Filibom-bom-bom.

00-talet var tiden för internets stora och breda genombrott. Internet har förändrat vår samvaro här på jorden. Det går inte att överblicka alla konsekvenser av detta. En grej är i alla fall att det går att nå en miljonpublik utan mellanhänder såsom förlag, produktionsbolag och andra medieföretag. Är någonting tillräckligt bra, intressant eller konstigt kommer detta att spridas nästan av sig själv på nätet. Som marknadsföringsstrategi kallas det buzz marketing, word of mouth eller mun till mun-metoden.

Jan-Erik Lindholm kommer kanske inte nå miljonpublik, men dan för dopparedan får hans tolkning av Ritsch ratsch filibom illustrera företeelsen att helt okända människor kan göra sina verk tillgängliga över hela världen. Det hade en person som Jan-Erik mycket små chanser till för tio år sedan.

Samlad.

Även fast 2010 ännu inte är här dyker det redan upp små sammanställningar över 2009 här och där. Bästa skivorna! Bästa böckerna! Bästa filmerna! Nöjesjournalisterna är särskilt flitiga.

Någon sådan ranking kommer troligen inte att publiceras här, men jag har faktiskt tänkt mig en liten sammanställning här och nu. I röran här hemma hittade jag en liten anteckningsbok som jag haft med mig under året och efter att ha bläddrat i den kan jag nu presentera:

Fröna som inte blev bloggplantor

1. Det lossnade smulor från smörgåsen och det kändes som om de landade på mitt högra lår, men när jag tittade ner låg smulorna på bordsskivan mellan mackan och låret. Jag undrar om man även kan få cancer på det sättet. Eller elöverkänslighet.

2. Vem är jag? Den eviga frågan, trodde jag, men kanske är det den sociala rörligheten i välfärdens Sverige, reklamen och möjligen hur jag blir tilltalad via media som får mig att fundera över den frågan. För längesen, då de flesta söner växte upp för att göra det deras pappor gjorde, fanns det nog ingen anledning att fråga sig vem man är. Ordet identitet kanske inte användes om människor alls på, säg, 1850-talet. Men jag har funderat ganska mycket över min.

3. Servitören såg ut som Hasse Backe och han i A Clockwork Orange. (Helt ointressant. Man förstår att det inte blev nåt inlägg av det.)

4. Per Wahlöö var en jävla bra författare.

5. Couchsurfing leder till fred. Människor som ligger över hos varann startar inte krig. Människor som ligger med varandra är det mer oklart med.

6. Om jag någon gång hamnar i slagsmål kommer jag att sikta lågt. Ett snabbt överraskande slag i magen. Det har Per Wahlöö lärt mig.

Så var det med det. Stora tankar i lilla berg-och dalbanan.

Punjabi.

Jag ska på den i Sundsvall årligt återkommande konserten Julton i helgen. Förra året framfördes bland annat den ugandiska gospeln Singa Yesu Singa. I år hoppas jag på indiskt inslag också.

Villa.

När jag tittar ut genom fönstret och stora snöflingor faller, då ser det ut som om granen i parken utanför lyfter sakta, sakta. En kvinna i svart går långsamt och framåtböjd genom parken med en kasse i vardera hand. Det är väl julklappar eller julmat. Hon ser plågad ut. Kanske kommer hon från Småland och tänker: "Uj uj, en sån häringa dag sulle'n egenterligen hatt broddar."

Hon kan lika gärna vara lycklig.

Ljudmoln.

Det här inlägget är ett test av en internettjänst jag nyligen har hittat och samtidigt en helt unik inblick bakom kulisserna i Tvivlets tillvaro. Det är en ljudupptagning från en julfest på ett studenthem och det vi hör, till att börja med, är hemmets föreståndare leda oss in i sång. Missa inte julmustbeställningen vid 1.50!

Julfest by Tvivlet

Offer.

Vanligtvis uppträder jag i radion som den tämligen anonyma reportern som med så få röstinsatser som möjligt lotsar lyssnarna längs den röda linjen från fråga via intervjuobjekt till svar, men i morgon fredag vänds mikrofonen rakt mot mig. Jag ska nämligen berätta för Kino hur det egentligen går med mitt manus till den tävling som Film i Västernorrland har.

Jag tror att jag ska slingra mig och inte svara på frågan. Börja dra anekdoter från när videokameran slog igenom stort och när Låt kameran gå med Janne "Loffe" Carlsson var populärt - "ho ho ho!" Eller så ska jag leka kamrer och berätta om hur jag inleder varje dag med sjuekot för att sedan ta plats vid min skrivpulpet och skriva till kvart i fem-ekot. När detta är slut paginerar jag de sidor jag åstadkommit mycket noggrant och ber därefter om en slät kopp kaffe och en cigarett.

Tack.

Elitism.

När man i en enda distinkt utandning blåser ut alla ljusen samtidigt då känns det som att man är den olycksbådande början på en gastkramande film. En liten rökslinga dröjer sig kvar och över den dimhöljda heden hörs vilda hundars ylanden. Verandan knarrar.

Men sådana där förnimmelser måste man höja sig över. Du har väl läst Platons dialog Timaios? Jag påminner: Den som behärskas av sina förnimmelser lever orätt och som straff förvandlas han till en kvinna i nästa tillvaro.

Och den som lever utan filosofi förvandlas till ett lantdjur.

Att det fortsatte att födas män(niskor - Platons anm.) måste ha varit ett stort mysterium för den (inte så) gode Platon.

Perspektiv.

En av Sveriges största artister, Lars Winnerbäck, var i Sundsvall igår. Han spelade i Sporthallen och när jag hade kommit in i lokalen och tittat mig runt lite sa jag till mitt sällskap:

- Vanligt vitt folk.

Hon vände sig om och träffade på en manlig bekant. De utbytte de vanliga fraserna och sedan sa han:

- Kul att det är så blandat här.

Jag tror att han syftade på ålder, för i anslutning till detta skojade han om att han inte var äldst i publiken i alla fall. Jag hade snarare etnicitet och någon slags subkulturell tillhörighet i åtanke när jag gjorde min bedömning.

Perspektivet, och att förskjuta detta, att se saker från olika håll, det är ju själva grunden till förståelse det och därmed en av utbildningsväsendets grundläggande uppgifter, docerade jag för mig själv innan Ola Gustavsson med en cigarrstump i mungipan klev fram på scenkanten för att fyra av ett vasst solo. Och alla ba': "Hallå, det är rökförbud på kommunala idrottsanläggningar!" Fast sen såg vi att han inte alls hade någon cigarr. Det var bara ett skuggspel. Kanske hade med perspektivet att göra.

Plånboken.

Apropå pappahumor och apropå julkalender så var ju Peter Haber rolig som pappa Rudolf i Sunes jul.



Kolla mer på Youtube! Julbaket är ett fint avsnitt till exempel.

Jag hörs för övrigt i radio idag. Med ett test av hörlurar i Plånboken i P1. Programmet handlar också om att slänga mat - mycket upplysande. Ägg håller en månad efter bäst före-datumet! Mitt reportage kommer efter halv elva nån gång. Det vill säga nu (i skrivande stund).

Slöjdkommentaren.

1. En gång var jag i en bokaffär och där hade de föga förvånande en massa böcker. En av de hette Pappahumor och gav exempel på skämt som pappor drar och lustiga kommentarer de gör på rutin. Författarna ansåg sig i sin ungdom ha haft en kvick och intelligent humor, en egenskap som upplöstes i samma stund de blev fäder. Könsrollscementerande smörja, tänkte jag och slog upp en sida på måfå. Där stod det: "Ära vare gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden".

Precis så sa min pappa när jag kom hem med nåt från slöjden. Alltid.

2. Igår var jag och plockade ut det sista ur min förrförra lägenhet. Min kompis Oskar har haft en del av mina saker medan han bott där och det var dags för honom att flytta. Han hade hjälp av sin pappa. Jag återsåg några saker som jag hade glömt att jag har. Bland annat en namnskylt av trä och metall.

- Den här har jag gjort i slöjden, sa jag.
- Ära vare gud i höjden, sa Oskars pappa.

3. Joakim Thåström har låtit sig intervjuas för första gången på sex år. I samband med att han släpper en samlingsskiva har DN:s Georg Cederskog skrivit en artikel om "Stortån". I den säger Ebba Grön-ikonen - han som kallats Sveriges enda rockstjärna - att han efter sina år i Köpenhamn flyttade till Stockholm igen eftersom han har en dotter där och vill vara med henne.

