Ventilering.

"Det är sista gången jag går här. Jag är försenad, men låter varje steg dröja. Korridorerna och det stora trapphuset är öde. Det smäller mellan väggarna när jag sätter ner klackarna. Alla klasser har gått in i lektionssalarna för klassföreståndarnas avsked. Jag är lätt berusad. Det kryper i kroppen och bränner under fötterna."

Jojo. Det är sånt där jag ägnar en timme varje förmiddag åt.

Jag tycker att det är svårt att skriva lång text. Att ha driv i varje stycke, varje mening, varje ord, och förutom det även hålla rätt på dom långa bågarna. Dels kapitel för kapitel, dels hela berättelsens utveckling - själva "boken".

Det är lätt att hitta brister och lätt att tvivla, men just det är ju inget som skiljer sig från andra saker här i livet. Alltid: Kämpa på. Man gör så gott man kan.

Och är det inte just det hela det här tilltaget handlar om?

Jo.

Konsumtionssamhället.

Oberoende tankar leder till kaos.
Att tänka är tråkigt.
Att tänka är hårt arbete och det är inte värt energin.

Skulptur.

Frihet av Zenos Frudakis

Att den är placerad utanför en läkemedeltillverkares huvudkontor får mig att tänka på en av Cornelis låttitlar: "Halleluja, jag är frisk igen"

Priset.

Litteraturhösten har pågått bra precis en månad här på Tvivlet och just idag är vi många som blir hjälpta på traven till att tänka på litteratur. Svenska akademien har precis offentliggjort årets nobelpristagare. Det blev Tomas Tranströmer.

En gång var jag på poesifestival anordnad av tidningen 00-tal. Ett av uppträdandena bestod i att slagverksensemblen Kroumata tolkade dikter av Tranströmer. Det är något av det mest abstrakta jag har varit med om.

Men det finns en dikt av Tranströmer som jag gillar skarpt. I alla fall hälften av den. Den heter Dagsmeja.

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som 

glödde.

Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 

gram inte mer. 

Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm

och kall.

Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn

framför sig. 

Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången

på länge.

Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.

Dikten fortsätter ungefär lika långt till med något om timmerstockar och flygplan.

Fotnot: Tidskriften 00-tal heter numer 10-tal.

Sömninträdet.

Jag skrev en gång om att jag försökte mig på att räkna får när jag inte kunde somna, men att jag hade problem med gestaltningen inne i huvudet. Nu på sistone har jag två gånger räknat får med lyckat resultat, dvs. sömn. Senast i natt då jag något uppskruvad ändå ville försöka somna eftersom klockan var mycket. "Det är ju en dag imorgon också", viskade jag in i kudden.

Den här gången föreställde jag mig att fåren gick på ett led över böljande gröna kullar i ett landskap som taget från något shire på brittiska öarna. Jag tittade på dom i fågelperspektiv. Ganska snabbt förvandlades fåren till molntussar och ledet löstes upp. Tussarna blev till ett molntäcke, men med ganska många luckor i och i dom luckorna kunde jag se hur en flod blänkande strömmade fram. Nu somnar jag, hann jag tänka.

När jag tänkte på det här i morse kom jag på att Karl Ove Knausgård i Min Kamp 1 beskriver en sömnlös natt som slutar med att han går iväg till sitt arbetsrum halv fem på morgonen utan att ha sovit. Väl där kommer han på att det är helt fel och går hem till sin höggravida flickvän igen.

Jag makade mig intill henne och lade handen på hennes mage igen. Från hallen smällde det i brevinkastet. En lastbil körde förbi utanför, den verkade vara stor, det skallrade i fönsterrutorna. Jag slöt ögonen. När medvetandets alla tankar och bilder snart började röra sig i riktningar som jag inte rådde över, och jag liksom låg och betraktade dem som en medvetandets slöa vakthund, förstod jag att sömnen väntade alldeles i närheten. Det var bara att fira sig ner i mörkret.

Just så.