Slutet.

På söndag i Folke kommer ett reportage jag och Jonas gjort om en oudspelare från Beirut som heter Charbel Rouhana. En stillsam och trevlig man. Hans senaste skiva är riktigt fin också.

Nu drar jag till fjälls för nyårsfir. Gott nytt år allihop!

Närhet.

Ett av årets bästa beröm fick jag från en Kalejdoskoplyssnare.

Underbart moderna ekon ur det förflutna.

Satte mig trött och frustrerad i bilen för att åka och lämna familjens deklarationsblanketter, satte på bilradion, alla kanaler lika hjärndöda förutom P2. Kom rakt in i "Orion" med Bill Laswell och Jah Wobble, och kastades 25-35 år tillbaks i tiden, till Miles (eller Uffe Adåkers) elektriska trumpeter. Underbart! 



Det tog låång tid att lämna blanketterna. Det närmaste skattekontoret hade flyttat, deras nya lokaler hittade jag aldrig, till slut tvangs jag in till södermalmskontoret och en halv timmas bilkö fram till kvalens inlämningslåda. Jag njöt hela vägen av en underbart varierande, stämningsfull och temposäker kavalkad.

Det är fantastiskt när radion plötsligt blir magisk och gör livet större. Själv minns jag bland annat Radiosportens sändning från OS-finalen i curling 2006 på väg i buss från Piteå och Anna Jörgensdotters sommarprogram när jag klippte gräset för många år sedan. Berikande på helt olika sätt, men med den absoluta närheten gemensamt. Bra radio i rättan tid ligger kloss mot känslolivet.

Att dyka upp där hos den stressade och irriterade mannen som var ute i sista sekund med deklarationen... Jag hoppas på fler sådana tillfällen 2011. En nåd att stilla bedja om för både radiomakare och radiolyssnare.

Julboken.

Bokhandlar nuförtiden.

Jag var in på Akademibokhandeln i Sundsvall igår och sökte efter en bok av Per Olov Enquist. Den stod inte att finna, så jag frågade en av expediterna. En ung kille.

- Har ni "Den tredje grottans hemlighet" av PO Enquist, sa jag.
- Vi ska se, sa han, och gick till datorn.

Jag följde efter. Väl vid datorn frågade han:

- PO...?
- Enquist.

Det är bara en av Sveriges mest kända författare, sa jag inte.

- Ja, den ska vi ha inne.

Vi gick iväg till just den hyllan där jag själv kollat. Där fanns den inte. Och ingen annanstans heller. Även om de hade haft den kanske jag inte hade köpt den i ren protest.

- Konstigt. Enligt datorn ska den finnas, men ibland är det sådär, sa han.

När jag lämnade den unga killen tog han hand om nästa kund, som var en kvinna i 70-årsåldern.

- Har ni "Bland tomtar och troll"?
- Du menar "Trolltyg i tomteskogen"?

NEJ, HON MENAR BARA SVERIGES MEST KLASSISKA JULBOK!

Sa jag inte.

Sedan gick jag till Bokia och blev direkt visad till boken, utan koll i datorn först.

- Den där är mycket omtyckt, sa expediten.




(Men han på Akademibokhandeln jobbar förmodligen extra över jul bara och han gjorde så gott han kunde. Han ville verkligen hjälpa mig. Det är det viktigaste.)

Alla lika, alla olika.

Lite freakshow hos Tvivlet idag.

Jag googlade på Tallest man on earth, folk- och bluesmannen som har slagit igenom i år, och då kom det föga förvånande även upp bilder på världens längsta person. Det lär vara en man som heter Bao Xi Shun, 236 centimeter. 2007 anordnades ett möte mellan honom och världens då kortaste man, som var He Pingping, 73 centimeter.


















He Pingping dog tyvärr i mars i år, 22 år gammal. Nu är en annan kortast och det är 18-åringen Khagendra Thapa Magar, 67 centimeter.


















Här är Bao Xishun och hans fru Xia Shujian också.

Skribent.

Hur är det möjligt för en poet av ärlighet att spela bandy?

Det är förstås en helt ovidkommande fråga.

Poeten skriver om det också, ehuru inte så poetiskt. Nu är han med sitt lag Selånger i Kalix för att möta Karlsborg och Nyborg och om hur detta tilldrar sig läser man om i poetens rapporter här: selangerbandy.se

Fast egentligen är han inte i Kalix, utan i Haparanda. På ett vandrarhem på Torneälvens strand. Det är här vi bor. Med utsikt över den isbelagda floden och - på andra sidan - grannstadens gula ljus. Han delar rum med sin bror. De har det trevligt tillsammans.

(Söndagens match mot Nyborg följer man från 13.15 på tidigare nämnda sida elitrapport.se.)

Mix.

Stod för musikradio igår. Finns nu på webben till den 7:e januari.

Motiv.

Angående att jag inte publicerar så många inlägg här hänvisar jag till Vilhelm Ekelund:

Hur är det möjligt för en poet av ärlighet att utgiva sina verk? Hans högsta strävan går snörrätt emot allt vad "publik" heter. Hans högsta önskan är att under ständigt stegrad produktion reducera sin publik till ett minimum.

Jag har massvis opublicerade inlägg här hemma. Massvis! Då och då offrar jag ett till skönhetens gud och ber en bön om att inte bli erkänd.

Intet är så smärtsamt för honom som ett "erkännande", ty det kommer honom att tvivla på sin ärlighet-: alltså har jag sjunkit, alltså har min andes högkänsla förslappats till ett vanligt: jag har ej vårdat mig tillräckligt om det sällsynta, det "gudomliga" i mitt väsen. Ve mig!

Så är det alltså. Nu ska jag fortsätta vårda min andes högkänsla.

Mer om Vilhelm.

Bidrag.

Det här med elitrapport.se. Trevlig läsning.

http://www.elitrapport.se/Data/report525.html

Fakta.

Till de tidningssidor jag ägnar mest uppmärksamhet hör sportsidan med sammanställning av tabeller och resultat. Jag gillar att hänga med på den fronten.

Därför är jag mycket glad över Svenska bandyförbundet nya webbsida elitrapport.se. Där kan man först och främst följa en mängd bandymatcher direkt medan de spelas och sedan, längst ned på sidan, klicka sig in på olika matchrapporter.

Till exempel en juniormatch mellan Västerås P18 och Kalix P18. Den slutade 31-0 och sånt kan ju hända, men det verkligt ovanliga är att samtliga spelare i Västerås gjorde mål. Alla utom målvakten. http://www.elitrapport.se/Data/report1048.html

13.15 på söndag kommer jag själv att spela i en match som går att följa på denna förnämliga sida. Selånger SK Bandy mot Nyborgs SK i division 1 norra.

Konsten att såga stramt.

Strikt akademisk prosa är sällan särskilt underhållande. Undantagen är väl när den används i humoristiska sammanhang (särskilt satir och ironi) och i sågningar. Jag själv är förtjust i det sistnämnda. När det går upp för en att de där torra underdrifterna egentligen är värsta råa nedsablingen blir det ibland härlig underhållning.

Så var det till exempel idag när Dick Harrisons recension av Thomas Sjöbergs kungabiografi Den motvillige monarken publicerades på SvD:s hemsida. Sist i första stycket ställer han sig frågan: "Men är boken vederhäftig?" Sedan beskriver han innehållet i boken och konstaterar att den bild vi får av statschefen inte är vacker innan han slår fast: "En applicering av källkritik är dock förödande för Sjöberg." Och så är sågningen igång.

Men det hade kunnat vara stramare. Harrison använder till exempel ordet "dålig" två gånger. Det hade varit roligare om han till exempel fått in ord med fler stavelser som underhaltig eller ofördelaktig. Ni vet, lite "svårare" ord.

Ett verkligt mästerstycke i genren skrevs för snart tre år sedan när Johan Staël von Holstein tog plats i Statens kulturråds styrelse och härjade om att endast den kultur som bär sig kommersiellt ska få finnas. Två forskare i estetik påpekade då i DN att det inte generellt går att ställa ett sådant krav på till exempel poeter. Alla poeter kan inte vara kommersiellt effektiva.