Jag undrar om hon har slöjd.

Melonateism.

Kyrkoåret har nyss börjat och då dyker Jesus upp där man minst anar det: Under ett strykjärn i Massachusetts. Men det skulle kunna vara Ola Salo också. Eller Joan Baez kanske. Ja, det kan nog vara nästan vem som helst med långt mörkt hår.

Det är lite som med budskap i meloner.

Vansinnesjoddel.

Ett stycke fredagsunderhållning med Margo Smith, som visar hur det ska gå till i det här framträdandet. Visst får hon något vilt, men ändå blankt i blicken? Hennes kropp kanske har intagits av en schweizisk joddlardjävul. Tempohöjningarna gör mig svettig.

Bussdilemma.

Även busschaufförer loggar ut nuförtiden. Jag var på väg mot Bergsåker, sex kilometer väster om Sundsvall, och skulle trycka mitt busskort mot avläsaren, men "tyvärr, det går inte för jag har loggat ut. Du får vänta tills nästa chaufför kommer."

Okej, jag satte mig på sätena för gamlisar. Den nya chauffören åkte buss till jobbet - föredömligt - men bussen var försenad - ooops. Han kom springande, bad om ursäkt till den väntande kollegan, loggade in och körde iväg. Jag satt kvar. Jag betalade inte.

Så började jag försöka komma på anledningar till varför jag inte skulle betala. 1. De får skylla sig själva som är försenade och inte har någon koll. 2. När de inte sköter sina åtaganden, varför ska jag då sköta mina? 3. Man ska inte gå i bussen medan den kör. Jag utsätter inte bara mig, utan också alla andra i bussen för en onödig fara. 4. Jag har så lite pengar på kortet.

Ja, den sista var inte bra, och det var inte de andra heller, men jag satt ändå kvar. Längst fram av alla. Där led jag kval och kände hur blickarna brände på ryggen. Vid hållplats Frodevägen i Granlo hade alla andra klivit av. Jag kunde andas ut. Ingen skulle ange mig.

När jag kom fram stod det nio bilar utanför lokalen. När jag kom in var vi tio personer i lokalen. När jag tänkte efter insåg jag att alla de andra bodde mindre än två kilometer därifrån. Då kändes det bättre. ("Jag åkte i alla fall kollektivt.") Och sämre. ("Alla de tog bilen.")

Väckning.

Ett privilegium jag har är att jag för det mesta kan sova tills jag vaknar, det vill säga utan att låta mig väckas av ett tidsinställt alarm eller dylikt. Den här morgonen vaknade jag istället av att telefonen ringde:

- Du, min chef har sagt åt mig att jag ska intervjuas av dig.

Så borde varje dag börja. Med villiga intervjuobjekt som ringer mig för att bestämma en tid att träffas och som ringer precis när min kropp är i läge att vakna. Jag var nu klarvaken och gick ut på balkongen från vilken jag såg mängder av barn och pensionärer spela plockepinn och leka tillsammans med mycket väldresserade pudlar och får.

- It's another beautiful day in Zamunda, basunerade jag ut och så sjöng vi alla Ob-La-Di, Ob-La-Da tillsammans.

Eller så regnade det, var fyra grader varmt och dimma så tät att man knappt såg grannhuset. Jag kommer inte ihåg riktigt. Men jag var hur som helst glad över telefonsamtalet.

Radiokungen.

Rubriken är "Djävulsk svingmetall under en glittrande himmel" för kvällens Kalejdoskop i P2 och producent och programledare är ingen mindre än yours truly. Fast den där rubriken har jag inte satt själv. Musiken är hur som helst lite mer lättillgänglig än vad den brukar vara, tror jag. Programmet börjar 22.30 och slutar vid midnatt. Därefter lyssnar man lättast på det via sändningsarkivet.

Årsdag.

För varje år som går blir det fler och fler jubiléer. 200 år sedan Mendelssohn föddes! 350 år sedan Henry Purcell föddes! 20 år sedan Berlinmuren föll! Det kommer aldrig ta slut. Jag tyar icke längre, sånär som på en sista grej.

Mitt i all jubileumsyra drunknade gårdagens 2-årsjubileum av mitt bästa inlägg hittills. Det hade allt. Och det räckte i nästan en månad. Det var den 13 november 2007 - det som vi kommer att minnas som den stora dagen för sammankomsten av form, innehåll, precision, uppriktighet och ändamålsenlighet. Leve den!

Erbjudande.

Köpte färg idag. Stod på det stora byggvaruhuset och skulle ha två liter. Men expediten i svart t-shirt och svarta jeans sa till mig: "Det blir billigare om du köper fyra". Jaha. Ja, billigt är väl bra, tänkte jag samtidigt som jag naturligtvis insåg att det skulle bli två liter över. Jag frågade hur stor skillnaden var. Hon räknade. Två liter färg skulle kosta 406 kronor. Fyra liter 279 kronor.

Det skulle alltså kosta 127 kronor att slippa göra sig av med två liter färg och det tyckte jag var för mycket. Så jag lämnade det stora byggvaruhuset med fyra liter färg. Åkte hem. Målade. Sitter nu med två liter färg som inte kommer att användas.

Vad är det för idioti? Det borde vara förbjudet för en och samma butik att sälja mer av samma färg billigare än om man skulle vilja ha mindre färg. (Paus --- Blev den där meningen rätt?) Jag skulle ha bett om två liter färg till samma pris som fyra. Hon kunde inte gärna ha nekat mig det.

Jaja. Nån som behöver två liter färg? Svart. Du får den för 203 kronor litern, men om du vill ha båda literna kan vi säga noll. Helt enligt gängse prissättning.

Moln.

En kort stund på förmiddagen var molnen fina. Det dimhöljda berget var det södra och hotellet hägrade härligt i höjden.

Filmreportern.

Samtidigt som ett fartyg med tända lanternor stävar in mellan Tjuvholmen och Vindskärsudde vill jag informera om att kvällens Kino i P1 innehåller ett reportage av undertecknad. Det dyker väl upp i sändningsarkivet så småningom för den som vill lyssna, men inte kan göra det just ikväll (eller på söndag 16.03). Det handlar om att skriva manus för barnfilm och ligger förmodligen i programmets senare hälft. Jag gjorde repet för en månad sedan ungefär. Minns det som småtrevligt.

Sanning.

- Så fort man går in i en kåk blir det mer jobb, sade målaren.

Strax därefter kom uppdragsgivaren:

- Hördudu, skulle du inte kunna dra på väggarna också när du ändå är här?

Alltid redo att försöka sluta.

Mörkret kröp in så omärkligt att jag inte hann tända lampan och blåsten tog de sista löven. Vintern kan komma.

Vad mannen som skrivit 1900-talets fjärde mest sålda bok anbelangar så heter han Robert Baden-Powell. Han var en överklasselegant, brittisk militär och grundade scouterna. Boken heter Scouting for boys. I den här intressanta artikeln kan man läsa mer om honom och där hittar man också följande sammanställning av några scoutregler då, när boken kom, och nu.

Motto
1908: A Scout is loyal to the King.
2007: A Scout is loyal.

Religion
1908: It is often best not to have religious instruction specially...
2007: The association prohibits membership to anyone who [puts] unfair pressure on other young people to conform to a particular set of beliefs.

Sex
1908: Don't make love to a girl unless you mean to marry her.
2007: When two young people form an emotional attachment, leaders should support their need for privacy together and help them to remember friends, who may feel rejected by the couple.

Smoking
1908: A Scout does not smoke.
2007: Try to give up.

Masturbation
1908: The temptation may arise from... eating rich foods, sleeping on the back in a soft bed with too many blankets on, or from constipation.
2007: Leaders should ignore it, unless it is causing distress to another child or is becoming public.

Utkast.

Om jag skriver ett filmmanus någon gång - och det är ju precis det jag gör - då ska det handla om en nallebjörn som hamnar i dåligt sällskap. Världens oskyldigaste lilla nallebjörn mitt i den mest nedgångna och slummigaste slum, där Mjukisormen och Den onda dockan styr över alla. Nallebjörnen måste langa rökheroin och sälja sin kropp för att överleva. Han ser ingen utväg och börjar själv ta morfin på kvällarna för att döva sig i misären.

Äh, det där känns gjort. Jag funderar lite till.

Förflyttad.

