fredag, juli 26, 2019

Detaljer.

- Det borde vara vitt och lite skimrande nedanför tigrarna.
- Jag tror att jag kanske såg den tidigare.
- Alltså, de där gröna prickarna måste ju synas på nästa bit också, men jag kan inte hitta den.

Att pussla är att zooma in och ut ur den stora bilden, att hänge sig åt små, små detaljer för att få ihop alltet. Det är rofyllt och ganska underbart.

Och så kanske man lyssnar på:

Laura Veirs- Black butterfly
Susanne Sundfør - Father father
Leila - In the garden

söndag, juli 21, 2019

Bryssel t o r dag 23.

Hemkomst.

Nu tar minnena vid. Annars är det väl liksom bortkastat att hatta omkring såsom vi gjort.

Jag minns innehavaren av en jättestor husbil, den gamla norrmannen som bara höll sig till Skandinavien. Han uttalade det som självklart och det enda rätta. Kanske var han rädd, ty han kunde bara norska. Men varför så avvisande attityd mot kontinenten?

Jag minns den till stor del osmakliga maten på någon slags ekologisk och rättvisemärkt restaurang i Gent. Servitrisen var timid och tvekande. Jag fick för mig att hon inte stod för det hon representerade. Jag frågade om musiken de spelade - den ganska bombastiska Huset på klyckingben av Mussorgskij, inte direkt matsalsmusik i mitt tycke - men hon sa bara: Det är ägaren som har bestämt.

https://open.spotify.com/track/5Y9rh2xhGruJWOwch7gMMk?si=AEwa7vt8Ri62wklpLfZSUA

Jag minns en glad slovensk tolk som just kommit tillbaka till Bryssel efter ett halvårs tjänstledighet. Hon hade städat och sånt på ett pensionat i Alperna. Hon hade åkt slalom varje dag medan det var säsong, precis som hon förutsatt sig. Vi nämnde Bojan Križaj och Rok Petrovič, två andra slovener.

Det är människorna som gör det ändå.

Man borde kanske bli lite mer social.

onsdag, juli 17, 2019

Bryssel t o r dag 22.

Lisch, som dom säger. Det är Lischöping i korthet. Liiidköping som dom säger på Lidingö.

Vi drog till med en utställning på konsthallen där Bea Szenfelds fascinerande papperskreationer och Stina Wirséns teckningar/illustrationer/konst visades. Bra kultur innehållandes humor. Jag menar, en papperspäls. Att göra det det lyxigaste plagget av det typ minst värda materialet. Och Wirsén tycks alltid öppen för infall.

Det vill jag också vara.

Det får jag jobba på.

"Vi åker till Västerås!"

"Ja!"

måndag, juli 15, 2019

Bryssel t o r dag 21.

Att ha dessa rubriker med endast en siffra som skiljer dagarna från varandra var en miss, men jag är i slutet av rapporteringen, så ni får stå ut med träigheten.

Var har vi kommit? Jo, till Lidköping och till en dag på stranden med bad i Vänern och med Piratens Bock i örtagård, som jag fick till hemfärden från värden i Bryssel. En skröna som heter duga! Men karaktärerna på något vis rimliga ändå även fast de är karikatyrer. Den skrupellöse Esping, hans förtryckta och resignerade fru, Vricklund med sin integritet och så vidare.

Det tar jag med mig.

söndag, juli 14, 2019

Bryssel t o r dag 20.

Kom till Aalborg.
Läste på en vägg.
"Marx er fjong".
Förstod inte.
Men kul var det.

Bryssel t o r dag 19.

Vi stod i Elbergen med utsikt mot Emsland kärnkraftverk. Natten hade varit stilla och vi gjorde oss redo för ännu en dag på vägarna. Norrut!

Eller nordost snarare. Förbi Bremen med sikte mot Hamburg, men trafiken i Hamburg ville vi undvika, så vi tog en lov öster därom. Detta gjorde att vårt nattläger den här gången blev Klüthsee camping und seeblick.

Seeblick. Men inte såg vi någon sjö trots att vi gick runt hela campingen.

Kvällen innan hade det inte stått något om kernkraftwerkblick heller, men det var ändå mer okej för då hade vi inte fått upp några förhoppningar om att det skulle vara på ett visst vis.

Jag gick in till campingföreståndaren och gjorde det tydligt att de kunde ta sin marknadsföring och stoppa upp där solen aldrig skiner.

Nej, jag tog en dusch bara.

lördag, juli 13, 2019

Bryssel t o r dag 18.

Mitt i Nederländerna (cirka) ligger Kröller-Müller Museum. Det ligger i en stor park som ägdes av Anton Kröller. Hans fru Helene Müller samlade på konst. Hon var en av de första att tycka att Vincent van Gogh var bäst.