Så skrev de om detta effektivitetsperspektiv: "Att upplysa om att den moderna poesin ofta skrivs just för att erinra om ofullkomligheten i ett sådant perspektiv är nog dömt att misslyckas. Men det hade varit anständigt om ledamoten orienterat sig en smula i den intellektuella värld han nu till all olycka är satt att ingå i under ett par år."

Hehe. Och hehe särskilt åt den första meningen.

Läs hela den underbara texten här.

Kontinuitet.

Tvivlets bildredaktion tar det lugnt för det mesta, men här presenteras i alla fall resultatet av ett årslångt projekt. Det heter Ett år på Kungsvägen och visar årstidernas skiftningar och även vädrets. Det har blivit ett praktfullt bildspel med dimmor som sveper fram och ljus som bäddar in landskapet i fagra nyanser. I sanning en fotografisk välgärning!

DN: "Tvivlets öga är fortfarande intakt. Bilderna tar andan ur en."

SvD: "Ett bildspråk som hämtar sin näring från måleriet snarare än fotografiet. Det är tydligt att Van Gogh, Monet och naturligtvis norrländske Osslund har haft ett inflytande här."

Tidningen Foto: "Vilka kompositioner!"

ST: "Tvivlet har knäppt några kort ute på balkongen. Möjligen av intresse för grannar och närmast sörjande."

Till: Ett år på Kungsvägen.

Högtid.

Apropå på mörker och att sova. Idag ska jag tända ljus där folk vilar för evigt. Det är en fin högtid detta. Jag minns särskilt den här helgen från den tid jag bodde i Uppsala och alltid passerade genom eller intill gamla kyrkogården på väg till idéhistoriska institutionen eller Carolina Rediviva. Jag blev alltid en smula varmare inombords när kyrkogården första helgen i november plötsligt fylldes av levande ljus. Det gick inte att bara passera den då. Jag måste stanna och kontemplera lite.

I år sammanfaller Alla helgons dag med dödsdagen för Gustav II Adolf, som gav Sundsvall stadsprivilegier 1621, men också drog igång Uppsala universitet efter en tid i dvala nästintill. Det här tar de mest konservativa intressena i Uppsala synnerligen fasta på. Idag passar man på att fira "hjältekonungen" med "fanborg, fosterländska sånger och akademiska processioner". Nedläggning av krans vid GIIA:s minnesobelisk är den symboliska höjdpunkten.

Såhär kan man läsa om firandet på bloggen Tronen, altaret och svärdet (För dig som gillar Kungen, Sverige och gamla värden):

Det är lågan mot dygdernas förfall, mot det moderna projektet och mot en historielös tid, som inte begripit vilka skador den tillfogat och fortfarande tillfogar sin stackars ungdom.

Läs hela det anakronistiska inlägget här.

Ja. Jag skippar Gustav Adolf (som i och för sig ska ha heder av att han månade om utbildning och fick en så intressant och uppfriskande dotter) idag och plockar ihop skärvorna av min förmodligen förtappade själ och besöker mina egna förfäder åtminstone. Ett högtidlighållande av mindre svulstig natur.

Tröttheten.

På Sundsvall stadsbibliotek, allmänt känt som Kulturmagasinet, satt två farbröder och sov häromdagen. En var på gränsen till snarkningar vid hyllorna med böcker på främmande språk och den andra satt i studierummet med huvudet framåtböjt sådär så att man först tror att vederbörande faktiskt läser i den uppslagna boken.

Vissa tycks vilja gå i ide. Det är den tiden nu.

Jag har hört att man ska tända många lampor, peppra sig med ljus, direkt när man kliver upp på morgonen. Då börjar kroppen producera hormoner som verkar uppiggande. Sedan kan ingenting stoppa en! Inte skymning på tidiga eftermiddagen, inte P1:s malande meteorologer, inte heller den grå röken från ack så många bilar. Inte ens en bok på främmande språk.

Sufism.

Här var det lite radio gjord igen.

Sufisk seans med Abida Parveen.

Friheten.

Idaho/Kori/Rytmisk ledde mig till en text så bra idag att den kräver en länk från Tvivlet.

Läs om en mycket viktig och aktuell grej här.

I gemen.

promenaden i parken
nyslagna gräset för sista gången
löven i redan inledd förmultningsprocess
dofterna ur det förflutna

niklas och jag i koja på hällomsberget
vi sa inte mycket då heller
orientering i skolan
i nian behövdes egentligen ingen karta
isen när inget ännu talade för vinter
utom möjligen en rök ur munnen

Påhittat.

"Det är den sanna upplevelsen allt författarskap bygger på! Inga simpla fantasifoster hoptejpade i en bekväm medelmåttas tomma hjärnhalvor!"

Kulturreporterns utbrott när han får reda på att Jim-Ture Ödegårds böcker är ihopdiktade och inte självbiografiska var en härlig parodi på människor som befolkar kultursidorna. Nu tjugo år efter Galenskaparnas sktech har uppståndelsen kring Karl Ove Knausgårds bokserie Min kamp (där första delen nu precis kommit på svenska) visat att en hel del är sig likt.

Bara namnen.
Jim-Ture Ödegård.
Karl Ove Knausgård.

Båda med en svart uppväxtskildring och båda med något gemensamt i det inte så uppklädda och välansade yttre. Knausgård ser ut att kunna bo i Ödegårds hus.

Och i januari skrev den norska författaren Jan Kjaerstad om Knausgårds Min kamp 1 i DN: "Varför ta påståendet om att något är självbiografiskt för givet? En författare är den sista man bör lita på." (http://www.dn.se/dnbok/hans-logner-blandar-kritiken-1.1026372)

Roligt.

Folke.

"Folke försöker utröna vilken position traditionsmusiken har bland unga folkmusiker idag och har frågat Sara Parkman (från gruppen Kraa), Emma Ahlberg och Daniel Ek (från Ranarim)."

Folke är i det här fallet jag. Lyssna ikväll 19.00 i P2 eller på webben i efterhand.

Saba.

Jag glömmer det här med att berätta om mina radioinsatser. I P2:s Felicia för ett par veckor sedan gick ett reportage från Beirut. Det handlar om en singer/songwriter som heter Youmna Saba.

Se och hör hos Felicia.

Sångare/låtskrivare...

Ja, kanske skulle kunna funka om man fick vänja sig ett tag.

Ångrarna.

Mikael: "Jag såg ju då när bandagen ramlade av att alltihop var borta. Och då grät jag faktiskt. Jag ångrade mig på en gång. Det var något förskräckligt. Jag tänkte: Vad fan har jag gjort? Vad är det jag har ställt till med? Oj, oj oj. Nu måste du låtsas att du verkligen vill vara Mikaela."

Orlando: "Men du ville väl göra det här själv? Du hade ju tagit de stegen i den riktningen."

Mikael: "Jo, men jag är ju plikttrogen av naturen också. Jag är ju plikttrogen mot etalissemanget. Man kan ju inte bara dra sig ur. Inte när man har gått så långt. Så tänkte jag åtminstone."

Det här är alltså ur dokumentären Ångrarna. Jag säger igen: Se den. Den är intressant, häpnadsväckande, rörande, rolig och fin. Bland annat.

Tillit./Ånger.

Jag var ute och gick häromdagen med en man som är ganska mycket äldre än jag. Han pratade om att döden nalkas och vid något tillfälle sa vi båda att man inte vet när den kommer. Kommer gör den i vilket fall. Det har sagts många gånger förr, men vad gör man?

Dödsformuläret för människor utan allvarliga sjukdomar:

• Kommer: Ja.
• När? Vet ej.

Så vi går vidare utan att veta vad som väntar. Peter Curmans dikt Tillit tycker jag sammanfattar precis vad det handlar om.

Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund

____________________________

Samman med detta hör kvällens superba dokumentär i SVT - Ångrarna. Men jag orkar inte skriva hur för då måste jag tänka när jag i själva verket bara vill fika.

Jag nöjer mig med en innerligt menad uppmaning: Se!
http://svtplay.se/v/2164465/dokumentarfilm/angrarna (tillgänglig till 2 nov)

Kulturvardag.