- Tvivlet bor inte här längre, sa han och hoppade in i en silverfärgad Passat med blå släpvagn. Sedan dess har han inte synts till och på gatan undrar dom:

- Kanske har han gått till sjöss, till Halifax eller Rio?
- Eller sitter han på kasinot med sina sista staplade korvören?
- Jag tror att han har åkt till det heliga landet för att leva rent.

Nu ska jag berätta. Havet passar inte den lätt sjösjuke Tvivlet, han har ingen dragning till destruktiv hasard och rent lever han redan, så rent en tvivlare nu kan leva. Tvivlet är mycket närmare än dom tror. Han sitter i en svart snurrfåtölj, några hundra meter längre bort, en fyra-fem trappor opp. Där lutar han sig tillbaka och tänker på hur han ska klä sig när han kommer upp i åren.
























- Jag ska ha uniformer i långa banor! Och så ska jag äta pepparkakor och dricka belgiskt klosteröl så att det skummar i mustascherna.

(Mannen på bilden skrev 1900-talets fjärde mest sålda bok, efter Bibeln, Koranen och Maos lilla röda. Vilken är boken? Vem är mannen?)

Per Qualche Dollaro In Piu.

Den här eftermiddagen bjuds jag på All Shook Up, men inte med Elvis, utan i en dansbandsversion med någon som jag inte vet vem det är. Tankarna gick åt Christer Sjögren först, men jag tror inte att det är det heller. Istället för att forska vidare i detta vrider jag upp volymen på självvald musik:

Upprepning.

Någon som lyssnar på musik i lägenheten under måste ha en hjärna som är ovanlig. Han eller hon lyssnar varje eftermiddag på samma låt om och om igen på mycket hög volym. Jag har aldrig varit med om detta. Return to sender elva gånger på raken. Jag hör vartenda ord Elvis sjunger. Nästa eftermiddag är det något med Di Leva. Just nu är det för femte gången i rad någon sorts modern disco med manlig sångare som ofta går upp i falsett. Rätt ofta förekommer fjolårets dansbandskamps Scotts version av Fröken Fräken. Den är nog den som irriterar allra mest. Fjorton gånger.

Jag skulle kunna gå ner och säga till, men jag har aldrig gjort det. För det första tänker jag att om jag säger till kommer jag själv aldrig kunna spela musik så att grannarna hör. För det andra har jag en fantasi om att den här personen inte passar in i samhället och att den här lobotomistiska eftermiddagsritualen på något sätt är ett livsuppehållande andningshål. Det hålet vill jag inte täppa till. Men det skulle också kunna vara en person som ingen någonsin bryr sig och som sitter där varje eftermiddag och hoppas att någon granne ska lägga märke till honom eller henne och komma och säga till. Som ett kvitto på att personen faktiskt finns.

Nu gick danspoplåten precis igång för nionde gången i rad. Det faktum att jag flyttar imorgon gör detta så mycket lättare att uthärda. Men jag jublar inte förrän jag registrerat de nya grannarnas beteenden.

Final.

Semesterns sista bilder nu uppladdade. Två dagar innan vintertidens inbrott (sommartidens utbrott). Ordlekar som man inte vet vad man ska ha till sätter man inom parentes.

Vidare.

Ett populärt sätt att göra sig lustig på allmän plats i Agay är att avlägsna den första bokstaven på diverse skyltar med ortsnamnet. Det har jag ingen bild på, men här är några andra: Tvivlet Bild.

Rymd.

Jag höll på en dag förra veckan med ett inlägg som aldrig blev som jag ville. Här kommer det i alla fall parentetiskt. Egentligen handlar alla inlägg nu om att det finns nya bilder att titta på.

(Katastroferna biter sig kvar i mig. För den som är långt bort och har "nyheter från utlandet-perspektiv" är katastrofer inget ovanligt. Ena dagen torka, den andra översvämning och den tredje en supertyfon. Ända tills katastrofen rör dig och de dina. "Man kan inte förstå hur något sånt här kan hända. Det är förfärligt. Livet är helt omkullkastat." Men i Belgien läser någon tidningen och höjer inte minsta lilla hårstrå i ögonbrynen för det är bara ännu en katastrof.

Att allt är som vanligt och ändå inte - hur ska man förstå det?

Det är till exempel inte helt ovanligt att många arter under en period på jorden dör ut. Under de senaste 542 miljoner åren har det hänt minst fem gånger. Vissa hävdar att det kan ha hänt upp emot tjugo gånger. Senaste gången det hände, för 65 miljoner år sedan, dog ungefär en tredjedel av alla däggdjur. Med det perspektivet frestas jag att säga: "Vad gör det om vi nu producerar och konsumerar jorden till döds? En flora, en fauna, en mänsklighet betyder ingenting 4 000 ljusår och 500 miljoner år bort."

Förra året gav Ulf Danielsson, professor i teknisk fysik, ut en bok som heter Den bästa av världar - skapelse, slump, apokalyps, död. Enligt Sydsvenska Dagbladet är det bästa kapitlet det om meteoriter och naturkatastrofer: "Där möts mänskliga tragedier och kosmisk likgiltighet, religiös vilsenhet och filosofisk förtvivlan, dinosauriernas utplåning och världars uppgång och fall, utan att trängas."

Mänskliga tragedier och kosmisk likgiltighet. Det är alltså där jag tycks uppehålla mig för tillfället. Jag ska ta och läsa det där kapitlet.)

Här skulle det ha varit ett slut om att det är lidandet som skapar mening, men jag fick alltså inte till det och just nu har jag ingen lust att tänka mer på det där.

Axplock.

En båt dras upp på land. En promenad tas i regnet. En konsert ges i kyrkan. Ett bord med hjul på inhandlas. Nationellt nödläge utlyses. Ett pojkrum inreds. Besök från Västerås väntas. En travrad infriar förväntningarna, men inte på långt när förhoppningarna.

Och nya bilder laddas upp.

Allt ser ut precis som vanligt när jag tittar mig omkring. Jag får ett sms från Röda Korset med ett förslag om att skänka 50 kronor till drabbade av olika katastrofer i Asien. Katastrof kommer tydligen från grekiskan och betyder omstörtande, men allt är precis som vanligt. En katastrof hit eller dit. Kan 50 kronor döva mitt samvete? Knappast. Kan 50 kronor bota cynikern i mig? Ja, lite grann kanske.

400 000 hemlösa på Filippinerna. 50 kronor skänks till Röda Korset.

Kontinuitet.

Jag utlovade en fortsättning och den kommer redan här. Eller där. På Tvivlet Bild alltså. Paradou!

Fotografiskt.

Jag släcker törsten med kranvatten. Skonsamt för både tänder och plånbok!

Nåväl, för första gången på länge pekar jag mot Tvivlet Bild. Där står ett litet urval av bilder från Orust och Avignon att finna. Fortsättning följer!

Bikt.

Jag gjorde mig skyldig till lite pseudonymt näthat här igår. Det var inte bra. Det var onödigt av mig att kalla honom idiot även om jag inte skrev ut hans namn och även om han förmodligen aldrig kommer att läsa den texten. Förlåt.

Men det var inte onödigt av mig att igår kväll tillsammans med två andra personer laga en paj med soltorkade tomater och oliver. Den blev mycket god och det gladde mig även om jag inte blev direkt överraskad. När jag åt resterna av den idag förnam jag hav. Vilken ynnest.

Och idag har jag tillsammans med min brorsdotter lyssnat på Tegnérvisor i folkmusikskrud med Kersti Ståbi och Nordic. Ett sånt sväng.

Så, nu har jag både bett om förlåtelse och bidragit med lite nätkärlek. Jag är fri, jag har sonat.

Felval.

Bob hund spelade i Sundsvall igår (och i förrgår). Bland det första jag såg när jag kom dit var en kille i bob hund-tröja. Ett solklart brott mot den regel som säger att man inte får ha en tröja med det band man ska gå och se. (Och ännu värre är det om bandet själv har sina egna tröjor, om det inte är Iron Maiden, för annars tar de på sig så vansinnigt fula kläder.)

Jaja, trams förstås. Men att dj:n i foajén innan spelar Nu är det väl revolution på gång, det är så taktlöst att man bara vill gå dit, trycka på eject och stoppa in skivan i käften på honom. Han ska bara spela låtar som bandets publik förmodligen gillar, få den att känna sig hemma, inte bränna av en av deras största hittar och bryta den exklusivitet det innebär att gå och se ett band live. Idiot.

Morgon.

