Allt jag behöver

Jag måste skriva lite till om Kullrusk (som för övrigt är ett namn jag ogillar).
Om några dagar släpps deras nya skiva Spring, Spring, Spring, Spring, Spring och på denna finns åtta låtar. Jag har lyssnat på skivan, men inte tagit mig förbi det fjärde spåret: "All that I need". Låten är skriven av Jari Haapalainen och har tydligen spelats in av Heikki, som var Jaris och hans f.d. flickvän Maria Erikssons band.
I alla fall, det blir inte vackrare än när Kullrusk spelar "All that I need". Redan på konserten i torsdags blev både jag och mina kamrater helt betagna.
Först skapade trummisen Olle, basisten Sven och Jonas Kullhammar med sin klarinett en sagolik, repetetiv atmosfär att sjunka in i och efter en ganska lång stund blåste Per Johansson fram den finaste melodin en klarinett kan spela. Jag och Ida såg helt förstummade på varandra. Jag förstår fortfarande inte hur det kan vara så bedårande. Hoppas känslan håller i sig länge, länge.

"Jo, bara bra"

Kullrusk var fantastiska. Vilka musikanter! Vilka effekter! Jag visste inte att saxofon kunde vara så häftigt.

Vem pratar såhär?
1: Här sitter jag och känner in rummet.

2: Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck.

3: Det här med att sitta så här och tälja, det är någonting jag tycker är väldigt skönt.

4: Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.

5: Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting.

6: Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.

7: Det blir som ett vattenfall av ek.

8: Jag är nog den som gett plexiglaset ett ansikte.

9: Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen.

10: Se så vackert stenen tar emot oljan

11: Staffan, kan inte jag få testa att slamma? Det ser så himla kul ut.

12: När en katt ligger och sover i ett rum finns det
inte mycket mer för en inredare att göra där.

13: Man blir lite varm i hjärtat när man sitter framför ett så här gammalt hus.

14: Här kommer huset att trivas bra, här kommer jag att trivas bra. Och vad kan det bli då? Jo, bara bra.

15: Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand.

16: Hjärta, hjärna, i nån skön förening där.

17: Först kramar jag alla i familjen – sedan ställer jag mig vid spisen.

Jo:

*suck*

Men guuud, nu har jag stått och väntat på ordförande Alm i fyrtio minuter. Jag tänker mig många scenarion till varför han är så sen. Alltför sent kommer jag på att jag borde lyssna av telefonsvararen. Jojo. "Matchen är inställd."
Får trösta mig med Joe Smooth - The promised land.
Jag kan dessutom gå till kåren och lyssna till Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson. Men jag är ju ingen jazzkille. Kanske blir ändring ikväll.

Nu fick jag ont i huvet också. Förbannat.

Sara Martinsson sorterar popkulturen åt mig. Jag får ofta läsa fler än en gång, men tycker mig bli belönad. Se till exempel hennes recension av Tigas nya på The Cricket. (Fast det den egentligen handlar om är väl att hon inte kan fortsätta gilla saker som "alla" gillar?).

Speltips

www.playaholics.com. Spela WordWiz! En smula beroendeframkallande.

Vinst!

Svartbjörnsbyn vann i tisdags!
Det var en pärs. Vi låg under med 4-1 med tjugo minuter kvar och kunde ändå vinna med 5-4. Dramaturgi! I halvtid när ställningen var 3-1 till Ytterbyn konstaterade ordförande Alm med sin vanliga underfundiga ton att det faktum att Svartbjörnsbyn skulle ha spelövertag och ändå ligga under måste tillhöra det mest osannolika och ironiska man varit med om.
På fotografen och bandyfantasten Peter Wikströms hemsida kan man se bilder från matchen, till exempel på mig i ett något överdimensionerat munskydd. 17 januari spelades matchen. Kan vara lättare att hitta rätt på bilderna då...
Den där hemsidan är rätt härlig med sin kombination av bandy och natur. Han både skriver och fotar bra, herr Wikström.

Break free

Visst är det väl så att i slutet av föreställningen På besök i mellanmjölkens land så säger Gardell nåt i stil med:
- Var inte fånge! Var inte fånge i ditt eget liv. Låt dom inte sätta sig på dig; låt dom gärna sätta på dig, men vad du än gör - låt dom inte sätta sig på dig.

Och sen kommer det där med "Shut up and suck!"

Idag har jag varit "dom". Jag har spärrat in och satt mig på. Jag har inte satt på nån, men jag har förminskat en människa. Det gäller att se upp, hålla tungan rätt i mun och vara uppmuntrande.

Dagens låt: Nån av Tego Calderon - "Punto y aparte" (den där slingan/"riffet") , Sasha ft. Ivy Queen - Dat sexy body (refrängen) eller Don Omar ft. Daddy Yankee - Afuego (hårdheten) kanske... Jag röstar på Tego (för det rimmar på lego).

Låtarna

När jag började den här bloggen tänkte jag skriva om musik, men det blev inte riktigt så. Jag har skrivit mer om mat känns det som. (Hacka lök, ta frysta görna ärtor, koka i buljong och du har en duglig soppa innan dina gäster hinner säga Werner Vögeli.)
Hör nu här. Dessa ljud utsöndrar serotonin i min kropp (eller hur är det?):

Eric Prydz & Steve Angello - Woz not woz (Club version 2). Det är ju så enkelt. Smaskig basgång och discostråkar. 59 sekunder in är du snyggast. Lamporna blinkar blått hemma i Tvivlets näste.
Lovemakers - This feeling (Original mix). Höj volymen!
Shiny Grey - Why (Bob Sinclair remix). Jag lovar att du ler.
Franz Ferdinand - This fire. Mer disco! Okej, jag vet att den är från förra skivan, men det blir inte mindre briljant för det. Men lyssna här istället om du vill ha något nyare: Franz Ferdinand - Do you want to (Erol Arkans glam racket). Också här får man vänta upp mot en minut sedan blir det stenhårt.
Till sist: The Killers - Mr Brightside (Jacques Lu Cont's Thin White Duke remix). Episkt var ordet.

Det var dagens låtar. Åh, det finns så mycket bra musik. Om någon lyckas få hem DJ Mummys version av "Nuttin No Go So" med bra ljud blir jag glad om ni hör av er till mig.

Varför är det ingen som säger att "They´re building walls around us" var förra årets bästa låt?

Mörkret

Tvivlets år börjar den tionde januari. Två dygn efter att Lena stannat mitt på Alnöbron, slagit på varningsblinkersen och hoppat över räcket. Hon var min mammas arbetskamrat.
Det är märkligt med arbetskamrater, eller studiekamrater i mitt fall. På ett sätt har man så oerhört mycket gemensamt, men ändå kan man gå där - halva livet i vissa fall - och aldrig riktigt känna varann. Ingen på jobbet visste att Lena mådde dåligt. Det är märkligt.
Vem känner man egentligen?

Gråtrocken. Weeping Willows "Brighter day", Moneybrothers "Nobody´s lonely tonight"... Jag förstår vad den ytterst är till för ikväll.