Jag gick in på Ica och plockade på mig. Jag köpte morötter, palsternackor och en kålrot. Jag gick till kassan och betalade. 4 och 50, sa hon. Bra pris, sa jag. Sedan gick jag till biblioteket och fick syn på Skräck och avsky i Las Vegas. Fastnade. Den är ganska rolig. Mer än något annat är den ganska rolig. Jag gick hem och ritade lite på ett papper. Döpte det hela till "Precis när jag var på väg att bli fri". Samtidigt lyssnade jag på Säkerts nya. Fastnade för raden "Höll ett tal som var för långt. Ingen skrattade åt poängen." Rekommenderar: Säkert - Dansa, fastän

Förutom det stoppade jag alla 50-öringar vi sparat i en bössa som Kooperation utan gränser har på Konsum. Och ännu är det bara den sextonde.

Skuld.

Du kanske känner till Den ekologiska skuldens dag. Om inte kan jag berätta att den är instiftad av brittiska tankesmedjan New Economics Foundation och inträffar på olika dagar varje år. Den ekologiska skuldens dag är nämligen den dag på året då vi har förbrukat vad som borde ha varit det maximala, årliga uttaget av jordens naturtillgångar. Från den dagen övertrasserar vi kontot.

1986 räckte jorden fortfarande till för oss. Sedan dess har Den ekologiska skuldens dag - Overshoot day på engelska - inträffat tidigare för varje år. I år passerade vi den redan i augusti, den 21:a närmare bestämt.

Det känns som om vi befinner oss på Titanic och att orkestern fortsätter spela. Det gör mig ledsen.

Jag röstade idag. Jag röstade för vad jag tror är långsiktigt bäst. Och det är att ta bättre hand om jorden. För när vi står där med våldsamma konflikter och blodsutgjutelser till följd av brist på naturtillgångar, då kan [Här deppade jag ihop och lade mig på sängen i nästan två timmar. Jag tror också att poängen har gått fram och trycker på "PUBLICERA INLÄGG". Trycker även på knappen "TA ERA UTFÖRSÄLJNINGAR AV DET GEMENSAMMA OCH ERT KORTSIKTIGA SNABBA PENGAR-TÄNKANDE OCH STOPPA UPP I RÖVEN".]

Ja, det blev lite politik ändå.

Bron 2.

Jag hade tänkt att fota pråmen i onsdagskväll när den var full av cisterner, men av någon anledning uteblev det och på torsdagsmorgonen var den borta. Fördömt.

Nu ser det ut såhär i alla fall:



Jämför här.

Bron 1.

Igår dök en ny farkost upp på Sundsvallsfjärden. Plötsligt låg där en jätteflotte i stål med ett anskrämligt staket till reling. Det var ingen skönhet, men som gjord för att lastas med något tungt skit som ingen bryr sig om längre.

Här syns den mitt i bilden där den ligger utanför före detta Vin & Sprit-fabriken i Skönsberg. (Okej, ingen supertydlig bild, men klicka på den och sedan en gång till så förstoras den ganska mycket.)



Och idag har det visat sig att det som ska bort är cisternerna till vänster om pråmen. Dels för att spritfabriken är nedlagd förstås, men framför allt, antar jag, för att det är där bron över fjärden ska ha sitt norra fäste.

Jag kommer nog att fortsätta ta en bild då det händer något märkbart med brobygget. Tvivlet dokumenterar!

Någon gång under 2014 ska den vara klar.

Glimtar.

Kärnverksamheten i mina försök att tjäna pengar utan att ha en alltför ostimulerande tillvaro är att vara radioreporter. Och jag brukar ju skriva här när mina alster når offentligheten. Egentligen borde den här posten ha kommit till förra helgen för då sändes två reportage i radio.

Det ena handlade om en filmfestival i Beirut - Libanesiska filmfestivalen kort och gott - och detta kunde man höra i P1:s Kino. Festivalarrangörerna var inne på att det kollektiva libanesiska minnet måste förändras, måste frigöras från inbördeskriget. Lyssna här ca 33:50 in i programmet.

Det andra var en intervju med den färöiska artisten Eivør Pálsdóttir. Hon har flera gemensamma nämnare med Björk, som ju varit aktuell i veckan med Polarprisutnämningen. Eivør gör låtar om att hon får sjögräs på fönstret när det stormar och sånt. Lyssna på förra veckans Felicia, 27:30 in i programmet.

Mer är på ingång!

Politiken.

Kraftiga böter eller straffavgifter vill regeringen att tågbolagen och Trafikverket ska få när tågen är försenade. Är inte det att skjuta sig i foten? Trafikverket är ju staten själv. Ska staten ge staten böter när tågen är försenade? Och vad gäller tågoperatörerna lär det bara leda till höjda biljettpriser i förlängningen. Efter att ha sett hur mycket skit personalen får ta vid förseningar tror jag att i alla fall de på ombord på tågen gör vad de kan för att det inte ska bli några dröjsmål.

Äh, jag är inte så förtjust i att skriva om politiska spörsmål. Detta trätande. Och nu är det val också. De här två blocken som tornat upp sig på varsin sida gör riksdagsvalen väsentligt tråkigare. Nyanserna försvinner när det bara finns ett streck att välja sida om. Fast ett partis resultat avspeglas väl i antalet ministerposter också förstås...

Jag kommer att rösta i alla tre valen och jag kommer inte att rösta blankt. Som jag skrev för ett tag sedan, jag väljer när jag måste. Och jag måste utnyttja min demokratiska rätt att påverka vilka som styr landet. Jag är glad att jag har den rätten tillsammans med er andra.

Vardag.

Äter stekt potatis och läser i ST att fornminnesföreningen anordnar rysk afton ikväll. Det känns som höst. Jag kollar också på ett klipp med Focus som var härligt laddat i amerikansk teve 1973. Särskilt sångaren Thijs van Leer.

Äntligen!

Torsson är ett trevligt band, tycker jag. Mysig boogierock utan minsta vassa kant. Totalt ofarligt, men ändå intressant tack vare de torra texterna som ofta är små återhållna, underdrivna berättelser eller av upplysande karaktär.

Som i klassikern Klippans centrum:

"Man tar tåget från Lund, åker mot Åstorp, byter till Klippan, sen går man till stan.
Jag far till Klippans centrum. Klippans centrum - här är jag.
Dom har SJ-gods centralstation en halvtimmes gångväg ifrån stan."

En annan välbekant låt handlar om våra kroppars blodomlopp.

Eftersom texterna är så centrala har jag försökt lyssna på dessa extra noga, men på ett ställe har jag alltid gått bet. Det är i låten Sverige, där de sjunger:

"Sjöar och slätter, rullstensåsar, höga berg och skog,
skärgårdarna, NÅGONTING OBEGRIPLIGT från Torne älv samt Arjeplog"

Den där delen har min hjärna aldrig kunnat dechiffrera, men idag kom svaret! Detta i form av det fina radioprogrammet Så funkar det - saligt i åminne - men mycket finns kvar på webben.

Lyssna och lär här!

Årsdag.

Ser man på. Idag är det precis fem år sedan den här bloggen med ett bastant inlägg blev till. Den hette Liv i Piteå och skulle väl vara ett sätt att hålla kontakt med mina kamrater när jag flyttade ifrån dem. Det är tveksamt om det lyckades.

Jag vet inte exakt när Liv i Piteå blev Tvivlet. Det var kanske en av alla gånger som jag funderat på att lägga ner, men ändå fortsatt så smått. Frågan som alltid måste ställas: Varför skriver jag? Nära besläktad med: Varför lever jag?

Tidigare i veckan besökte Tvivlet en utställning med den italienske designern (och annat) Ettore Sottsass. Det rullade en intervju med honom på en teve. Han pratade om skillnaden mellan att dricka ur ett glas jämfört med en pappersmugg. Vad jag minns sa han ungefär att när man dricker ur ett glas känner man att det är ömtåligt. Man måste ta det försiktigt. Ens sinnen skärps. Upplevelsen stärks.

En pappersmugg däremot dricker man ur och kastar bort. Sottsass menade att då man drack ur pappersmuggen existerade inte ens liv. Då konsumerade man bara livet, utan att vara medveten om det. Medveten om livet alltså.

