torsdag, september 29, 2011

Aten - dag 11.

Sista riktiga dagen i Aten blev en ledig dag. Det blev det efter att skrivkrampen infann sig direkt efter frukost. Han lät det hända helt enkelt.

Åkte till stranden istället.

Och himlen har samma färg som bloggens bakgrund! Det är ju sånt man drömmer om, men som vanligt är det små marginaler i den här sporten. Nästa gång kan det lika gärna vara stolpe ut och då är det ju krigsrubriker i pressen imorgon och alla vill att man ska avgå. Men nu ska vi se till att njuta av det här och kanske äta och dricka lite gott och sedan laddar vi om för nästa match. Vi får försöka ta en i taget här framöver.

onsdag, september 28, 2011

Aten - dag 10.

Hur har jag det med peripetin egentligen?

Det är frågan som tankarna kretsat kring samtidigt som megafonförstärkta röster och polissirener strömmat in genom mitt fönster. Jag tror också att jag kom på en bra mening till slutklämmen.

Här kan man lyssna på radio i ca 28 dagar till:

Lyssna: Kalejdoskop med Peter Hansson

måndag, september 26, 2011

Aten - dag 8.

I husets gästbok berättas att när en stipendiat i ett grekiskt rus uppe på terassen vred upp Mikis Theodorakis på hög volym kom upphovsmannen själv ut fly förbannad på balkongen ovanför och gormade om att stänga av den satans musiken.

Han kan alltså bo i huset ovanför, men jag vet inte.

Han är inte med i kvällens Kalejdoskop i alla fall.

söndag, september 25, 2011

Aten - dag 7.

På den sjunde dagen sprang han återigen upp på berget. Det dammade kring fötterna på honom. Förutom stenar och grus bestod den bara av torrt gräs. Han klev snett. Han tappade fotfästet allt som oftast. Han kämpade uppför berget. Och i munhålan växte sig törsten större och större.

Jag kom på idag att mina löprundor finns ju perfekt gestaltade på film: Öppningen av Yrrol.

lördag, september 24, 2011

Aten - dag 6.

Direkt från Hellas! Där de härliga lagrarna gro!

Det blir lätt så att man tänker en del på språk när man hamnar på ett ställe där det är helt obegripligt. En gång fick jag höra att de viktigaste orden i de relationer vi har är hej, tack och förlåt. Så kan det nog vara. Jag känner i alla fall ett direkt behov av de orden här i Aten, inte minst för att visa både välvilja och respekt. Och det är nog just därför de tre orden är så viktiga för en relation.

Men för sin egen hälsas skull bör man kunna säga ett ordentligt nej också.

Ikväll äter jag min middag i Plaka.

torsdag, september 22, 2011

Aten - dag 4.

Idag har det varit strejk. Buss- och taxichaufförer lade ner arbetet. Och igår sa man till mig att det blir nog ganska vilda demonstrationer, "så undvik de mest centrala delarna. Om du inte gillar tårgas."

Jag har inte märkt något överhuvudtaget.

Ett par bilder från Filopappou.


onsdag, september 21, 2011

Aten - dag 3.

I huset finns ett rum med en massa böcker ditställda av folk som varit huset tidigare. Alla möjliga sorters böcker. Den svenska högtidsboken, Röster från Närke, Hundra år av ensamhet... Där stod också ett par antologier med namnet Dagens dikt. Det rör sig alltså om dikter som lästs i radioprogrammet Dagens dikt i P1.

Jag bläddrade runt lite och stötte på Birger Norman. Han var från mina trakter. Eller nästan i alla fall. Han föddes 1914 i eller på Svanö i Kramfors kommun. Ett lyckligt sammanträffande är att Birger Normans dikt handlar om Aten.
Han som bär brödet

Vi rastade på en bänk av sten.
Vi såg planen komma in
eller lyfta
borta i diset över havsbukten.
Under oss låg den kalkstensfärgade
staden.
Det var i de branta
vägarna upp mot
Lykabettos.
Klippan
som kröner Aten.

Det var då han kom.
På huvudet bar han
en meterhög
pelare av bröd.
En yngling
med lätta steg.
Som hade han
vingar vid sin häl.
Rak
nästan dansande
under bördan.

