söndag, juli 19, 2015

Pokerfejjan.

En liten anekdot besläktad med det förra inlägget.

När jag på grund av anställningsregler och skum personalpolitik var tvungen att sluta på mitt jobb i slutet av februari och var osäker på om jag skulle få komma tillbaka skyndade jag mig att ta ut friskvårdsbidraget på 1 500 kronor.

Jag köpte klippkort till ett träningsställe. 10 besök kostade 750 kronor, så jag kunde alltså ladda kortet med det dubbla. Under våren har jag varit en ganska flitig gäst där och länge tänkt "nu måste det vara slut på det där kortet snart", men eftersom kortdragaren varje gång glatt plingat sitt välkomstljud har jag fortsatt köra på.

När jag kom dit igår för att träna fick jag tillfälle att fråga receptionisten. En mullig man med keps som fastän det nog inte är superlikt nu för mitt inre har antagit Michael Moores skepnad.

- Kan du se hur mycket det är kvar på mitt kort?
- Ja, då ska vi se...

Jag förberedde mig på att det nog var sista klippet.

- Ja, du har ju årskort till den 2:a mars då.

Blixtsnabb överläggning om jag ska säga att det nog inte kan stämma eller om jag ska låtsas som ingenting och "kommer han att genomskåda mig om jag låtsas som att jag egentligen vet att jag har årskort" (för det borde man väl rimligen veta). Ut kommer:

- Jaha. Var det så? Ja, det var ju genom jobbet det där.

Och det var det ju.

fredag, juli 03, 2015

Tack?

Konduktören flydde från Turkiet på 90-talet. Det är i stort sett det enda jag vet om det. Och att han dök upp i min klass. Var det i femman eller redan i fyran?

Nu är det årets hittills varmaste dag - över 30 grader - och plötsligt sticker någon fram en Coca-Cola under näsan på mig. Det är han. Han vill vara bussig. Och jag som aldrig dricker colaläsk. Jag minns hur han blev utstött i klassen. Varför vill han ge mig en Cola? Jag måste ta emot den här. Eller? Jo. Jag tar emot den. Han är diskret, så jag nickar bara ett tack.

Han går iväg. Jag börjar fundera över alternativen. Gå ikapp honom och be om en annan smak? Nej, han bjöd från ingenstans, då kan man inte börja konstra. Dricka upp den? Nej, det vill jag ju helt enkelt inte. Byta ut den på eget bevåg?

Lång blick genom vagnarna. Han är på väg bortåt. Tre kylskåp på rad i tåggången. I första bara frukt och choklad. Nästa tomt. I tredje dryck. Jag tar första bästa. Colan byts ut mot en Fanta. Jag går snabbt tillbaka till min plats. Ser inte åt någon annan passagerare.

Så, här sitter man nu och känner sig både lite otacksam och som en tjuv. Dessutom med rädslan att min gamla skolkamrat ska komma förbi och se att jag dricker Fanta.

Tåget stannar i Härnösand.

Vad du ska trassla till det, Tvivlet.