Sen sa han, och det minns jag särskilt: "Jag har alltid varit orolig över att inte vara medveten om man lever, för jag vill känna att jag verkligen lever. Lever dramatiskt."

Det känns som en bra programförklaring för Tvivlets fortsatta existens. Bloggen gör mig medveten om att jag lever. Lever dramatiskt. Och så var det nog den där dagen för precis fem år sedan också, mer omedvetet. Se - utveckling.

Dessutom ger glaset inte ifrån sig någon smak, vilket en pappersmugg ofta gör, sa Ettore Sottsass även.

Förhoppning.

Den mättade grönskan, den varma luften och de mörka nätterna. Jag har en vän som säger sånt som: "I augusti nuddar livet vid taket." Eller är det jag själv som har sagt det? I så fall sade jag det när han lockat fram det, för jag tämligen säker på att han gillar den här tiden ännu mer än vad jag gör.

Det ska bli en rolig månad.

Tvivlets återkomst, del 2

Jag lyssnade på Ulf Danielssons sommarprogram häromdagen. Han är professor i teoretisk fysik. Jag har nämnt honom förut, i höstas i inlägget Rymd, som jag tror på fler än det sättet hör samman med den här texten. Ulf pratade om sitt liv, om tillfälligheter som spelat in i det och om det kaotiska universum där inget sker av någon särskild mening. Att det finns liv på jorden är en slump.

Han tror inte på Gud, men det forskningsfält han ägnar sig gör att han ställs inför frågan. Är världsalltet ändå inte skapad av någon där i början? Finns det verkligen ingen mening med det här livet?

Något svar har han inte utan säger som Harry Martinsson: I valet mellan Guden och gåtan väljer jag gåtan.

Det var alltså detta som föranledde del 1 i Tvivlets återkomst. Måste jag välja? Är det inte nog att välja att inte välja? Det var skönt att få stöd av Danielsson i alla mina icke-val mellan det triviala - såsom lunchrumsdiskussioner om teveserier - och det outsägliga - såsom evigheten, guden och gåtan.

Jag väljer när jag måste.

Ulf Danielssons sommarprogram rekommenderar jag varmt denna kväll när molnen majestätiskt seglar från öster till väster, vilket är ovanligt, men knappast har med saken att göra.

Tvivlets återkomst, del 1

Snart försvinner communityn Lunarstorm från nätet. Jag var där ett tag och skrev en del i det som kallades "dagbok".

Den 9:e februari 2001 skrev jag följande:

"Hej, kamrater.



Jag är ganska nyligen hemkommen från skolan och hade en helt fantastisk cykeltur på vägen hem. Det är ännu bara den 9:e februari, men det var så oerhört mycket som påminde om våren att jag blev alldeles till mig.
 Det är precis den här tiden på året och det här klimatet som får mig att vilja spela bandy.

Ni som vet nåt om mig kanske känner till det ambivalenta förhållande till den trevliga sporten.
 Just här och nu känner jag för att snöra på mig grickerna och lira fartfylld, intensiv bandy. Det är också ett bra sätt att hålla sig i form vilket jag tycker är viktigt. 

Men det är samma sak varje år. I december och januari känner jag oftast ingen lust att spela bandy. Jag vet inte varför. Ingen lust bara. 

Ja, jag vet inte. Jag fortsätter nog ändå…



Andra saker som för mig in i vankelmodets snåriga buskage är:

Victor Borge - var han så jävla rolig egentligen? Många saker är rätt billiga i hans uppträdanden.

Hultsfred - Ska jag bevista festivalen eller inte? Det är väl främst den ekonomiska faktorn som är avgörande. 

R.F.T.C - Är Rocket from the Crypts ”On a rope” en bra låt? Det börjar rätt bra, men den blir lite seg.

Att vara social - Det finns de som säger att jag faktiskt kan vara trevlig, så jag har funderat på att bli mer social. Men jag kanske bara blir konstlad och obekväm då. Över huvud har jag svårt att bara göra saker utan att fundera och då blir allt jag gör onaturligt på nåt sätt. Jag måste lösa upp hämningar jag har, men hur gör man det?

Om antingen-eller - Måste man alltid bestämma sig? Kan man inte få glida runt i tvehågsenhet och på så sätt vara öppen för förändringar? Om man bestämmer sig för det senare så har man ju bestämt sig för det i alla fall.
"

Jag känner mig ganska lik. Mer om det i del 2.

-

Kan det vara grus i maskineriet?

Elva.

Jag har ägnat den senaste timmen åt att sortera papper. Vissa finner inte sin plats så lätt. Därför har jag en pärm som heter "Blandat". Där hamnade nu en tabell över olika ljuds styrka. Tryckluftsborr - 120 dB. Plattform på tunnelbanestation - 85 dB.

I pärmen Blandat hittade jag en skrivbok från femte klass. Där stod:

DET RETAR MIG HOS ANDRA:
- När folk inte håller vad de lovar.
- När man dömer ut folk på förhand.
- Tar grejer utan att fråga.
- När man vet att man har rätt fast de säger att man har fel.
- Divighet.
- När man inte vet vad man pratar om.

Ganska många saker. Vidare:

DET TROR JAG ANDRA IRRITERAR SIG PÅ HOS MIG:
- Att jag är lite divig även fast jag inte tänker på att vara det.

Här är en annan med koll på papperen:

Ena/Andra.

Jag tittade ut genom fönstret mot parken igår och tänkte att nu får de minsann ta och klippa gräset snart. Idag sitter jag och irriterar mig över gräsklipparbullret.

Thorsten.

I Folke i söndags fanns ett i mitt tycke intressant reportage om gamla fältinspelningar med spelmän från Medelpad. Dessa inspelningar och denna låtskatt har återupplivats på senare år tack vare en rådig insats av en träblåsare från Alnö. Ja, lyssna själv! Ligger på webben hela juni.

Och nu till själv anledningen att jag skriver om detta. Det är jag som har gjort reportaget.

Kontrast.

Det är en fin tid nu. Ikväll joggade jag först upp till Törnskatevägen i Bydalen. På vägen passerade jag Baldershov där tennis-, friidrotts- och fotbollsträningar gjorde idrottsplatsen full av koncentrade människor i nuet. Jag skulle hämta min cykel.

På cykeln susade jag med lätthet genom staden mot Midälvaplanen i Nacksta. Rullade förbi joggare, stavgångare (stavgängare?), flanörer. Alla inramade av praktfull grönska och livlig fågelsång.

Jag spelade fotbollsmatch mot Räddningstjänsten. De kom för sent eftersom det brann i Granloholm. Vi förlorade med 5-3, men jag tog mycket lätt på förlusten.

Svettig cyklade jag sakta hemåt igen. Vid Åkersviksskolan spelades volleyboll och fotboll. Vid Hedbergska tränade en ensam kille basket. Storgatan som andra tider på året är helt död efter sju på kvällen var beströdd med glada människor i sommarlätta kläder och uteserveringarna hade gott om gäster. Det slamrade i porslinet.

Jag klämde Busbacken och sista knixen upp på Kungsvägen utan att kliva av cykeln. Jag gjorde armhävningar i gräset och jag stretchade lite mer än vanligt. Och jag tänkte: Vilken oerhörd rikedom att få känna sig frisk och stark! Och vad bra många av oss har det i det här landet! Vad fin den här staden är!

Ändå kunde jag inte glädjas till det yttersta. Det faktum Ship to Gaza stormades och stoppades av Israel har legat över dagen som en tunn, mörk slöja.

Solen sjunker i väster, lägger ett varmt och vackert ljus på Södra berget. Världen är konstig och orättvis.

Poltergeist.

2007 såldes mitt barndomshem i Bergsåker. Farmor och farfar byggde det 1948 och pappa bodde där tills han var över 60.

För några dagar sedan ringde den nuvarande ägaren till pappa och frågade om vi hade haft några bekymmer med spöken i källaren.

- Näe, antar jag att pappa svarade.

Det visade sig att nu slås det i dörrarna där nere i källaren, och det hade de väl kunnat stå ut med, de som bor där nu. Värre är att någon i källaren skruvar ur glödlamporna också. De boende skuvar i lamporna igen för att en tid senare återigen finna lamporna urgängade.