När vi gick och la oss var det åska och regnet har smattrat mot fönsterrutorna hela natten. Jag har vaknat först och gör allting så tyst jag kan. Vi bor i ett vindsrum med två takfönster. I det ena har jag stått med huvudet uppstucket och hört hur kyrkklockorna slagit halv tio, sett hur grannarna mittemot dukat fram frukost, lyssnat till fåglarnas sång och känt svala vindpustar ta sig innanför morgonrocken.

Och just nu händer det i Basel att solen bryter fram genom molnen. Regndropparna som sitter i långa rader på tvättlinorna ute på terassen glänser och gnistrar och jag kan börja skönja konturerna av Jurabergen långt där borta.

Jag brottas med frestelsen att väcka henne.

Aforism.

Häromdagen sa en kvinna till mig: "Du ser ung ut." Och jag tror minsann att det var första gången någon sa så till mig och jag tänkte: "Det är när folk börjar säga att man ser ung ut som man vet att man börjar bli gammal."

Stopp.

Nu står det klart att denna resas besöksmål har varit eller kommer att vara:

Hälleviksstrand - skärdgårdsö.
Göteborg - Göteborg.
Avignon - gammelgrejs.
Paradou - landsbygd.
Marseille - storstad.
Montauroux - bergsby.
Agay - badort.
Basel - culture unlimited.

Helgvila.

Han var uppe ett par timmar pa förmiddagen. Stod pa balkongen och rökte. Tog en kopp kaffe. Nu är klockan efter sju. Otroligt vad den snickaren sover.

Gästfrihet.

Nu har couchsurfing tagit oss till sin enda medlem i lilla Montauroux. Det är en kvinna med stort burrigt har. Hon är uppvuxen i Kongo, röker och dricker pastis mest hela tiden och längtar till Indonesien. Förut ägde hon byns bageri, men hon salde det och blev hemmafru istället. Inte för att hon har nagon man som kan försörja henne - hon är franskild sedan tva ar - utan för att ta det lugnt ett tag bara. Hon blev ihop med snickaren i lägenheten under och han flyttade in.

Montaurouxs enda couchsurfing-medlem har akt hemifran. Hon akte tidigare idag för att hälsa pa sin pappa efter att tva av hans döttrar nyligen gatt bort med tio dagars mellanrum. "Men ni kan vara hos mig. Inga problem. Bry er inte om snickaren. Han kommer bara att sova och se pa teve hela helgen."

Det är fredagkväll. Teven star pa och snickaren sover. Vi lämnar lägenheten och gar till byns pub.

Kafébesök

Rue de Romes, Marseille

En smal, lite kutryggig kvinna lite över sextio kommer in pa kaféet. Beställer en bakelse och en tartbit. Precis när hon satt sig ringer mobilen. Hon pratar i tio minuter och trettiotva sekunder. När hon avslutat samtalet börjar hon mula i sig tartan. Plastskeden, som hon fick serverad tillsammans med tartbiten, rör sig oavbrutet mellan tallriken och munnen, mellan munnen och tallriken. Det tar henne femtiosju sekunder att äta upp tartbiten. Hon reser sig och gar ut pa gatan. Kaffekoppen star orörd kvar.

Dagar.

Igår var en bra dag. Jag träffade bland annat två personer från Nya Kaledonien. Den ena fyllde år och vi var på hennes födelsedagskalas. Nya Kaledonien är verkligen långt bort. Det ligger norr om Nya Zeeland nånstans. Och igår satt jag i hennes vardagsrum som nog hade kunnat bli ett fint litet Forexkontor eller så med klinkergolv och högt i tak, men som hem betraktat får man leta långt ner på min hemliga lista över mysighet för att hitta detta vardagsrum/sovrum/kontor.

Men det gör ju absolut ingenting. Det här är det fina med couchsurfing. Att man kommer hem till folk och får se hur de har det. För den som inte känner till couchsurfing är det en hemsida via vilken man kan hitta människor som låter resenärer sova på deras soffa. Jag och K bor hos en man som heter Mathieu, en glad fyr som nästan alltid har någon boende hos sig. Den här morgonen har han bjudit oss på en speciell kaka som hans farfar uppfann av misstag på 50-talet. Den säljer tydligen bra.


















Igår tog Mathieu alltså med oss till Emi från Nya Kaledonien. Där var också Tomaso, en kock från Neapel och vi pratade om camorran, Berlusconi, franska matlagningsdiplom och användandet av gammal grekiska i sicillianska bergsbyar. Och jag lärde hans flickvän att säga "en stjärna av kapsyler" på svenska.

Nu sitter Mathieu och gruvar sig för att gå till jobbet. Han klagar över värmen och huvudvärken. "Jag är inte bakis. Huvudvärken råkade bara sammanfalla med att vi var på fest igår."

Det här kommer också att bli en bra dag.

Avignon.

27 grader varmt.
Medeltida palats.
Visslar på en melodi.

Omtanke.

En vithårig man i 60-årsåldern intill mig är mycket upprörd över att Svenska Dagbladet bara gav en tvåa till Whitney Houston när Göteborgs-Posten nu visar ha givit en fyra. Eftersom jag är i Göteborg pratar han triumfartad göteborgska.

- Då kanske hon inte var så jävla dålig ändå! Hon är nog inte uträknad ändå ska du se!

Antingen är han ett Whitney Houston-fan eller så känner han bara för människan Whitney Houston.

Jag låter denna fundering bero och går istället till Heden. Det är en stor loppis där idag. I soliga, men blåsiga Göteborg.

Semester.

Jag missade när den kom, men har idag upptäckt att det finns en skiva som heter Vaggvisor från ondskans axelmakter. Briljant. Jag ser framför mig hur de onda människorna, eller muslimerna (för det är ju det de är, ondingarna), försöker vagga sina barn till sömns. Åh, vad onda de är när de sjunger sin onda vaggvisor!

Annars: Jag ska till Frankrike. Där är de också lite onda, hyllar gamla tyranniska faraoner med hedersvakter och så vidare, och så vidare. Så nu ska man ner och sprida lite sällt ljus.

Jag lovar att bli en sundare och mindre ironisk människa under semestern!

Och säll. Sällare.

Ingivelse II.

Om jag skriver ett filmmanus någon gång - och det ska jag väl - då ska jag ha en berättarröst med. Kanske Gösta Ekman eller Maria Lundqvist. Maria Lundqvist tror jag på. Hon ska berätta om en liten flicka som hälsar på i en by med konstiga tanter och farbröder. Hennes röst ska vara snäll och bara ge en minimal liten aning om att räven sitter där bakom örat. Jag tror på Maria. Jag tror på tanter och farbröder som bryter mot normerna. Och jag tror på små flickor med stora hjärtan. För ett sådant ska hon ha.

Vaktparad.

Det kom ett mess häromdagen.

"Hur var det nu med farao Ramses mumie när den flögs till Paris? Har vi pratat om det eller minns jag fel?"

Nej, du minns rätt. Såhär var det:

när farao ramses mumie
flögs från egypten till paris
för en medicinsk undersökning
som skulle hindra kroppens förfall
mötte en militär hedersvakt upp
ute på flygplatsen
som vid ett utländskt statsbesök
jag såg något hoppfullt i det här
oklart vad

I alla fall enligt Bruno K. Öijer.

(Tack Johan, tack Martin.)

Personligt.

Personligt i P3, i kväll igen! Den här gången om två fotbollskillar som varit kompisar jämt. Det handlar om vad deras relation bygger på och om hur det är att bli vuxen. UR:s hemsida kan kollas in också.

Ingivelse.

Om jag någon gång skriver ett filmmanus - och det ska jag väl - då ska det innehålla svävande och drömska partier. Kanske sagolika som i en målning av Chagall. Och kanske lite nostalgiska som i videon till Nutids Bodensia. Jag tror jag måste sätta pennan till pappret nu med detsamma.

Tillstånd.

En gång kom det fram en massa kor till mig. Jag frågade om de kunde tänka sig att vara med på bild och de sa ja. Snälla kor!

Komplettering.

Här är bildspelet jag nämnde i senaste inlägget. Jag levererade massor med bilder och trodde att en bildredaktör skulle göra ett urval, men de har tydligen dundrat upp allesammans. Tidsbrist har vi allihopa.

Kanske.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska skriva lite om buffeldressyr eller om Kvar i Lund - programmet där två experter pratar förstånd med varandra. Nej, vi tar en sång istället. Jag antar att du har glömt den svårt musikaliska kvartetten Årtullarna:

Psykiatrireporter.

