Söndagsfladder.

Den här söndagen är en älskad fri dag. Jag gör som jag vill och jag vill skriva, men problemet med det vita arket är att det kan fyllas med vad som helst. Var börjar jag?

Det är vid dessa tillfällen gamla anteckningsblock kommer fram. Att bara sitta och bläddrar bland gammalt skräp är i sig själv ett fullt tillräckligt söndagsgöromål. Idag når dock små skärvor ända fram till bloggen (och bildar här en ny källa att bläddra i en annan söndag).

Anteckningarna börjar i Madrid den 25 april 2005 då jag skriver vykort i solen och bränner underarmarna något fruktansvärt. Jag mindes tydligen ett barns oväntade svar:

- Mamma, jag har ont i huvudet.
- Har du mycket ont i huvudet?
- Jaa...
- Om du tänker dig en skala mellan 1 och 10. Hur ont har du då?
- 17.

Och en konversation efter att en man brusat upp intill och stormat iväg. Killen bredvid mig frågar sin kompis:

- Varför blev han så arg?
- För att han hade så liten kuk.

Och så en madeleinekaka:

Nyslaget gräs. Där har vi något att berätta om. Jag känner doften för andra gången i Madrid och jag färdas direkt hem till Bergsåker. Till när jag ännu var för liten för att bli utkommenderad för gräsklippning. Pappa eller mamma eller brorsan körde gräsklipparen och i kurvan mellan lillstugan och rabatten bildades spår som såg ut som löparbanor. Där var jag Carl Lewis eller Sven Nylander.

Det bästa med gräsmattan var att den just där inte var så mycket en gräsmatta som en mossbeklädd yta. Så mjuk den var att springa på, så skönt det fläktade i ansiktet och så uppfylld av sommar jag blev av doften från det nyslagna gräset.

Carl Lewis var jag, men jag sprang aldrig något lopp. Det här rörde sig mer om lätt och elegant uppvärmning. När krafterna ännu inte är förbrukade och förhoppningarna och drömmarna finns kvar. Jag joggade spänstigt och kanske gjorde ett litet ryck. Jag sprang aldrig ett lopp där mellan lillstugan och rabatten, men om jag hade gjort det, kan jag inte tänka mig att jag någonsin skulle ha förlorat.