Spooky. Varför skulle de som bor där nu bara hitta på en sådan sak? Och glödlampor kan väl inte åka ur av själva? Och något djur som kan skruva ur glödlampor har jag inte hört om. Nu har jag i och för sig fått det här berättat för mig i tredjehand så det finns som vanligt anledning att hålla sig skeptisk.

Ändå är det ganska trevligt att tänka på att farfar, som ofta var i källaren, fortfarande håller på och donar. Å andra sidan var farmor mer som jag tänker mig spöken, en person som inte märks så mycket, men ändå gör saker hela tiden. Det kanske är båda två som nu hemsöker främlingarna som kommit in i deras hus.

Beware of the Tvivlet ancestors!

Avslut - Beirut dag 15

Klockan är 21.59 lokal tid. Taxin tar oss till flygplatsen vid midnatt. Den som har följt ända från inlägget Förberedelser vet att förhoppningen var att lera från Rygginstitutets elljusspår skulle möta den rosaaktiga plattbeläggningen på strandpromenaden Corniche an Nahr. Antingen drar jag på mig joggingskorna nu eller så får de skamset ligga där de ligger - kvar i resväskan.

Valet ter sig ganska enkelt. Särskilt eftersom Scrambled Eggs börjar sin spelning på klubben Electro Mechanique om en halvtimme.

Summering:

Hur har jobbet gått?
Ja, det vet vi inte riktigt förrän det kommer ut något ur radion så småningom. Vi vet att vi inte fick tag på två av de tänkta intervjuobjekten, men det vet ju inte lyssnarna. Jag skulle tro att materialet räcker till. Nu är det upp till oss att göra radion intressant, spännande och lärorik.

Hur var vädret?
Ljuvligt. Jämn, perfekt temperatur med inslag av uppfriskande vindpustar.

Äh, jag orkar inte tänka ut sådana här grejer. Jag måste börja packa. Scrambled Eggs börjar om tjugo minuter och mina grejer är all over the place.

Ses i Sverige!

Livet - Beirut dag 14

Vi hamnade fel och hizbollah tog oss, men de har bra och snabb uppkoppling så det är lugnt.

Nämen vi levde allvarligt talat farligt en stund igår. Vi fick skjuts av en kille hem från festen. Han verkade först helt okej och han hade en stor bil, vilket känns tryggt i ett land med påtaglig intensitet i trafiken. Ganska snart gick det emellertid upp för oss att den här unge mannen var stadigt berusad. Sättet han pratade med sin kompis på, de yviga gesterna och hans skojfriska dialog med militärerna vid en checkpoint. Militärerna skrattade åt han var lite full och inte riktigt visste vägen.

- You don't drink and drive in Sweden, right, skrek han över technon från bilstereon och brände ut på motorvägen.

Så. En småpackad chaufför med badtofflor som ligger i 110-120 på en hårt trafikerad trefilig motorväg samtidigt som han messar. Knappast ett drömscenario för ett par artiga gossar som lärt sig att det är viktigt att hålla avstånd i trafiken. När vår förare inte messade var det slalom i 150-160 som gällde.

Turligt nog är Tvärsäkerheten en rådig man. Efter att vi varit cirka tre centimeter från att damma in i en buss snett bakifrån bad han den våghalsige bakom ratten att köra in till sidan av vägen, stanna där och släppa av oss. Vilket också skedde medan herrarna i framsätet leende utbytte menande blickar.

Vi kunde sedermera lugna våra nerver i en taxi vars chaufför avkrävdes löfte om att köra mycket stillsamt.

Senare på natten, strax efter två svensk tid. Endast två facebook-kompisar online. Den ena i London som precis som jag slöade i väntan på sömnen. Den andra i Sundsvall som satt och tog tid på sina värkar. "35 sekunder." De ska hålla sig i en minut och det ska vara tre sådana under en tiominutersperiod. Då är det dags att åka på förlossning. "Det är som molande tandvärk i ryggraden." Jag frågade om hon var rädd. Hon hade varit det förut, men inte nu längre. Vi pratade om vad jag gjorde i Beirut. "34 sekunder". Fel håll. "Nej, jag måste gå och äta nånting." Vi hörs.

När Tvärsäkerheten på förmiddagen öppnade fönstret fyllde en ljuvligt varm bris rummet. Jag visste inte då att Hjördis var född, men jag visste att det var en bra dag.

Utflykt - Beirut dag 13

Trettonde dagen - otursdagen. Nä, men så får det inte bli, för idag ska vi segla ut på okända vatten. Vi ska nämligen lämna Beirut för en liten stad halvannan timme norrut. Batroun heter den och jag tror inte att den är så märkvärdig, men Mayaline - hon som inte kom, men sen var snäll - har sin födelsedagsfest där. På en strand som heter Pierre and friends.

Konstigt namn på en strand.

Och om den här trettonde dagen är en otursdag kanske vi tar fel buss och hamnar i bergen rakt i armarna på Hizbollah. De kidnappar oss och kräver en massa pengar och diplomatiska eftergifter för att släppa oss, men UD och svenska staten vägrar hjälpa oss eftersom de avråder svenskar att åka till Libanon. Vårt hopp står då till det internationella samfundet, men vad bryr sig det om två naiva pojkar från Sverige? Det har viktigare saker för sig.

Och vem är Pierre? Och vilka är hans vänner? De kanske har stora, svarta skägg. De kanske är terrorister.

Nu ska vi äta frukost. Sedan stävar vi ut på okända vatten. På den trettonde dagen.

Fotografier - Beirut dag 12

Dag 12! Vad har vi gjort egentligen?

Jo, vi har gjort ganska mycket. Nästan allt vi hade tänkt och lite annat som vi inte hade tänkt. Vi har ännu några dagar kvar att göra det ogjorda gjort.

Ikväll, till exempel, ska vi spela in när Nisreen sjunger och spelar oud för oss. Hon sjöng så starkt förra gången att det blev distortion i vår lilla mikrofon. Sedan ska vi träffa Ghazi som har ett skivbolag som gör "världsmusik från Libanon". Vad är det?

Fler bilder syns nu på Tvivlet Bild.

Vision - Beirut dag 11

En Golf dundrade förbi oss i vansinnesfart på en smal, smal gata och vi fantiserade om att ha en grej som högg av alla hjul på bilen och att bilen fortsatte att glida på asfalten med gnistror slåendes omkring sig. Vid gatans slut fanns det ett hopp som bilen for ut över och den flög iväg in i nästa stadsdel. Där landade den på huvudgatan, precis bredvid en hovmästare som basunerade "Welcome!"

Det var en av dagens höjdpunkter.

Beirut dag 10

Min vän Tvärsäkerheten tycker att jag ska blogga om livet - det drömda och det glömda. Stoff till sådana bloggposter finns på alla platser där det finns en människa, men just nu - mitt i sena natten - tror jag inte att jag har kraften att mejsla fram en iakttagelse av slik poetisk dignitet. Sånt kostar på. Trött och hungrig avfärdar jag härmed Tvärsäkerhetens propå.

Vi har gjort en fin intervju idag med en improvisationsmusiker som gör ljud med en trumpet. När israeliska armén fällde bomber i Libanon 2006 gjorde han inspelningar på sin balkong. "Mazen Kerbaj - trumpet, Israeli air force - bombs" står det på medverkandelistan. Men han är less på den där inspelningen. Dels för att folk fortsätter att dra upp den (som vi), dels för att han inte tycker att det är bra musik. Dagens intervju där på balkongen kommer bli bra till programmet.

Ställningen i vändtia håller jag, likt det drömda och glömda, också inne med. Min blygsamhet förbjuder mig att avslöja den senaste tidens resultat.

Tre - Beirut dag 8.

This is Lebanon calling. Vi har roligt här!

Ikväll ska vi åka upp i bergen och vara med när bandet Mashrou3 Leila repar. Vi vet inte riktigt vilka berg som avses, men det ordnar sig nog.

En trea bland bokstäverna tänker du. Jag tror att ljudet ska vara ett kort och öppet "ja". Som jajamänsan, alternativt bara ett kort och öppet "a", men varför inte skriva just a i så fall?