Vi följde långsamt efter
och såg honom sitta
bland sina vänner.
Skrattade, rökte
en cigarett
som gick från hand
till hand.
Han var hemma här.
Det var hans berg
och hav.

I mitt hjärtas mörker
söker jag teckna
som med krita
mot en röksvärtad tid,
hoppet att du en dag
får välja -
vänner och den börda
du vill bära.
Detta hände alltså på Lykabettos. Själv var jag på ett annat berg idag, Filopappou. Jag såg ingen som bar en pelare av bröd, men jag såg två sköldpaddor. Under mig låg den kalkstensfärgade staden. Hade jag valt den börda jag bar? Jag vet inte. Jag vet inte vad för slags börda som avses. En tolkning är att arbetarförfattaren Norman här önskar att samhället inte ska vara så präglat av klasstillhörighet utan att man ska kunna göra sig vänner som kommer från lite varstans och att man formellt ska kunna utbilda sig till vilket jobb som helst.

Eller så betyder det något annat.

tisdag, september 20, 2011

Aten - dag 2.

När jag kom hit var det mörkt och nu är det mörkt igen, men däremellan var det ljust. Då åt jag frukost på en terass med utsikt över en stor del av stan. Dessförinnan hade jag släntrat nerför trapporna till minilivsen och försökt göra mig förstådd. Pekade på äggen och sa: "Three". "Tria", sa gubben på bakom disken. "Eggs", sa jag. "Äeegkschi", sa han. "Tria Äeegkschi", sa jag.

Jag gick hem och packade upp specerierna. Det låg sex ägg i påsen. "Hexi äeegkschi", sa jag.

Nu har jag alltså fått ett stipendium från journalistförbundet som gör att jag får vistas i ett hus i Aten i två veckor. Jag hade lite text på gång sedan tidigare, så jag ägnade förmiddagen åt att läsa igenom det jag skrivit. Tog bort en del. Ändrade formuleringar. Flyttade ett långt stycke från fjärde till det sjunde och sista kapitlet. När jag skulle börja producera ny text tog det dock emot. Jag blev trött och la mig och sov.

Två och en halv timme.

Hela eftermiddagen kan man säga.

Sedan började det regna och jag stack ut och sprang. Akropolis runt. Skum upplevelse. Det kändes förbjudet att springa bland alla fornlämningar. Regndroppar rann nerför ansiktet när jag hattade fram bland turister, olivlundar och gamla ruiner.

Ruinlundar och gamla oliver.

Summa: Sex ägg, en rejäl siesta och en springtur i maratonets själva vagga.

Jag plussar på ett sjudundrade åskväder, en kall Alfa i ett glas ur frysen på internetbaren, topplistedisco (som alltid blir mycket bättre vid Medelhavet) och snart även zucchinibullar efter rekommendation i husets gästbok av tidigare stipendiaten Thella Johnson.

måndag, september 19, 2011

Aten - dag 1.

Den första dagen var en dag av transport.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Men det stämde inte i det här fallet för när jag blev törstig drack jag Minute Maids apelsinjuice. Ingen god juice det.

För övrigt åt jag pizza, läste två recensioner av Stockholms stadsteaters uppsättning av Orestien (tyckte att det på nåt sätt angick mig när jag var på väg till dramats ursprungsland) och åkte tunnelbana. På tunnelbanan funderade jag i ungefär elva stationer på att inleda en konversation med en mycket ung kvinna som satt mittemot med en enorm ryggsäck. Jag ville fråga var hon kom ifrån. Men del blev inget.

När jag kom upp på gatan slog värmen emot mig. Folk satt på uteserveringar längs gatan Darkou. Jag gick till en kiosk, sa mitt namn och fick nycklarna till rummet. Jag kände mig hemlig.

söndag, september 18, 2011

Prolog.

Några regnstänk träffar Tvivlet när han drar sin resväska längs Vasabron. Från vänster till höger har han fyra pampiga byggnader i form av Riksdagshuset, Högsta Domstolen, Riddarhuset och Norstedts förlag.

Han tittar på Riksdagen och tänker att han visserligen är en pragmatiker av rang, full av kompromissvilja, men att den grundläggande övertygelsen nog saknas.

Blicken vandrar vidare till Högsta Domstolen. Hålla rätt på alla de där krångliga lagtexterna? Går icke.