I morgon, 20.06 i P3, sänds ett reportage som jag har gjort. Det handlar om Ida som har sin ångest i en låda. Det är ett program i Utbildningsradions serie Personligt - om relationer. Om inte radiotiden passar imorgon, antar jag att programmet kommer att dyka upp på UR:s hemsida vad det lider. Det är utlovat ett bildspel som jag har tagit massor av bilder till, så jag rekommenderar att lyssna via webben.

Jag ser att UR har kategoriserat programmet under "samlevnad, rehabilitering, psykiatri". Tunga grejer!

Absolut Inte

Ymnighetshornet flödade på lördagskvällen. Söndagen blev en lidandets dag. Att ta det försiktigt med det starka, Tvivlet, det borde du ha lärt dig. Jojo. Jojo. Men det var ett ytterst trevligt garden party.

Vägdöd.

På väg hem från Storsjöyran mitt i natten körde vi på en räv. Det blänkte till i dess ögon och sedan försvann den under bilen med ett rasslande ljud och ett lätt gupp.

Men Thåström var larmande och intensiv.

Ytbärgartango.

För tillfället lägger jag min hatt i Uppsala. Jag sitter ensam eftersom hon jag bor hos, T, är och fikar med en kompis hon inte sett på länge. Det passar mig bra. Jag har nämligen lite text jag vill skriva.

T och hennes kompis träffades under tiden de gjorde sina examensjobb på apotekarprogrammet här i Uppsala. Kompisen är tydligen arbetslös. T berättade i morse att hennes kompis dansar tango. Kompisen började med det ett tag efter att hon mist sitt arbete. Den här sommaren åker hon ibland till Gröna Lund där de har tangokvällar på fredagarna. T sade att det nog är det här med tangon som har hållit hennes kompis över ytan på sistone.

Jag kom då på att jag har en sak jag vill säga och det är:

Kultur är viktigt.
Tango räddar liv.

Lärde.

"Nulla dies sine line."
Gaius Plinius den äldre har ju tydligen sagt eller skrivit så. Mycket kvickare blev det på svenska:
"Inte en dag utan en rad."

Jag lever efter den devisen just nu. Fast inte här på bloggen då.

Latin förresten. Tänk att dom pratade så. Det är ju så knöligt. Jag förstår att det endast lever som skriftspråk nuförtiden.

Jaja, carpe noctem!

Minnesspår.

Jag såg tanten i grönt! Hon gick på Nybrogatan med raska steg. Jag har för mig att hon är orienterare också.

Tanten i grönt var språklärare på högstadiet. Hon fick sitt namn av min kompis Niklas som hade sinne för att se mönster i vardagen. Han gillade matematik och hade säkert blivit logiker eller datavetare eller nåt som jag inte vet särskilt mycket om. Niklas såg att just den här språkläraren alltid hade någonting grönt på sig och när man väl hade lagt märke till det, då tänkte man på det varje gång man såg henne. Och varje gång hade hon gröna kläder. Hon blev tanten i grönt.

Men vet ni vad! Idag när jag såg tanten i grönt hade hon röda jeans, en vit kofta på vit t-shirt och vita somriga skor. Hon hade låtit håret bli lite längre. Inte ens hennes handväska var grön, utan svart.

Niklas dog i en trafikolycka 2002. Att se tanten i grönt framkallade fina minnen av honom, men påminde också om att livet går vidare. Till och med tanter i grönt förändras.

Sommarlek.

Förra veckan lekte jag på festival. Lekte under lasern på Trentemøller, lekte i dans till Amadou & Mariam, lekte att benen på alla i publiken var en mörkgrön och fuktig skog när Röyksopp spelade upp sin mystiska elektronica.

Sen lekte jag kyrkobesökare och sjöng Härlig är jorden. Och jag gick på djurpark och lekte med en vittofssilkesapa. Till sist kom jag hem och lekte tecknare och sjusovare.

Jag kan leka dragspel och fjällturist, tårpil, sädesärla och imam. Just nu leker jag författare.

Snabbare.

I december 2000 chattade Ulf Lundell på aftonbladet.se:

fredrik29 säger: Kommer du nånsin att förstå dig på den ironiska generationen???

Ulf Lundell säger: jag jobbar på det, och jag känner ömhet för jag tror ironin var det enda dom kunde ta till mot generationen innan, det vill säja min

Han gjorde alltså då den analys som Henrik Schyffert nästan ett decennium senare byggt hela sin show The 90's - ett försvarstal på. Lundell var knappast ensam om den och Schyffert lär säkerligen låta sina tankar påverkas av andra än Lundell allena. Snyggt gjort av den gamle ändå.

Mellanrum.

"Idag Spanien, imorgon världen". Jag tror att det var så de sade, människorna som åkte till Spanien för att kämpa i inbördeskriget 1936-1939. Alltså, om vi inte stoppar fascisterna nu, då kan det vara kört.

Jag säger: "Idag Sundsvall, imorgon Roskilde". Men det beror inte på att Sundsvallsfascismen befaras sprida sig till Roskilde, utan bara på att jag ska åka däremellan.

Så, nu vet ni var ni har mig. På festival. Mitt senaste festivalbesök gick av stapeln sistlidna helg. Det var Peace & Love i Borlänge och en del om vad jag tyckte kan man läsa här i Sundsvalls Tidning. Tyvärr lyckades jag lämna en text som inte var den sista versionen, så nu blev det en del korrfel och också en del formuleringar som inte skulle ha varit. Alla mina korrfel är kvar på webben och också i den tryckta tidningen. Korrekturläsning hörde 1900-talet till.

Vetgirig.

Sergej var en gång uppe i division 3, men sedan dess har det gått stadigt utför ända ner till division 9. Det kanske beror på att allt fler hittar till Vetligan. Men nu - äntligen! - har det vänt. Sergej är på gång igen!

Pl.	Medlemsnamn	Omg	V	O	F	Res.	Tid	Po.
1	Sergej	7	6	0	1	19	3:19	12
2	cissie29	7	6	0	1	16	5:42	12
3	bobo2	6	4	0	2	15	4:12	8
4	kht	7	3	0	4	14	6:44	6
5	MiGrAiN	6	2	1	3	12	4:23	5
6	PelleCalle	7	2	0	5	8	6:48	4
7	mikebubble	6	1	1	4	6	4:56	3
8	zoophiiah	6	1	0	5	10	3:07	2

Varje match består av fyra frågor som ska besvaras så snabbt som möjligt. Nya frågor dyker upp i mejllådan varje torsdag och söndag. Ettan och tvåan i varje serie avancerar till en högre division.

Sergej och Tvivlet är högst densamme.

Tidstecken.

Jag kommer ihåg när Bertram Heribertsson (Reine i Tre Kronor) var gäst hos Sen kväll med Luuk. Mest för att han gjorde en ofattbart konstig grimas som bringade Luuk ur fattningen under "arga leken", men också för att han tolkade texten till Den blomstertid nu kommer i uteslutande sexuell riktning. Bo Widerberg gjorde ju också en film som heter Lust och fägring stor och som handlar om en sexuell relation mellan en kvinnlig lärare och en skolpojke.

Knappt har Den blomstertid nu kommer klingat ut med lust och fägring stor på skolavslutningar runt om i landet förrän nästa manifestation för ohämmad sexuell utlevelse, promiskuitet och allmänt lösaktigt leverne sköljer över oss. Jag pratar naturligtvis om midsommar.

Nu uppmanas unga, oförstörda och oskyldiga individer plocka blommor och lägga under kudden för att frammana pornografiska drömmar. Detta efter att ha dansat runt en gigantisk fallos som penetrerar Moder Jord. Uj uj uj. Jag säger bara sommarsolståndet.

Nåja, det är ju faktiskt ganska trevligt. Jag ska inte uppta dyrbar tid med mitt trams utan komma till själva poängen. Idag kom Coops medlemstidning Mersmak med tillhörande rabattkuponger. Just nu: svinbillig potatis, mängdrabatt på sill och 10 kronors avdrag på graviditetstest. Tydligare tecken i tiden kan vi knappast få.

Hopp.

Kyrkklockorna ringde och jag sprang uppför backen mot kyrkan. Jag fick inte komma för sent. Var jag fast i en 1800-talsmardröm? Nej, jag var på väg till min brorsons skolavslutning.