Min röst kommer för övrigt fylla både slott och koja när hela Sverige ikväll rattar in Kalejdoskop klockan 22.30. Det är lång musik som gäller, så det är bara att lyssna och låta sig föras bort av jamaicansk ur-reggae och annat.

Continuité - Beirut dag 7

Det här börjar ju likna en riktig blogg med inlägg varje dag. Kontinutet är ordet för dagen.

Vi har haft lite otur med människor som antingen uteblivit från intervjuer, gjort sig onåbara eller varit mycket svåra att bestämma tid och plats med. Då gäller det att hålla modet uppe och ta det man kan få. Vi har två veckor på oss och därmed ingen tid att deppa över uteblivna, om än ack så rara, ärtor. Ordet kontinuitet drar viskande genom Beiruts gränder.

Och idag när vi gjorde en liten sammanställning över vad vi har kvar att göra såg det ganska bra ut ändå. Vi har pratat Charbel, Mayaline, Zeid, Marc, Nisreen, Hamed och Fadi. Vi ska träffa Sandra, Carol, Ghazi och Mazen. Och helst Ziad och Jawad också. Och Soumaya. Plus att vi ska träffa några av de vi redan intervjuat igen.

Ja, men vi har kanske har gjort hälften ungefär och vi har ju varit här halva tiden. Det är en händelse som ser ut som en tanke och den tanken är: Kontinuitet.

Den som vill kolla vad det är för figurer vi träffar kan kolla in den utmärkta fotografisamlingen Music is life på fotografen Tanya Traboulsis hemsida.

Så den aktuella ställningen i vändtia:
Tvivlet - Tvärsäkerheten 5-3

Bilder - Beirut dag 6

Jag har inte varit så flitig med kameran. Ett litet ryck igår bara. Det är allt. Egentligen har jag ju inte ens en kamera, men jag har fått låna Jonas. Kolla in Tvivlet Bild för den lilla skörd som ändå bärgats.

Den sammanlagda ställningen i vändtia är nu 2-2.

Metamorfos - Beirut dag 5

Vi har bytt ett lyhört och nedgånget hostel vid en hårt trafikerad väg mot en rymlig och tyst lägenhet på en av Beiruts hippaste gator. Det är dessutom mycket billigare att vara inneboende här än att bo på det förra stället. Och när hon som har lägenheten till råga på allt har åkt iväg för lite scuba diving i helgen och vi kan rumstera för oss själva känns det förstås extra bra.

Men det allra bästa i den här historien är kanske att den innehåller en person som först gör folk besvikna för att sedan ta revansch.

För ett par dagar sedan berättade jag om en tjej, Mayaline, som inte kom till vårt avtalade möte. Vi träffade henne för tre år sedan också och även då var hon ett tämligen ovilligt intervjuoffer. Hon verkade ointresserad och för cool för oss.

I förrgår fick vi ändå till en intervju med henne och hon var verkligen trevlig och berättade om ditten och datten, ditten och datten, skämtade och var glad. Hon frågade var vi bodde och vi drog lite på det. Ville inte riktigt berätta på att vi bodde i ett mögligt kackerlackshål. Till slut sa jag ändå det och Mayaline sa: "Pojkar, det här går inte för sig".

Efter en stunds tankeverksamhet plockade hon fram sin kompis Cynthia som hade ett rum ledigt och det är i det rummet vi nu bor. Av en ful ankunge som inte håller ett avtal blev det en vacker och hjälpsam svan. Det var väl fint! (Både dessa karaktärer kan rymmas i samma person i och för sig.)

Apropå dykning. Aqualung är ett fint ord, tycker jag.

Taxi taxi - Beirut dag 4

Vi har hittills snittat på 1,5 taxiresor per dag. Varje resa och varje chaufför är en egen berättelse och om det här hade varit en taxiblogg hade jag redogjort för samtliga, men nu håller jag mig till två citat från den senaste chauffören i raden.

Vi åkte förbi universitetet och han sa: "Det här är universitetet. Det är för vetenskap."

Som chaufför var han den tutande typen. De är många här. Han var långt ifrån en av de värsta, men när vi vid ett tillfälle fastnade i en de oräkneliga bilköerna hängde han sig på tutan ett bra tag. Sedan vände han sig mot Jonas. "Om jag inte tutar kommer de inte att köra."

Jonas nickade instämmande.

Beirut dag 3

Vi hade bokat en intervju och två minuter efter utsatt tid sa Jonas: "Jag tror inte att hon kommer."

Det var en fin liten bistro hon stämt träff på. Jag och Jonas beställde in en osttallrik och varsin öl. Vi var trötta efter att ha promenerat för långt två gånger. Först till ett café som vi trodde låg mycket närmare och sedan från Beirut Art Center som det sades att det skulle ta 20-30 minuter att gå ifrån, men det tog säkert trekvart.

Till slut fick vi öl och ost på L'osteria. Vi sa inte mycket där vi satt och väntade. Femton minuter efter utsatt tid messade Jonas henne. "Var är du? Vi är här." Sista biten taleggio slank ner med en brödkant. Vi spelade vändtia.

Svaret kom: "? I didn confirm today! Hope we didn't misunderstand each other. Tomorrow is fine 7 pm."

Jaha. Men då kan inte vi. Jonas var arg hela kvällen för att han fick rätt (och för att han förlorade på vändtia).

Profetia - Beirut dag 2

Solen skiner, en lätt bris svalkar. Det sägs vara den bästa tiden nu när värmen ännu är behaglig, nätterna ljumma och grönskan intakt.

Vilken explosionsartad förändring Beiruts stadskärna genomgår just nu! Det är lyftkranar överallt och flådiga kvarter byggs. Det är stor skillnad jämfört med tre år sedan. Vår kompis Charbel sa igår att Libanon är det enda land kring Israel som har potential att hota Israel ekonomiskt. "Och varje gång vi börjar repa oss ekonomiskt slår de till mot oss", sa Charbel.

"And then things will get really shaky."

Ankomst - Beirut dag 1

Hastig rapport: Vi är framme.

Vi fick veta att taxiresan från flygplatsen till hotellet skulle kosta 10 dollar. Ändå betalade vi 20. Det är alltid så. Den första taxiresan blir man alltid lurad.

Men det är fint annars. Det känns som utomlands.

Förberedelser.

Sista natten i Sverige. Imorgon ska bli en askfri dag med flygplan som kan göra rutten Stockholm-Prag-Beirut. Jag har packat ner löparskorna. Lera från det ännu inte riktigt upptorkade elljuspåret som kallas "Ryggis" kommer att möta rosaaktigt tegel på libanesisk strandpromenad. Det trodde man inte.

Rapport om detta och annat utlovas.

Får.

Jag kunde inte somna så bra natten till i dag. Men så kom jag på att jag kunde räkna får. Det sägs ju ganska ofta att man ska bli sömnig då.

Jag började. "Ett", tänkte jag. Men sedan blev det svårt. Var är det andra fåret? Står de i en flock? Hur ser de ut? Är de i en sommarhage? Finns det lamm där? Ska man i så fall räkna också dem? Nej, förmodligen inte eftersom vi alla vet svaret på frågan: Får får får?

Kort sagt: Hur ser det ut inne i huvudet när man räknar får? Den enda avbildning av fårräknande jag har sett var i 91:an Karlsson. Där var det furir Revär som hade svårt att sova och då hoppade fåren strömhopp över ett litet hinder. Det åttiosjunde fåret var svart och hade huvudet utbytt mot 87:an Axelssons. Jag hade svårt att göra mig av med den bilden där jag låg och vred mig.

Sedan gick jag upp, drack ett glas vatten och läste sedan lite om text-ljudkompositören (bland annat) Åke Hodell. Jag lade ifrån mig boken och föll småningom i sömn.

Musikradio.

Jag fick i dag veta att ett Kalejdoskop som jag har gjort ska sändas redan i kväll och inte nästa vecka som jag trodde. Tur att härliga jag - precis som alltid - var ute i god tid med leveransen. Kolla in fina hemsidan och lyssna på programmet. En hel del fin musik med där.