Helene köpte så mycket van Gogh att det nu är världens näst största samling av hans konstverk. Bara Rijksmuseum i Amsterdam har fler.

I Antons park öppnade de Kröller-Müller Museum med alla tavlorna och skänkte sedan hela klabbet till det holländska folket när de dog.

Så ska en slipsten dras.

torsdag, juli 11, 2019

Bryssel t o r dag 17.

Bryssel, Bryssel
Inget pyssel

Men så pysslar jag inte särskilt ofta annars heller.

Imorgon bär det av hemåt.

Bryssel t o r dag 16.

Efter det centralafrikanska muséet passade det väl på något sätt bra med det europeiska muséet. Eller Europeiska historiens hus som det heter och som Europaparlamentet lät inrätta 2017.

Det är ett hus i vilket berättelsen leder från "demokratiska" (kvinnor och slavar uteslutna) samhällen i det gamla Grekland via Upplysningen och 1800-talsrevolutioner samt judeutrotningen fram till - tada! - den europeiska unionen.

Och det är väl inget fel på den historieskrivningen. Den var dessutom snygg och lättillgänglig och ställde många frågor som öppnade för reflektion hos besökaren. Men ändå var det EU:s historia som berättades och inte DEN EUROPEISKA HISTORIEN.

Mitt förslag: Byt namn.

Tack för ordet.

onsdag, juli 10, 2019

Bryssel t o r dag 15

Dagarna flyter ihop och iväg...

Var var jag nu?

Jo, på Kungliga centralafrikanska muséet i Tervuren, som ligger en bit utanför Bryssel. Och kungen, det var Leopold II av Belgien det. Den brutalaste kolonisatören av dem alla, som hade Kongo som sin egen privata egendom, där han förslavade, högg kroppsdelar av eller dräpte kongoleser på löpande band. Ja, inte personligen förstås. Han hade hjälp av många. Störst hjälp hade han av Stanley, han som hittade missionären Livingstone ni vet. Det var denne Henry Morton Stanley som fick med kung Leopold på idén att kolonisera det svåråtkomliga, men på naturtillgångar synnerligen rika, centralafrikanska området.

Nåväl, detta museum har en SJUUUUKT stor samling av föremål från gamla Kongo. Muséet är verkligen stort och då såg jag någonstans att det bara är en ynka procent av samlingen som visas. 

Det är båtar och fiskeredskap och masker och uppstoppade djur och exempel på mineralfyndigheter. Bland annat, bland annat.

Allting stulet från Kongo av den vite mannen.

En liten fingervisning av hur belgarna betedde sig ger den uppgiften på hur mycket elfenben som exporterades från Kongo år 1900. Okej, nu minns jag inte exakt hur många ton, men det motsvarade elfenben från 80 000 elefanter. 80 000!!! Bara år 1900!!! (Uppgift på muséet, där det för övrigt finns en byst av Leopold II i just elfenben).

Muséet har precis renoverats och utställningarna gjorts om. Kritiken mot kolonisationen är närvarande helt klart, men det känns ändå konstigt att gå omkring bland alla grejer som folk måste ha lagt ner massor med tid på och som togs ifrån dem.

Det finns emellertid även inslag av rättskaffenhet. Under ett fotografi på Henry Morton Stanley, Storsmurfen själv, står att det visas på muséet "med benäget tillstånd från familjen Stanley".

lördag, juli 06, 2019

Bryssel t o r dag 14.

Dagens bestående intryck var dels en bakad potatis med en synnerligen välsmakande hög av sallad över sig, dels med vilken osannolik oordning vissa av försäljarna på loppmarknaden i Marollen presenterade sina varor.

Blev mätt. Köpte inget.

fredag, juli 05, 2019

Bryssel t o r dag 13.

En intensiv bilfärd från Gent till Bryssel underströk det uppenbara - att hasta fram på detta vis...

Avfarter, påfarter, blinka och tränga sig före. Heldragna linjer och lastbilskaravaner. Köer och krypkörning och så lossnar det igen. 120 kilometer i timmen fram till nästa flaskhals. Och då är det bara sträckan mellan två belgiska städer vi pratar om.

Bertil Gedda påminner.

Dina ivrigt trevande händer
ledde dig alltid fel.
Först när du lärde dig stillhet
kom dig allt till del.

Först när din hörsel den spända
äntligen slappnade av —
hörde du det fjärran
bruset av hav.

Först när ditt sökande ändar
och mörker betäcker din stig —
där överväldigar, bländar
sanningen dig.

Bryssel t o r dag 12.

Jag har semester. Jag vilar från det vanliga stretandet. Jag berörde detta dag 3 då jag sa att utmaningen nu är att släppa taget.

Det har gått skapligt ändå, tycker jag. Jag börjar känna mig friare i tanken, men vaknar för tidigt och senast i natt drömde jag om en uppgift som jag hade försummat.

