Ser man på. Idag är det precis fem år sedan den här bloggen med
ett bastant inlägg blev till. Den hette Liv i Piteå och skulle väl vara ett sätt att hålla kontakt med mina kamrater när jag flyttade ifrån dem. Det är tveksamt om det lyckades.
Jag vet inte exakt när Liv i Piteå blev Tvivlet. Det var kanske en av alla gånger som jag funderat på att lägga ner, men ändå fortsatt så smått. Frågan som alltid måste ställas: Varför skriver jag? Nära besläktad med: Varför lever jag?
Tidigare i veckan besökte Tvivlet en utställning med den italienske designern (och annat) Ettore Sottsass. Det rullade en intervju med honom på en teve. Han pratade om skillnaden mellan att dricka ur ett glas jämfört med en pappersmugg. Vad jag minns sa han ungefär att när man dricker ur ett glas känner man att det är ömtåligt. Man måste ta det försiktigt. Ens sinnen skärps. Upplevelsen stärks.
En pappersmugg däremot dricker man ur och kastar bort. Sottsass menade att då man drack ur pappersmuggen existerade inte ens liv. Då konsumerade man bara livet, utan att vara medveten om det. Medveten om livet alltså.
Sen sa han, och det minns jag särskilt: "Jag har alltid varit orolig över att inte vara medveten om man lever, för jag vill känna att jag verkligen lever. Lever dramatiskt."
Det känns som en bra programförklaring för Tvivlets fortsatta existens. Bloggen gör mig medveten om att jag lever. Lever dramatiskt. Och så var det nog den där dagen för precis fem år sedan också, mer omedvetet. Se - utveckling.
Dessutom ger glaset inte ifrån sig någon smak, vilket en pappersmugg ofta gör, sa Ettore Sottsass även.