Inställt.

Nej, det gick inte att flyga nu. Ett vulkanutbrott stoppade alltså resan. Vi åker i maj istället.

Uppmaning.

Pass på nu, askmolnet. Flytta på sig!

Ashes.

Precis där flygplanen vill åka är det just nu aska. Det är sådant de flesta inte överväger när de bestämmer om de ska ha avbokningsskydd eller inte. Själv ska jag åka till Beirut via Prag på onsdag. Jag är skeptisk. Men flygbolaget, Czech Airlines, lovar åtminstone att ordna med ombokning om det blir inställt "due to volcanic activity in Iceland".

Morgonstund.

Glad såsom fågeln.

Kampen mot negativa krafter, del 10 by Tvivlet

Flöjt.

19.00 idag sänds Folke i P2. Den här veckan är det flöjtspecial och ett reportage som jag gjorde i januari är med. Jag minns att det var ganska bråttom att få klart, men det blev jordbävning på Haiti så de valde att göra ett program om haitisk musik i stället. Och då passade inslaget om en flöjtmakare i Jämtland inte in. Låt detta bli en katastroffri söndag.

Jobbar.

"Det man inte hinner innan påsk, det hinner man inte" är kanske den sannaste av alla sanningar. Men man får väl försöka så gott man kan ändå. Därför inget infriande av nyårslöftet idag, för det var väl det det var?

Allt är som vanligt. Eller. En del i alla fall.

Något av krypto det här, märker jag.

Innehåll.

När jag för markören över länken "Rapportera otillåten användning" i menyn högst upp på den här sidan kommer det fram en text: "Meddela Blogger om tvivelaktigt innehåll på den här sidan".

Meddela på bara!

Skämt.

Kampen mot negativa krafter, del 9 by Tvivlet

Konstigt. Konstigt.

"Hit kommer soppsköldpaddan för att utnyttja en tjänst som inte finns ute på öppna havet. Och det är att få skalet putsat av ett stim kirurgfiskar."

Att kolla på naturprogram är att fly verkligheten en stund, trots att det handlar om verkligheten. Till exempel verkligheten i de södra delarna av Stilla Havet i programmet Det levande Söderhavet. Men ändå... Soppsköldpadda? Kirurgfiskar? När Tvivlet tittar skulle de kunna hitta på vad som helst.

Som i det här klippet. Figurerna som dyker upp vid 1.06 och 1.21 ser ju ut som vilka dagisteckningar som helst (för att ta ett par exempel).

Kazdoura.

Om tre veckor åker jag till Beirut för att intervjua musiker. Det ska bli kul att komma tillbaka. Soapkills är mina favoriter, men de finns inte längre eftersom Yasmine inte stod ut med Beirut och Libanon längre. Hon flyttade till Paris.

Kazdoura betyder cruising, tror jag. Och cruising betyder väl "åka långsamt med bilen utan någon särskild destination".

Ornamentering.

Tvivlet måste ha varit inspirerad idag.

Kampen mot negativa krafter, del 8 by Tvivlet

Längtan.

Solen strålar flödande.
Strålen flödar solande.
Floden solar strålande.

Kampen mot negativa krafter, del 7 by Tvivlet

Bakslag.

Alltså jag hade verkligen tänkt att fortsätta kampen mot att bli luttrad och girig och självisk i dag, men jag ska på Frilans Riks årsmöte som börjar om 40 minuter och håller på till sena kvällen. Jag kanske kan ta upp det där.

- Och så har vi punkten Övriga frågor.

Tvivlet räcker upp handen. Harklar sig. Tar till orda.

Vevar.

På söndagar sänds folkmusikprogrammet Folke i P2. Den här veckan toppas det av ett reportage om vevlireduon Hurdy-Gurdy, som i morgon spelar med Kronoskvartetten på Carnegie Hall i New York. Det är jag som har gjort reportaget (förstås). Jag tycker att det blev intressant.

Apropå ingenting - ett klipp från en intervju med Bruno K. Öijer i samband med utgivningen av diktsamlingen Det förlorade ordet, 1995:

De sista dikterna är fyllda av vemod och reflektion. Den svarta rymden slukar diktjaget. Det slutar i mörker? undrar jag.

- Det förlorade ordet är livselixiret, invänder Bruno K. Öijer. Det ska väckas till liv.

Det får mig att tänka på en dikt med ett svart omkullkastat lok. Blåsippor börjar växa under det och reser upp loket på spåret igen. Där finns hopp. Där finns liv.

Ogjort.

Nej, det blir inget idag.
Ingenting.
Jag är ineffektiv.

Överraskningar.

I dagens Sundsvalls Tidning läste jag om Panjshir i Afghanistan. Området kallas också "Fem lejons dal". Det är en både vacker och fredlig provins där man enligt TT:s reporter Jesper Huor "till och med har tid att bry sig om miljön". Därför finns i huvudorten Rokha tio vindsnurror som förser kommunhuset med el till ljus, datorer och element. Och sjukhuset får sin energi från solceller.

Det skänkte hopp.

Och på posten kom helt spontant "snygga saker" från San Francisco, bland annat en bild på ett hus och en bild på en sko. Fantastiskt!

Administration.

En senkommen kommentar från signaturen Johan W har anlänt till inlägget Brev, där jag berättade om mitt utträde ur Svenska kyrkan. Läs gärna den.

Jag har numer även ett "bevis om utträde" på mitt skivbord. Det står att jag inte längre har rätt till konfirmation, vigsel eller begravningsgudstjänst. Jag har inte rösträtt i kyrkovalen och jag är inte valbar. Jag behöver inte betala kyrkoavgift, men måste fortsätta betala begravningsavgift som gäller gravsättning och plats på kyrkogård. Jag är välkommen på gudstjänster och konserter och att åter bli medlem.

Praktikaliteter. Byråkrati. Nästan så att jag saknar en förmaning om att jag borde vara med. Det gick så lätt, utträdet.

Vårkanten.

Kampen mot negativa krafter, del 6 by Tvivlet

Postbanken?!

Fortskridande.

Min kamp (mein kampf!) överlever februari, åtminstone här på webben. Det finns hopp. Det gör det nästan alltid.

Kampen mot negativa krafter, del 5 by Tvivlet

Kompetens.

Lågkonjukturen består och arbetslösheten ökar. Rådet till unga som inte får jobb är att utbilda sig. Den som är välutbildad och besitter många kompetenser klarar sig bättre i alla lägen. Talande är annonsen från bokförlaget New Page, som just nu söker åtta personer till sin telefonlinje.

"Önskvärt är att du kan något av följande: Se in i framtiden, se tidigare liv, kommunicera telepatiskt med djur, tyda drömmar, lägga tarot, ha kontakt med andevärlden mm. Kan du även hitta bortsprungna djur och/eller se borttappade saker är det ett plus. "

Jag skulle tro att "se in i framtiden" är mycket gångbar egenskap för att kunna stå stark på arbetsmarknaden.

Inslag.

Till Mitt i musikens veckomagasin som sänds 12.30 i P2 idag har jag gjort ett inslag om folkmusikorkestern Mittfolk. Kan man lyssna på om man vill. Om det dyker upp på webben kan jag länka direkt till reportaget senare. (Uppdaterat 13.30: Nej, det kunde man inte lyssna på, eftersom det inte var med. Märkligt.)

Idag tävlar också Charlotte Kalla i OS igen. I skrivande stund ligger hon sannolikt och sover, men om några timmar kommer hon att vakna och brista ut i sång: "Jag har väntat så länge på just den här dan". (Och detta har alltså att göra med gårdagens inlägg.)

Åter.

Vi vet alla vad torsdagar innebär.

Kampen mot negativa krafter, del 4 by Tvivlet

Nyhet.

14.50 i P1 sänds Mitt i musiken med ett inslag om orkestern Mittfolk gjort av undertecknad. Mitt i musiken sänds även 18.03 i P2.

Omständighet.

Jag kommer tillbaka.

Kampen tar paus by Tvivlet

Brev.

Jag skickade en lapp i ett kuvert till Svenska kyrkan igår. På lappen skrev jag:

Hej, kyrkan!