Inte så mycket som minsta lilla moster var kvar utanför kyrkan när jag klev in. Märkligt nog var stora delar av åhörarna fortfarande i färd med att slå sig ned i bänkraderna. Jag hade kommit precis i tid. Prästen presenterade första numret: Kyrkans musikansvariga - en kvinna i 35-årsåldern - mimandes till Amy Diamond. I bakgrunden stod prästen - också en kvinna i samma ålder - och illustrerade sångtexten med olika skämtartiklar. Barnen fick göra rörelser till låten. Och det gjorde även föräldrarna. Och farföräldrarna. Och morföräldrarna. Och jag. Långt, långt från en 1800-talsmardröm...

Barnen sjöng såklart jättefint. En del skrek nästan. Antons klass sjöng och sjöngskrek "Att alla barn i världen ser på samma himmel, det tänker jag ofta på." Frågan är hur ofta de egentligen tänker på det. Jag kom att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar ett barn vad hon önskar sig mest av allt.



Men förhoppningsvis har det gett barnen upplevelsen av att vi här på jorden hör ihop och ska vara rädda om varann. I vilket fall ingjöt skolavslutningen hopp hos mig. Jag tänkte på den som en hyllning till utbildning och kunskap och till omtanke och gemenskap. Jag tänkte också att alla skolavslutningar borde vara på nationaldagen. Vilken härlig högtidsdag det vore! En högtid där barn och ungdomar stod i centrum som symboler för utveckling och framtidstro.

Sedan kanske vi fick läsa i tidningen dagen efter om fylla och trafikkaos, men det skulle i så fall precis som idag.

Glad sommar!

Utsikt.

Sommar ska byggas utav musik. Utav musik bygger man sommar.

Tvivlets turnéplan såhär långt:
24-27/6 Peace & Love, Borlänge
29/6-5/7 Roskildefestivalen, Roskilde
6/7 Mönsterås (Sundsvalls kammarkör)
7/7 Furuvik (Sundsvalls kammarkör)
30/7 Urkult, Näsåker
31/7-1/8 Storsjöyran, Östersund

För två somrar sedan kunde följande läsas på bloggen: "Roskilde, ja, det är ju något av en tradition och det är mycket bra när det ingår i en tradition att upptäcka ny musik. Alla traditioner borde syfta framåt."

Och Sundsvalls kammarkör kan den som vill alltså se i Mönsterås. På väg från Roskilde byter jag bland annat buss i Blomstermåla. Denna småländska landsbygdsodyssé bär på somrig potential.

Val.

Jämlikhet och rättvisa. Solidaritet och fred. Omsorg om jorden och de som lever på den.

Glöm inte det.

Musikfysik.

Kan universum vara musik? Kan hela skapelsen i själva verket vara rent musikalisk? Jag har förut som allra ytligast snuddat vid Oliver Sacks tankar om hjärnan och musiken och förundrats över hur atomer kan formera sig till ljud, till ackord, till hela symfonier.

Nu är det Muzik i P2 som måste lyssnas på. Idag är det dags för det andra programmet i denna serie om fem avsnitt. "Musik och fysik" är dagens undertitel och i programbeskrivningen står följande att läsa:

Strängteorin går i korthet ut på att VÄRLDEN och de partiklar som förmedlar KRAFTEN, TIDEN, LJUSET är ett slags vibrationstillstånd hos extremt små endimensionella strukturer, likt toner och övertoner på en vibrerande fiolsträng. De här supersträngarna förmår hålla ihop stjärnorna och galaxerna och atomerna och elektronerna. För första gången lyckas man alltså para ihop den allmänna relativitetsteorin med kvantmekaniken. Och för en musikintresserad skapas genast en fascinerande länk till harmonilärans grunder. De båda lärorna med sina vibrerande strängar är absolut närbesläktade.

Har strängteori något med musik att göra eller är det bara en metafor? Jag sätter örat mot radioapparaten i hopp om svar.

Mördargetingen.

Det kom in en geting i mitt kök. Den surrade precis så störande som getingar vanligtvis gör. Så jag tog fram stekspade och lappade till så att den åkte rakt in i väggen och tystnade. "Träff direkt", tänkte jag nöjt, men sedan greps jag av dåligt samvete.

Vad hade getingen gjort för att behöva dö stekspadedöden?

Den hade bara flugit omkring. Letat efter mat kanske. Surrat livfullt på sin väg genom tillvaron. Det var ju snarare så att det var mitt eget fel att getingen var därinne. Med öppen balkongdörr på en av årets hittills varmaste dagar får man räkna med en och annan insekt.

Jag började leta efter getingen. Den kanske bara hade svimmat av. Jag kunde kanske bära ut den i dess rätta biotop. Men, då var den borta! Jag sökte vida omkring där den smashats in i väggen, men jag kunde inte hitta getingen. Men jag har heller inte hört den surra sedan mitt oetiska överfall.

Nu sitter jag och fantiserar om att den har åkt in någon springa där den ostört kommer att ligga och växa till sig. Så en dag, när jag är ensam i min lägenhet, kommer springan att vara för liten och väggarna kommer att ge vika för den jättelika insekten. Det smular till och den kommer utkrypandes. Så står vi där, öga mot öga, jag och den hämndlystna mördargetingen.

Och jag ba': "Förlåtförlåtförlåtförlåtförlåt!"
Och den ba': "Jag har legat här inne och återhämtat mig från den svåra skadan och funderat över vad som är värt nånting här i livet. Det är ju som att jag fått livet åter och jag är en ny geting nu. Och jag tror att jag har lärt mig livets svåra gåta, den om att älska, glömma och förlåta. Jag tycker att vi drar ett streck över det här. Jag lever ju!"

Jag pustar ut, kramar om getingen och säger förlåt igen. Sedan går jag till balkongdörren, öppnar den och getingen går ut. Den kravlar sig upp på räcket och betraktar utsikten en lång stund. Jag får för mig att den är lite rädd för att ge sig iväg. Men så kommer en kraftig vindpust och den hämndlystna mördargetingen sveps med mot nya äventyr.

Dagboksstil.

Klämdag.
Halvjobbar.
Intervjuade i förmiddags två fotbollskillar om hur det är att vara med i ett lag. Svårt att få dem att berätta, svårt att få dem att resonera. Jag vet att det finns där. Jag ska träffa de igen var för sig.

Ser några foton från Göteborg. Indiepoppare i solsken och giraffer i djurpark. Blir sugen på livet. Vill ha mer.

Drar mig tillbaka en stund. Hoppas på en promenad hemåt i gryningen istället.

Bokbuss.

- Shoosh! Vad händish?

Jag hamnade med de tuffa grabbarna längst bak i bussen idag. De hälsade med knytnäve mot knytnäve och pratade invandrarslang. Stämningen var varm och de skrattade nästan hela tiden.

Bredvid mig, på platsen näst längst bak, satt en kille med kepsen på sned. Han såg ut att ha sitt ursprung från någonstans mellan Turkiet och Iran. Han hade en kort, svart skinnjacka och var väl 15 eller 16 kanske. I handen hade han en bok, vilken han ägnade mer intresse än sina kompisar. Boken var Den osynliga flickan av Deborah Ellis. Från barnboken.nu:

Under den hårda talibanregimen i Kabul blir livet alltmer ohållbart för Parvana och hennes familj. När Parvanas pappa blir fängslad beslutar sig Parvana för att göra det enda möjliga - att klä ut sig till kille och ta arbete på marknaden. En nyanserad och personlig skildring av ett krigshärjat land i vår tid.

Den osynliga flickan talade uppenbarligen till killen på bussen. Det gjorde mig glad. Mest för att killar mitt i tonåren vanligtvis inte är intresserade av elvaåriga flickors livsöden, men också för att jag antar att hans föräldrar har flytt från någon form av förtryck och att han nu vill lära sig mer om sådana förhållanden. Och då blev det Den osynliga flickan. Jag får för mig att han gräver där han står och det är alltid sympatiskt.

Men om detta vet jag egentligen intet.

Perspektiv.

Men hur gick det till - egentligen? Varför blev det som det blev? Maciej Zaremba visar sin klass igen när han vänder på perspektivet i berättelsen om byn Vojakkala som övriga Sverige hittills trott har terrroriserats av en romsk familj. Det känns som att han kommer närmare sanningen är vad andra journalister gjort. Och till synes även närmare än hovrätten - tyvärr.

Läs: En annan bild av Vojakkala

Förändring.

Tvivlet 3.0.
Alla andas ut.
Livet börjar om.

Mellanspel.

Nej, Blogger/blogspot, det var INTE det här vi kom överens om.

Som den återkommande besökaren märker ser det inte ut som vanligt här. Och det är för att Blogger/blogspot har lurat mig! Måtte djävulen ta alla Blogger/blogspots! Blogger/blogspot påstod att det skulle bli enklare att få sidan att se ut som jag vill.