Så till Riddarhuset. Nej, här blev det fel redan från början. Eller kan han gifta sig in kanske? Det får bli den allra sista utvägen i så fall när allt och alla har honom övergivit. Tvivlet Natt och Dag skulle klinga fint.

Kvarstår Norstedts. De blå neonskyltarna signalerar mer skrällig kommers än humanistisk högborg. Hur är det möjligt för en poet av ärlighet att ha sin hemvist här?

Valet mellan adel, jurister, politiker och böcker ter sig ändå enkelt. Tvivlet kröker lite på nacken när regndropparna blir fler och större. I morgon förmiddag går flyget till Aten där han sätter sig strax nedanför Akropolis platå. Han har samlat ihop sina anteckningar. Nu ska det bli litteratur.

fredag, september 16, 2011

Förslag.

Så många anteckningar och små utkast som aldrig blir något. En inte liten del av anledningen till varför det blir så är nog att jag tycker om anteckningarna precis som de är. Med alla vaga, men storartade drömmar kvar om hur fenomenalt det här skulle kunna bli.

Ex. Varje dag åker hon med samma buss, men hon vet inte var bussen går efter att hon klivit av. Hon måste få vetskap och en dag fortsätter hon.

Fantasmagori eller dokumentär?
Gudomligt eller vardagsvackert?

Stekande hetta.
Sjukt varmt.

torsdag, september 08, 2011

Gammsvenska.

Palme d.y., vilken redan under sin skoltid var ett underbarn, fullföljer sina framgångar genom att samtidigt studera juridik och ryska och vara boxningsreporter och jitterbugsexpert i Sv. D., allt med största lycka, och dessutom uppnå full poäng i svenska arméns kvistiga frågesport för mönstrande ynglingar. Var månne detta sluta?
Skoltidningen Suum Cuique på Sigtunas humanistiska läroverk, där Olof Palme gick, berättar hösten 1944 om den unge Palmes förehavanden direkt efter studenten.

Jag läser Underbara dagar framför oss, Henrik Berggrens biografi över den gamla statsministern. Berggren låter den skönlitteratur och poesi som Palme läste ta stor plats. Om ni frågar mig ett mycket fruktbart grepp som leder till många intressanta iakttagelser om Palmes och hans samtids utveckling. Men lika roligt är det att ta del av gamla citat som ovanstående. Det är väl språket som lockar.

"Svenska arméns kvistiga frågesport".

Och eftersom Henrik Berggren har läst brev som skickats inom familjen Palme bjuds det på många fina citat i gammeldags språkdräkt. Min favorit hittills kommer från Olofs pappa Gunnar som när han trodde att han skulle dö skrev till frun Müsi (Elisabeth):

"Kom för övrigt ihåg att lära barnen förstå och icke döma."

måndag, september 05, 2011

Litteraturen.

Idag börjar det skrivna ordets höst. Det talade radio-ordet får ta ett steg tillbaka ett tag. Jag har tänkt att detta också ska inbegripa ett uppsving för Tvivlet.

Det fanns litterära ambitioner med Tvivlet från början. Då, hösten 2005, var rubriken Liv i Piteå. Jag skulle berätta om min norrbottniska exil och när den var slut levde bloggen farligt. Men den överlevde och då och då har det slagit små litterära vågor mot bloggstranden.

Vad är litteratur? Ja, en definition är enligt NE "skrivna texter som uppfyller vissa estetiska kriterier". Vilka de kriterierna är är nog omöjligt att säga, men dom flesta känner igen litteraturen när dom ser den.

Det skriva ordets höst, den litterära hösten hos Tvivlet, börjar med en och en halv sida ur Jeffrey Eugenides formidabla Middlesex. Sedan får vi se vart det tar vägen.

"Jag sitter i mattesalen någon gång under vintern i sjätte klass. Miss Grotowski, vår unga lärarinna, skriver upp en ekvation på svarta tavlan. Bakom henne sitter eleverna i sina träbänkar och följer med i hennes beräkningar eller halvsover eller sparkar varandra i ryggen. Det är en grå vinterdag i Michigan. Gräset utanför fönstren ser ut att vara av tenn. De tända lysrören i taket försöker skingra årstidens dunkel. På ena väggen hänger ett fotografi av den store matematikern Ramanujan (som vi flickor till en början tog för miss Grotowskis utländske pojkvän). Luften är instängd på det speciella sätt som den bara är i skolan.

