På motorvägarna i Nederländerna står det UIT där man kan svänga av. Jag gillar det.
UT!
Spontant och impulsivt liksom. "Nä, fan, jag klarar inte det här längre. Sväng! UIT!"
Inget byråkratiskt "avfart" eller kontrollerat "ausfahrt". Nej, ut, nu!
Lättillgängligt. Som sagt, jag gillar det.
Det var värst vad alla är normala och ointressanta. Och sånt är ju inget att skriva hem om. "Alla jag mötte var intetsägande."
Nu kommer jag i och för sig att tänka på en kassörska i Bad Essen.
I Tyskland är det vanligt att man får väga frukten själv och trycka in en kod som motsvarar den frukt man tagit. Ut kommer då en prislapp som klistras på frukten.
Jag hade tagit ekologiska bananer, men, visade det sig när det uppmärksamma och mycket rutinerade kassabiträdet gjort sitt jobb, tryckt in koden för vanliga bananer. Kön var lång. Det handlade om två bananer. Men rätt ska vara rätt, tänkte hon, och traskade iväg till fruktdisken 50 meter bort, kom tillbaka med rätt pris, en eller två kronor dyrare.
Det tyckte jag var lite konstigt.
Men det är knappast något att skriva hem om.
Styv kuling från nordväst.
Platsen vid stranden hade varit bäst,
men nu fick det vara nog.
Vi packade och drog
Mellan gröna, gula och blommande fält
brummade vi med vårt hårda tält.
Hungern stärkte sakta sitt grepp.
Vi bröt oss ur delvis med nutellacrèpes.
Rulla, rulla på autobahn
mot värmen på sydligare grad.
Hittade en sjö, men nej.
För mycket av ett träsk, går ej.
En hel dag på vägen, men nu ut igen.
Det ska vara fint, vi får vila sen.
Skymning, men trafiken ännu intensiv.
Bränslet fossilt, vad gör vi med detta liv?
Men här kommer Kronensee, vårt Shangri-La.
Exakt som vi vill, en ny fin dag.
Vi solar och badar på den fina stranden.
En annan gång tar vi upp huvet ur sanden.
Vi köpte jordgubbar och färskpotatis i ett obemannat stånd intill Gamborgs vita 1200-talskyrka. Ta det ni vill ha och lägg pengar i skrinet. Okej, jag får väl nämna att ståndet var kameraövervakat också.
Vi gick hemåt längs en smal grusväg och vinden plöjde fram i vajande kornstrån på böljande fält. Okej, det blåste lite väl mycket faktiskt.
Vi fick precis tag i strösocker innan campingens minimarket stängde och hade det perfekta vindskyddet väntades på oss i form av husbilen. Där rensade vi jordgubbarna, strösslade på socker och inmundigade den danska sommaren med kall mjölk. Okej, mjölken tog slut och vi fick köra havredryck och det var inte alls samma sak.
Våra ansträngningar fortsätter imorgon. Eller nej, redan ikväll faktiskt. Kvällens aktivitet är enligt anslagstavlan i servicebyggnaden: SAUNA.
Står på camping. Svinø, en halvö på västra Fyn. Det finns en radiostyrd husvagn här, så att dess ägare inte behöver slita och dra i den när den ska ställas på önskat vis. Det är apan det.
Varför reser jag?
Ett enkelt svar är att det är kul att se sig om och få nya intryck. Idag längs E45:an till exempel såg jag en man som rökte i bilen. Han var lång, smal och grånad och körde en vinröd Peugeot som såg ut att vara cirka 20 år gammal.
Detta är semester och för mig består utmaningen just nu i att dagarna med planering, körning, matlagning och andra praktiska göromål inte bara ska fortsätta att fogas in i den långa raden av vardagligheter som jag annars inordnar mig under. Endast det att jag uttrycker det som utmaning säger det mesta. Jag vill inte ha en utmaning. Jag vill bara släppa taget och låta det flöda.
Jag är inte där än.
Under Mimerlaven i Norberg finns ett 325 meter djupt hål. Här plockades malm upp under ett par decennier med slut 1981. I en tid då stora delar av Bergslagen också fick slå igen.
Jag läser på Wikipedia att det första nu kända spåret av namnet Bergslagen lämnades just i Norberg under 1400-talet. Det kommer av att särskilda lagar infördes vid varje gruva under olika bergsmästare.
Gruvbrytningen utvecklades och samhället organiserades allt effektivare, men 1981 kunde Norbergs malm ändå inte brytas billigare än att den tappade sina kunder till konkurrenter. Kvar står Mimerlaven som ett monument över ingenjörskonst och samlade seklers ansträngningar.
Vi övernattade alldeles intill det fortfarande rekorderliga gruvtornet. Sedan åkte vi till Biltema i Örebro. Där var det mycket plast och korv med bröd för 5 kronor. Någon korv blev det inte, men väl lite plast.
Så brakade vi vidare till Göteborg och fick lägga oss igen, nu med vy mot Eriksbergs bockkran. Den var i bruk i ännu kortare tid än Mimerlaven - stod klar 1968 och varvet las ner 1979 - och tjänar som byggnadsminne för den tidigare stolta varvsindustrin.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna.
Tvivlet vänder blicken ut över Kattegatt.