Vi får ändra på detta till helgen. We can work it out. Yes, we can! Change we can believe in!

Myt.

Härskare över den yttersta periferin. Vid första anblick ser det ut som ett sånt där epitet med tragisk diskrepans mellan titeln och personens egentliga befogenhet. Som Gyllene Tider sjunger: "Här kommer Kung av sand! Här kommer Kungen av ingenting alls..." Men den yttersta periferin kan ju också vara det som omsluter allt och då går det att tala om verklig makt. Den egyptiska guden Osiris var Härskare över den yttersta periferin.

Han hade det inte så lätt, Osiris. Hans bror (ständigt dessa släktdramer) lockade in honom i en sarkofag av bly och kastade ner den i Nilen, där sarkofagen flöt omkring ett tag innan den omslöts av en tamarisk i staden Byblos. En tamarisk är en buske som kan bli många meter hög. Osiris sarkofag växte in i stammen, som kom att användas som byggnadsmaterial i ett nytt palats. Osiris fru, Isis (hon var också kändis), kunde så småningom lokalisera sin inbyggda man och tog anställning i palatset för att kunna få ut honom. Vilket hon också lyckades med! Och magiskt nog lyckades hon också få liv i Osiris. Så det var bara att åka hem.

Nej, det var det ju inte. För de var tvungna att gömma sig undan brodern Set som fortfarande ville Osiris illa. Därför försökte de hålla sig i Nilens vass (ständigt denna vass), men Set såg dem och styckade Osiris i 13 eller 15 bitar, det är inte så noga. Bitarna spred han ut över hela Egypten. Och Isis fick börja leta efter sin make igen.

Tillsammans med sin syster Nefty letade hon i flera år och hade till sist alla bitar. Hon satte ihop dem och trollade återigen liv i Osiris och lyckades dessutom hålla henne gömd tills hon blev gravid (det var tydligen det som gällde). Sen dog Osiris igen och Isis behövde väl inte honom längre för det var då de andra gudarna utsåg Osiris till Kung av underjorden, eller Neb-er-tcher, eller Härskare av den yttersta periferin.

Och så vitt jag vet sitter han där än. Vägandes de dödas själar mot sanningens fjäder. Antingen tyngs de ner av synd och slukas av Ammit eller så lyfts de upp och kommer till Aaru.

Lådångest.

Begrebet angest. Søren Kierkegaard var väl typ först med att ägna en hel bok åt det. Tankar som extistentialisterna, med Sartre i spetsen, plockade upp ett sekel senare. Jag ska ägna ett par dagar åt ångest i en låda. Jag ska inte vara i lådan. Nej, ångesten. Och ångesten är inte min utan intervjuobjektets. Jag hoppas på ett spännande samtal. Varför tänker hon att hon har ångesten i en låda?

Göromål.

Jag börjar dagen med att skriva en att-göra-lista. Sen sätter jag igång. Jag läser om fantastiska Jimmy Giuffre på allmusic.com. Jag kollar de senaste recensionerna på dagensskiva.com. Jag tar en sväng förbi mina bloggbekanta för att ta del av deras senaste uppdateringar. Rytmisk och mystisk är en kort berättelse om en utflykt. Överraskande är mycket riktigt Peter O'Tooles entré framsållad av Saom. Jag ser hela klippet. Blir underhållen. Brorsan ringer och frågar om jag vill spela fotboll. Ja, jag vill spela fotboll. Kommer på att jag själv borde blogga. Börjar skriva. Nu har jag kommit hit. Två timmar efter att jag skrev en att-göra-lista. Jag avslutar bloggposten och tänker att jag kanske ska få nånting gjort idag.

Existensminimum.

Tänker långt, tänker kort.
Tänker till, tänker bort.
Tänker stort, tänker smått.
Tänker inget, tänker nåt.

Jag finns alltså.
Mer säger jag inte.

Programinformation.

Kalejdoskop.
I kväll.
I P2.
Och sedan i trettio dagar via webben.

Musikmystik.

"Någonstans under det beskäftigt intellektuella språkets förvillelser kanske vi helt enkelt består av musik."

Jag vill gärna tro det. Citatet är från DN Kulturs söndagskrönika av Lars Linder. Krönikan finns ännu inte på nätet, men den kanske kommer. Den handlar i alla fall om musikens mysterium och om den här boken: Musicophilia, skriven av neurolog Oliver Sacks.

Sacks menar tydligen att hjärnans olika delar binds samman av en rytmik. Det här gör mig nyfiken. Jag måste nog ta och läsa den där boken. Tänk om vi är musik! (Ja, jag blir kanske lite väl exalterad här, men det är nästan endast när det kommer till musik som mystikern i mig kvicknar till. Jag var inne på området bara för ett litet tag sen.)

Nattskift.

Vaken i vargtimman
Det enda jag hör
är dånet av långtradarna
på motorvägen strax utanför
Jag tänker: Var är livet? Vad har jag gjort?
Säg mig, hur kunde jag bli så gammal så fort?
Den jag ser i spegeln kan inte va' jag
Måste vi slåss i veckor för att älska en dag?

Nej, så är det inte. Kom bara att tänka på "Sången dom spelar när filmen är slut". För jag är vaken i vargtimman och det enda jag hör är bruset från motorvägen. Men jag ser också hur solen går upp på husväggen mitt emot och ska jag vara riktigt ärlig hör jag också hur fåglarna börjar sjunga så smått. Det är vackert.

Jag kom på alldeles för sent att det ju är röd dag på fredag. Därför blev jag tvungen att jobba natt. Men nu är jag klar! Trött, hungrig och klar. Jag går till sängs.

Insikt.

Nutella på digestivekex blir slående likt Ballerina.

Musikaliska intryck av idag:
Les Claypool - Mushroom Men
Apparat Organ Quartet - Charlie Tango
Stockholm Lisboa Project - Vem kan segla förutan vind?/Salgueirais Do Mondego

Uppfyllelse.

Härförleden uttryckte jag en dröm. Drömmen om att återigen få spela tv-spel hos min bror. Ikväll, i skymningen av denna spirande vårdag, blir drömmen sann. Och lycklig är jag, och lycklig är jag.

Vardagsslit.

Åh nej! Skrivkraaaamp! Gaaaahrarhraharh!!!

Historierna tynger mig redan. Jag är levande begravd under min egen börda! Gaaaahrarhraharh!!! Dessa historier som till synes verkar enkla, men som avslöjar det becksvarta bråddjup som döljer sig precis under samhällets tunna fernissa. Gaaaahrarhraharh!!! Jag vill inte bli levande begravd!

Men jag såg faktiskt en kvinna med två plakat idag, en sådan där anordning som man hänger på sig och så har man ett plakat på ryggen och ett på magen. Framsidestext:

Näääj, skrivkraaamp igen! Jag hade tänkt att hitta på något vansinnigt, men jag kan inte! Gaaaahrarhraharh!!! Jag är levande bregravd!

Historierna II.

Verkligheten på Coop Nära, Järntorget:

En man i 70-årsåldern står med brunbeige överrock och buskiga ögonbryn framför tre italienska turister. Han håller upp en burk lingonsylt och säger: "This is what we usually have on ice cream". Och så sträcker han sig mot hyllan igen. "And this", säger han och greppar ett paket med stora och runda knäckebröd, "this we have to make great toasts of."

Frågan är vilka "we" är.

Historierna.

Erbjudande från min mejloperatör: "2 nr av Världens Historia + skaljacka eller 5 grillknivar för bara 39,50!" Det hade jag aldrig kunnat komma på. Verkligheten är för konstig.

Den här veckan ägnar jag åt att hitta på saker som jag skriver ner. Jag rör mig i Stockholm och idag såg jag inom loppet av några minuter högvakten, Magdalena Ribbing, Per Schlingmann och halstrad röding med dillslungad potatis. Om jag hade sagt att detta var vad jag såg under en kort promenad från slottet och en bit in i Gamla stan, då hade det inte varit trovärdigt. Det hade varit för mycket. Verkligheten illustrerar inte sig själv på det viset. Men jo, det är precis det den gör. Tydligen. Även om det är jag som står för hopkopplandet av det jag ser.

Jag skulle tro att resten av veckan går åt till att skriva ner sånt jag upplevt. Verkligheten är vildare än min vildaste fantasi.

Vännen och osten.