Jag har i alla fall kommit in i läsningen! Åh, vilken ynnest att läsa bara för att det är kul och inte för att det är nyttig utbildning eller för att bygga på det kulturella kapitalet eller vad annars konstiga tankar man kan hava.

Föreställningen om att vara bra för samhället genom arbete, strävsamhet och disciplin sitter hårt. Jag får väl acceptera att det tar några veckor att genomgå (den tyvärr tillfälliga) metamorfosen att även i sinnet bli ledig.

Avslutar med Nietzsche ur Den glada vetenskapen (1882):

"Arbetet vinner över mer och mer av det goda samvetet till sin sida; njutningsbegäret kallar sig redan för ‘behov av rekreation’ och skäms till och med för sig. ‘För hälsans skull’ säger folk när de ger sig ut på picknick. Ja, snart går det väl så långt att man inte kan känna en önskan efter vita contemplativa (det vill säga promenader med tankar och vänner) utan självförakt och dåligt samvete."

onsdag, juli 03, 2019

Bryssel t o r dag 11.

Kroppen.

Smal.
Tjock.
Tanig.
Fet.
Spänstig, atletisk.
Bruten, svårt att gå.

Hår.
På benen och lite på bröstet.
Över axlarna.
Över allt.

Hud.
Brun och skrynklig.
Brun och slät.
Fräknig, prickig, märkt.
Tatuerad.
Bränd.

Kvinnors bröst.
Som en mans fast med hallonlik vårta.
Pattar som flyter ut, ner över magen.
Hänger.

Kaggar.
Penis dold.
"Ser ändå ganska smal ut bakifrån."

Insjunken stjärt.
Väldig röv i päronform.
Fast. Vältränad.

Lång.
Lång nacke, lång rygg, svajar liksom.
Ingen nacke alls.
Satt.
Koncentrerad.

De ligger, sitter, går och simmar.
De som har sin kropp.
Deras kropp.
Kroppen.
I all sin prakt.

måndag, juli 01, 2019

Bryssel t o r dag 10.

Episod nummer 2 med vitmustaschiga stråhattslustigkurren

Paret från Sverige låg i varsin hängmatta och dåsade och läste om vartannat när den holländska mannen med vit mustasch hastade förbi.

Han ropade:

"De faoure es kooming".
"What?", frågade paret.
"De faoure es kooming!"

Sedan var han borta.

"Vad sa han?", undrade kvinnan.
"Jag vet inte".
"The fire is coming?"
"Ja, kanske."

De tystnade. Läste vidare i sina böcker.

"Nej, det tror jag inte", sa kvinnan.

Lång tystnad. Och sedan mumlade mannen frånvarande:

"Då får de väl släcka..."

Bryssel t o r dag 9.

En trevlig ek erbjöd skugga den soliga sista dagen juni. Vi läste, åt nötter och drack vatten. Rullade ut i solen ett tag. Tittade med ett öga på volleybollmatchen som pågick en bit bort. Läste mer. Smått orolig för att få en volleybollsmash i kolan.

"Varför är det inga andra här under trädet?"

Gick till serveringen. Kaffe till henne, äppeljuice till mig. Tillbaka till lägret. Läste i skuggan under den stora eken.

Volleybollspelarna avslutade dagens sammankomst. Drack vatten några meter från oss och splittrades sedan. Sist kvar en äldre man i stråhatt, lockig vit mustasch och glada ögon.

- You should not take shade under that tree, sa han plötsligt åt vårt håll.

Skojade han med oss? Han såg ut som en lustigkurre.

- What?
- Det är en larv i trädet. Mycket farlig.

Det lät osannolikt. Fortfarande svårt att avgöra om han skojade med oss.

- Är det?
- Ja, ja, titta där!

Så visade han ett trådigt rede ganska högt upp i trädet.

- Om du får den på dig kan du få blåsor och huden kommer sticka, klia och bränna.

Hm, det låter inte riktigt som något man skojar om.

- Yes, move away from here and take a shower, sa farbrorn.

Det gjorde vi, utan att vara helt säker på om det han sa verkligen stämde.

Vi utförde faktakoll på the internets. Hittade EKPROCESSIONSSPINNAREN.

Låter lite ondskefullt, eller hur?

"Ekprocessionsspinnare (Thaumetopoea processionea) kan avge mikroskopiska sylvassa hår. De är sällsynt förekommande i södra Sverige, framför allt på Gotland", skriver giftinformation.se.

Gah, mikroskopiska sylvassa hår!?

"Vid kontakt med larverna kan deras hår tränga in i hud och slemhinnor, där de framkallar lokal inflammation. Vanligast är en stickande känsla samt rodnad, svullnad och ibland blåsor på exponerade områden."

Nu tror vi slutgiligt på mannen med lustigkurreutseendet och nu förstår vi varför det var tomt under den annars så trevliga eken. Tack och hej.