Och bakom ryggen på vår lärarinna flyger vi framåt i våra bänkar. Trettio unga flickor och pojkar i sex prydliga rader som rusar genom tiden i en hastighet som vi inte är medvetna om. Medan miss Grotowski skriver ekvationer på svarta tavlan börjar alla klasskamrater omkring mig förändras. Jane Blunts lår, till exempel, verkar bli lite längre för varje vecka som går. Hennes tröjor sväller över brösten. Sedan en dag lyfter Beverly Maas, som sitter alldeles bredvid mig, upp handen och jag skymtar något mörkt under blusärmen: lite hår i en ljusbrun fläck. När fick hon den? Igår? I förrgår? Ekvationerna blir längre och längre under årets lopp och alltmer komplicerade, och kanske är det alla siffrorna eller multiplikationstabellerna; vi lär oss att beräkna stora summor medan våra kroppar, enligt sin egen matematik, kommer fram till oväntade svar. Peter Quails röst är två oktaver lägre än förra månaden och han märker det inte. Varför inte? Han flyger för fort. Pojkarna får fjun på överläppen. Pannor och näsor växer ut. Det mest påfallande av allt: flickor förvandlas till kvinnor. Inte mentalt eller ens känslomässigt, men fysiskt. Naturen gör sina förberedelser. Tidsgränser som ligger inkodade hos arten börjar löpa ut.

Det är bara Calliope i andra raden som inte rör sig, som av någon anledning blivit hejdad sin bänk, så att hon är den enda som verkligen lägger märke till metamorfoserna runt omkring sig. Medan hon löser matematiska problem är hon medveten om Tricia Lambs handväska på golvet bredvid hennes bänk, om tampongen som hon uppfångade en skymt av tidigare på morgonen - och som man använder hur, exakt? - och vem kan hon fråga? Även om Calliope fortfarande är söt upptäcker hon snart att hon är den kortaste flickan i klassen. Hon tappar sitt suddgummi. Ingen pojke plockar upp det åt henne längre. I julspelet får hon inte rollen som Maria som förr om åren, utan som en älva...

Men det finns fortfarande hopp, eller hur?... för bänkarna flyger, dag efter dag; i sin framilande formation girar eleverna och susar med ett vrål genom tiden, så att Callie en eftermiddag lyfter blicken från sitt bläckfläckade papper och ser att det har blivit vår, att blommorna knoppas, att forsythian har slagit ut, att almarna grönskar. På rasterna ser hon flickor och pojkar gå hand i hand och ibland kyssa varandra bakom ett träd, och Callie känner sig bedragen, lurad. 'Har du glömt mig?', säger hon till naturen. 'Jag väntar. Jag är fortfarande kvar.'"

torsdag, september 01, 2011

Kollage.

Ibland har jag allting på gång samtidigt.

Stretchar, dricker lite vatten, diskar en kopp, stretchar, tar en tugga pastasallad, går på toa, dricker lite vatten, klottrar ner stödord till ett blogginlägg, går runt rastlöst i vardagsrummet, tar en tugga pastasallad, stretchar, klär av mig, tar en tugga pastasallad, duschar, dricker lite vatten, slår igång datorn, tar en tugga pastasallad, lägger tillbaka en ryggsäck i garderoben.

Går i bitar.

När blev jag såhär? Beror det på distraktionskulturen jag utsätter mig för när jag jobbar på internet mer eller mindre hela dagarna? Förresten är jag där när jag inte jobbar också? Tittar på skärmen där det nästan alltid finns något som inte har med saken jag egentligen har för handen att göra. Alltid något annat som vill ha min uppmärksamhet.

Jag har hört att när hjärnan under en tid har bearbetat många intryck börjar den efter ett tag vilja ha fler intryck att distrahera sig med. Och att man måste ta det lugnt ett bra tag innan det där går över. Till en början får man abstinensbesvär i form av rastlöshet.

Tja, jag vet inte. Helt bra känns det inte i alla fall. Jag vill vara samlad, men det kanske inte går.