härlig är skogen. Härlig är granplantan med blänkande droppar vid grenarna när solen tittar fram efter en åskskur i högsommarvärmen. Den växer. Det gör träd. Upp mot himlen.

Jag skrev ner några frågor när jag kom hem från banken: Vem äger skogen? Vem äger blommorna som växer där? Vem äger fåglarna som ilar mellan träden? Vem äger vattnet som porlar i bäcken, vinden som susar uppe i tallkronorna och luften som bär med sig dofter av myr och mossa?

"Blev det mycket skatt eller gick det bra?"

Det gick bra. Vi gav en del till det vi har gemensamt.

2.
Vi har jorden till låns.

Så säger samerna. (En del i alla fall.)

3.
"Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå - då blir det någonting över!"

Så låter Kerstin Ekman karaktären Skord säga i boken Rövarna i Skuleskogen.

4.
"Den första människa som inhägnade ett stycke jord och förklarade; detta tillhör mig - och hittade andra som var nog enfaldiga att sätta tro till honom - han var den verklige grundläggaren av det borgerliga samhället".

Så skriver Jean-Jacques Rousseau i ”Om samhällsfördraget” (1762).

5.
"Skatterna i skogen."

Så heter den lilla skrift vi fick med oss av bankmannen. Den handlar inte om när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå.

onsdag, februari 06, 2013

Gryning.

Det här med att orden inte tar sig ut. Det vill jag egentligen ändra på. Jag önskar ibland att jag var en sån som bara kan köra på, men det är jag inte. Ofta är det någon liten detalj som talar emot det jag har för avsikt att göra och så låter jag bli. Det är Tvivlet. På riktigt. Om det inte är vattentätt får det vara.

I höstas blev jag kallad rigid och tänkte först att det var trams, men har insett att det under vissa förhållanden är rätt.

Jag borde öppna mig lite. Jag tror att det skulle vara bra för mig.

(Nu är jag väldigt nära att sudda ut det jag har skrivit. Ensam med mina tankar. Det blir allt snävare. Till slut handlar tankarna om tankarna själva. Och bloggen om bloggen själv. Och nån gång har jag väl lärt mig att det är fult att vara självupptagen.)

Stålsätter mig. Skriver.

"Det flödar mycket inom dig", sa hon.

"Jo", sa jag. Men tänkte: Vem flödar det inte mycket inom?

Det var kuratorn. Det var hon som sa det. Hon som pratar om triaden "tänka-känna-handla". Hon menar att jag har fastnat i att bara tänka och känna. Det är där emellan det studsar fram och tillbaka, men det kommer inte ut.

Olösta inre konflikter.

"Det måste komma ut", säger hon. Sånt jag känner och tänker. Jag tror att hon har rätt samtidigt som jag undrar varför. Vad spelar det för roll vad jag tänker och känner? Egentligen?

För världen, universum och alltet spelar det nog ingen roll, men för mig själv borde det ha viss betydelse. Och då tror jag att vi redan har kommit fram till kärnan här. Min självkänsla. Räcker det att det spelar roll för mig själv? Är jag någon?

Eller så är jag bara för ensam på dagarna. Jag brukar tänka att det är i samspelet med andra vi blir till. Det är relationerna som spelar roll. Allting är, bör vara eller måste vara relativt.

Ja! Det låter ju mycket bättre! Se upp för ensamheten!

En stridare ström, ett öppnare flöde här på Tvivlet skulle fullborda "tänka-känna-handla"-triangeln oftare och sätta mig i relation till omvärlden. Orden måste alltså ta sig ut för mitt eget välbefinnandes skull. Det är väl ett skäl så gott som något att skriva.

(Ändå inte övertygad. Markera och radera är fortfarande ett alternativ. Trivs ju på nåt sätt i "inte ska väl jag" och "vem bryr sig egentligen". En bekvämlighetszon. Gah, sluta med det där nu! Ältandet har hon också varnat mig för.)


Nå. Jag bloggar, alltså finns jag. Nu kör vi på här ett tag.

onsdag, januari 23, 2013

Tvärstopp.

Under ständigt stegrande produktion reducerar Tvivlet publiken till ett minimum.

Orden är inte slut, verkligen inte. Det är bara det att de inte tar sig ut. Jag har till exempel tänkt på ett ord som kommod på sistone, men det har liksom inte passat in.

Ord som kommod kom till mitt kontor dit flor och Pompadour ävenledes for.

Så här sitter jag nu. Man kanske borde sätta upp en revy ändå. Ett hål i tiden. Ni vet som dom säger efter att ha tagit sig ur prekära situationer - livet passerade revy. Jag tänker ju ändå allt oftare att jag ska sluta bry mig om det aktuella. Det är alldeles för mycket nu nu.

Lösa tankar - och jag tror vi börjar komma något på spåren. Tankarna hinner inte fastna innan bistrare väder är att vänta nästa månad och gästarbetare utnyttjas i skogsbolag och britterna ska få rösta om EU och säsongen är över för Sanny Lindström och butiker ger fel råd om läkemedel och nu måste småhusköpare få ett bättre konsumentskydd.

Det finns ett ord för vad jag talar om: Kommod.

Nej, skojar bara. Informationsstress ska det vara. Tiden och dagarna ligger öppna, men hjärnan går på högvarv. Tankarna spinner helt nära sin egen banas axel. Jag vill vara friare.

Ord som kommod passar inte in. Får fortsätta tänka på detta.