söndag, juni 17, 2012

Fåglar.

En elegant liten fågel var aktiv utanför fönstret. Den flög fram och tillbaka och satte sig ofta högst upp på de två lyktstolparna i trädgården. Då och då satt den på staketet och ibland på en stor sten mitt på gräsmattan.

Vi försökte bena ut vilken fågel det var. Vi slog i handboken och jämförde. Svarta vingar och svart över ögonen och grå uppe på huvudet, silvergrå. Det fanns flera tänkbara kandidater. Var det en talltita? Nä, men den är ju gul på halsen också. Stenskvätta kanske?

"Flykt fladdrande. Ses ofta sitta på en sten, stolpe eller annan fri plats." Det avgjorde saken. En stenskvätta.

Stenskvättornas stil är alltså att sitta på stolpar i öppet läge. Andra fåglar vill sitta inne i buskar och trycka. Och så finns det dom som vill vara högt upp i luften (där svalorna bor). En del är väldigt svåra att få syn eftersom dom söker sig in i det höga gräset i kanten av åkrar och är perfekt kamouflerade just för den miljön. Sedan finns det dom som vill vara i vattnet. Dom kan simma.

Det finns trädpiplärka, ängspiplärka och rödstrupig piplärka. Törnsångare, ärtsångare, provencesångare, lövsångare, gransångare, bergsångare, grönsångare, taigasångare, nordsångare, lundsångare, vattensångare, vassångare och flodsångare. Och flodbåtsångare och ångbåtsflodare.

Det finns skäggmes, stjärtmes och pungmes. Sedan har vi hämpling, stämpling och krämpling. Och krukkrypa och hallontryta och muskotsnyta. Buskraggare, kuskbaddare och kustlandare. Och tvåtåig skärmytsling. Den sistnämnda med vinterkvarter på Sundaöarna i Javasjön intill Moluckerna.

Ja, det är sannerligen fantastiskt med alla fåglar. Alla lika, alla olika. Jag är glad över att idag ha fått bekanta mig med stenskvättan.

lördag, juni 16, 2012

Infall i juni.

Man klipper sig. Man låter håret växa ut igen.
Man trallar på melodier. Man glömmer bort texten.
Man tänjer lite på ryggen. Man kisar mot solen.
Man tänker "här kommer sommaren".

Man försöker hitta känslan, men hur glömt hur det var.
När man skrattade sig fördärvad.
När främmande städer var förtrollade platser.
När hjärtat var stort som hela universum och knappt fick plats i kroppen.








Fast det fick det ju ändå.

Konstigt.