Jag begär härmed utträde ur Svenska kyrkan. Anledningen är att jag inte tror på gud. Eller, framför allt är det Jesu mirakel jag inte tror på.

Jag tycker dock att Svenska kyrkan gör mycket gott i samhället. Fortsätt med det!

Vänligast,
Tvivlet (fast där skrev jag mitt riktiga namn)

Det otänkbara.

Det som inte har något slut är farligare än det som tar slut. Det oändliga skrämmer, inte det ändliga. Ur den aspekten känns det bra att jag en gång ska dö.

Å andra sidan vet jag ju inte vad som kommer att hända efter döden. Det vet ingen. Och att försöka föreställa sig det är att försöka föreställa sig det oföreställbara.Det är som att försöka tänka det otänkbara. Men om jag ändå försöker hamnar jag lätt i tankar om evigheten, den oändliga evigheten.

Okej. Nu tänker jag på att jag dör, så får vi se vad som händer: Försvinner mitt medvetande när jag dör? Är mina tankar bara celler och atomer och kvarkar och sånt? Hur kan universum fortsätta utan mitt medvetande? Och vadå fortsätta? Som att det är på väg nånstans. Finns universum bara? Eller började det en gång och kommer det att ta slut? Vad fanns i så fall innan universum fanns? Och vad händer när det tar slut?

Nej, universum kan ju inte ta slut. Hur skulle det kunna göra det? Fast samtidigt, hur skulle det kunna finnas i evigheters evigheter, i miljarders miljarders miljarders hundratusen miljoners år och sen lika många till, och sen lika många till, och lika många till etc i det oändliga? Nej, det är otänkbart. Det går helt enkelt inte att tänka på.

Att skåda in i evigheten väcker fruktan. Människan är sysselsatt med att i så många led så möjligt undvika att tänka på det otänkbara. Jag, till exempel, ska åka och spela innebandy nu.

Trumslagaren.

Roligt?
Ja.

Tredjedelen.

Sedan jag har åtminstone två läsare med i kampen så fortsätter den. Låt oss möta våren tillsammans!

Kampen mot negativa krafter, del 3 by Tvivlet

Vardag.

Dra sig för länge. Dricka te. Äta mackor. Sitta vid datorn. Borsta tänderna. Sitta vid datorn. Vattna blommorna. Äta rester. Sitta vid datorn. Sitta vid datorn. Prata i telefon. Sitta vid datorn. Hoppa över middagen. Ligga i soffan med datorn. Äta ur kylskåpet. Känna sig dålig. Känna sig dålig för att man känner sig dålig. Sitta vid datorn. Sucka. Gå och lägga sig.

Så kan en dag vara.

Det där med vattna blommorna hittade jag bara på.

Världsbild.

Världen ser inte alltid ut som man tror. Inte ens själva världen. Kartan härunder, till exempel, ser ut som en ordinär världskarta, tycker jag. Grönland är lika stort som Afrika och Sverige är längre än Indien.

















Men så lyssnar jag på Obs i P1 och hör att traditionella världskartor är ritade efter Gerardus Mercators riktlinjer från 1569 och det betyder att när klotet jorden ritas som en rektangel dras landområden närmast polerna ut och länder vid ekvatorn trycks ihop. 1569 års principer kanske inte var så bra för egentligen är Afrika 14 gånger större än Grönland och Indien 7 gånger större än Sverige.

Det här är inte okej, tyckte den tyska kartografen Arno Peters karta och ritade en egen karta 1974. På den håller han sig till ländernas exakta proportioner och återger deras position i öst-västlig och nord-sydlig riktning. Jag kände inte till det här. Jag gillar P1.

Naturligtvis går det att läsa in politik i det här med att Nordamerika, Europa och Ryssland på kartorna ser större ut än vad de är. Per J Andersson, som gjort inslaget, avslutar: "För att förbereda sig på maktförskjutningen österut och söderut borde man på de politiska och ekonomiska toppmötena bläddra i Arno Peters kartbok och vänja sig med en ny bild av världen."

Och såhär ser den ut:

Fortsättning.

Två gånger, det är nåt mer än en gång det. Kanske kan det här bli till en torsdagsserie, vem vet? Ingen. Vad vi emellertid vet är att girigheten - framför allt den - alltid står på lur.

Kampen mot negativa krafter, del 2 by Tvivlet

Det lilla.

När jag vilar, vilar även hemmet. Jag gillar den tanken. Men det är svårt att få till eftersom kylen och frysen måste gå jämt och lägenheten värms upp dygnet runt. Nollvisionen klingar ohörbart i fjärran. Vi har i alla fall en stereoapparat som kommer ihåg radioinställningarna och vad klockan är även fast kontakten varit urdragen. Det gläder mig.

Stopp/Start.

Irrationell och mycket rivig skulle jag också kunna tänka mig att vara eller bli. Men nu ska jag sluta med det här adjektivbollandet och börja leva. Jag erkänner härmed år 2010. Och sångerna som förtjänar att sjungas kommer att sjungas. Kampen forsätter!

Motmedel.

Istället för luttrad, girig och självisk kan jag lika gärna bli gammeldags, påhittig och underhållande. Och sjunga en sång.

Kampen mot negativa krafter by Tvivlet

Årsringar.

2007 var året då jag skulle vara modern, smart och empatisk. Det var så jag sa när året började. Jag måste ha haft gott självförtroende. Jag tror också att jag gjorde framsteg, men därmed inte sagt att jag blev allt det där.

2008 var året då jag omformulerade samma idé till ett slags valspråk: Hjärtat, hjärnan och nuet! Jag trivdes aldrig med det, så jag slutade med att uttala såna ambitioner för mig själv.

2009 var året då jag fick höra att jag var "mysig och intressant". Jag tar fasta på det.

2010 är året då jag går och väntar på bakslaget. Jag blir luttrad, girig och självisk, introvert och defensiv. Och ännu är det bara den 17 januari. Uj uj uj.

Äh, det där går jag inte på. Jag kanske sjunger en sång istället.

Profetia.

Framtiden finns inte. Inte än.

Ihop.

På andra sidan gången i tåget såg jag en man och en kvinna, båda runt 65. De var på väg till Arlanda och verkade trivas. Först tänkte jag att de var ett par med vuxna barn kanske och att de nu skulle resa bort för att fira att kvinnan just hade pensionerats. De såg mycket avslappnade ut. Jag föreställde mig att de njöt av friheten att ha barn som klarar sig själva och av friheten att ingen på jobbet kommer att ringa och söka de när de inte dyker upp på måndag morgon. De ska nämligen inte vara där.

Jag sneglade på dem i smyg och såg efter ett tag att de var mycket lika varandra. Mannen och kvinnan kanske i själva verket var syskon. Jag fick en bild av min bror Federico i en ålder av 80 och jag 71 och vi två på en tågresa, bara han och jag. Så insåg jag, för första gången tror jag, att Federico kommer att dö en gång. Jag blev lite sorgsen.

Sedan smekte mannen kvinnans fötter.

Holmgång.

Ibland glömmer jag bort att säga att det är radiogrejs på gång med undertecknad, men nu är det dags. Tvivlet intar återigen Kalejdoskop ikväll. Den som till äventyrs väljer att lyssna kommer att bjudas på en riktig holmgång i hörselkanalen.

Kalejdoskop - lång musik.

Uppvaknande.

Har laddat batterierna. 2010 har väl inte börjat riktigt än.

En tråkig sak med att 2009 har tagit slut är att Mångkulturella almanackan också är slut. Om nyårsafton stod till exempel att detta årsskifte bara är ett av 25 som har infallit under kalenderåret 2009. Dylika fakta bör synliggöras för toleransens och förståelsens skull. Låt år 2010, för den som nu erkänner detta, bli året då Sverigedemokraterna inte fick några platser i Sveriges riksdag. Och inte heller Kristdemokraterna. Och inte Moderaterna, Folkpartiet eller Centerpartiet. Och inte heller Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiet kan möjligen få några platser. Som Doktor Kosmos sa: "Döda överklassen, medelklassen och en stor del av underklassen!"

Nämen allvarligt, det där med Sverigedemokraterna känns faktiskt viktigt.