Jag ringde en gammal vän. Förut brukade vi prata om livet och om anledningarna till varför människorna gör som de gör. Sen kom våra vardagar att nästan helt sakna beröringspunkter och vi kom av oss. På onsdag ska vi ses igen och promenera omkring på Djurgården med hans son som är elva månader. Det blir spännande.

För övrigt har jag ätit en smaklös ost idag. Jag misstänker att den är en ekologisk lättprodukt. Det finns inga bra ekologiska ostar. Jag tror, när min ostanalys nu är klar, att den som satsar på en smakrik ekologisk ost har en smärre succé att se fram emot. Den bjuder jag på, alla ni ostföretagare som läser denna blogg. Ysta på!

Dröm.

Förrförra helgen spelade jag tv-spel hos min bror, som inte är min riktiga bror. Det var roligt. Det vill jag göra igen.

Lunch.

Står på balkongen i bar överkropp och äter kalla rester ur en plastlåda. Sex dagar gammal nudelwok. Ser havet. Det är inte ofta jag tänker på att man faktiskt kan se havet från balkongen. Mäklarglimt kallas det. Bilen som passerar har inga dubbdäck. Jag kan höra det. Grannen snett mittemot vädrar kläder som hängt i garderoben en lång vinter. För första gången i år står jag barfota på balkongmattan utan att bli blöt. Det känns som liv. Det luktar vår.

Överlevnad.

Fjärde inlägget på mindre än en vecka. Det måste vara rekord. I det här läget är det lätt att bli ivrig, gapa efter för mycket och bränna ut sig. Därför är det nu dags för semester efter denna arbetssamma vecka. Den friska fjällnaturen väntar för vederkvickelse och kontemplation.

Varför inte kolla lite bland dagarna förut? Jag stötte på inlägget 27 och insåg att jag klarade mig. Det var en rasande tur. Nu kan jag valsa omkring uti Havanna!

Musiken.

Just nu sitter jag hemma i den orangefärgade soffan. Jag sitter mellan två högtalare och lyssnar på Laura Nyro. Jag tittar på ena högtalaren. Den står ganska högt upp på ett skåp. Jag funderar på om man kanske borde placera högtalarna så att de inte syns, så att musiken bara fyller rummet liksom, men kommer fram till att jag vill att högtalarna ska synas. Det är roligt att tänka på att artisten är inne i högtalaren, att föreställa sig musiken.

Men egentligen är det farligt att tänka på. Det är ett av livets mysterier. Var kommer musiken ifrån? Jag menar, hur i helvete kan atomerna formera sig till Beethovens femma, Fever Rays When I Grow Up eller vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö, himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö? Plötsligt kommer luften i svang och den blir allt det där. Den blir musik.

Så funderar jag här mellan högtalarna och så funderar jag när jag hör Kalejdoskop i P2. Hur kan det låta sådär? Och hur kan de där atomerna åka in i mina öron och registreras av hjärnan? Varför är det musik?

Lyssna du också. Ikväll med en tvivelaktig figur vid spakarna.

Opinion.

En vanlig tisdag i finanskrisens Sverige. Fackförbundet Kommunals ordförande Ylva Thörn går till storms över att regeringen ger kommunerna extra miljarder först från nästa år: "Regeringen väljer att stå passiv hela 2009. Därmed fortsätter jobbkrisen i kommuner och landsting att sprida sig som en lavin som direkt slår mot välfärdens kvalitet".

Hur djup är egentligen krisen? Politiker, nationalekonomer, bankdirektörer och proffstyckare dividerar. En hastig titt på insädarsidan i Sundsvalls Tidning ger dock vid handen att välfärden ännu tycks befinna sig på en fortsatt hög nivå. Signaturen Falkögats krav: "Sluta mata måsar med tårta!"

(Uppdatering 15:36 - "Sprida sig som en lavin"?)

Undanflykt.

När du har lovat runt och hållit tunt, när den lilla skämskudden inte räcker till för alla pinsamheter, när vardagen med koder och budskap och drömmar och poäng på allt blir till ett enda sammelsurium eller när uppförsbacken bara är för brant...

Göm dig!

Personlighet.

Visst bor det en romantiker i mig. Jag är en fena på att packa, stuva och sortera, men på kvällarna drömmer jag om halvårslånga vistelser bland bohemer i Tanger. Och sedan vända åter till fots "blek som ett lik, avmagrad, med djupt liggande, vilda ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare".

Så såg tydligen den tyske poeten Friedrich Hölderlin ut efter ett halvår i Frankrike 1801-02. När han kom tillbaka hem fick han veta att hans olyckliga kärlek, hans Diotima, Susette Gontard avlidit. Hölderlin föll in i en "obotlig melankoli och levde över fyrtio år i ett tillstånd av andlig skymning, slagen till marken av det liv, som han dyrkat lidelsefullare än de flesta", skriver Gunnar Aspelin (inte mindre romantiskt) i sin Hegelbiografi.

Filosofen Hegel och poeten Hölderlin var kompisar. Om umgänget med Hegel skrev Hölderlin en gång i ett brev att det "är mycket välgörande för mig. Jag älskar de lugna förståndsmänniskorna, emedan man så väl kan orientera sig hos dem".

Jag skulle tro, när allt kommer omkring, att jag är mer utav en Hegel. Jag kan drömma om Tanger, men kommer aldrig återvända blek och avmagrad. Jag är för rik och förståndig. Dock, heglarna behöver sina hölderlinar, såsom dag behöver natt, som sanning behöver lögn. Och tvärtom. Tes-antites-syntes skulle Hegel ha sagt.

Jag forsätter att packa, stuva och sortera.

Skamfläck.

Inte utan stolthet skrev jag att vi var de sista i grannskapet att avlägsna julprydnader från balkongen. Vad får jag se under den lilla söndagspromenaden? Allra längst upp till höger på vårt långa, långa hus bor någon eller några riktiga slarvpellar som tycks tro att slutet av mars är en tid för fejkade granruskor runt balkongräcket.

Det är bara att ta av sig hatten och imponeras av uthålligheten.

- Hur känns det här då?
- Näe, vi gör det bra, men vi får helt enkelt stryk av en bättre granne.
- Vad var det som fällde avgörandet?
- Näe, jag tror att de kanske är lite yngre och hungrigare än oss. Inte lika känsliga för sociala konventioner.
- Kan det vara så att de fortfarande har snö på balkongen?
- Näe, de har söderläge precis som vi. Det är lika för båda lagen så det finns inget att skylla på.
- Tack.
- Tack.

För fler slutspel i Sundsvallsområdet - kolla in herrbasketens Sundsvall Dragons. Semifinal 2 mot Norrköping Dolphins i Sporthallen på tisdag 19.04.

Balkongfasta.

Igår städade vi undan det sista av julen. Den varade nästan ända till påska. Det var en ljusslinga och ett plastgranris runt balkongräcket som fick ge vika för tomheten. De sista i grannskapet. K. sa att det kändes bra och som vår. Men idag snöar det i Sundsvall och vårens skådespel med naturens kraftfulla uppvaknande låter vänta på sig. Och påsken är ännu ett par veckor bort. Vi befinner oss alltså däremellan - fasta.

Om den kristna fastemånaden hör man inte så mycket (eller 40 dagar som det är egentligen). Vi har ju fettisdagen och askonsdagen som inleder fastan och skärtorsdagen är den dag då livsmedelsaffärerna går som allra bäst. Det ska svullas ordentligt efter fastan. Men ingen har fastat. Hälften av västernorrländska män väger för mycket. I det perspektivet kanske inte ett naket balkongräcke är mycket till fasta heller. Å andra sidan, för en tvivlare är det ändå ganska bra jobbat.

Alltid något, sa han som kom till Åmål.

Att välja sömn.

Det är natt och de briljanta idéerna ska komma till mig. Men jag tror att de uteblir. Och eftersom jag tror det blir det också så. Jag går och lägger mig istället. Det är något jag verkligen tror på.

Se där. Tvivlet, ett levande exempel på hur man kan förverkliga sina drömmar genom att tro på de tillräckligt mycket. Jag borde slå mig i slang med den här killen. Bota din själsliga anorexi genom att bli en själens krigare! (Vi har färgerna gemensamt i alla fall.)

Tutta.

Tutta Rolf.

Runt toalettdörren hemma hos mig sitter flera gamla omslag till nothäften med slitstarka schlagers. Där finns låtar som "Åh, vad det piggar upp med lite god musik" med svensk text av Karl Gerhard, Mitt hem i Hawaji" av Jules Sylvain och "Kicki - niggerballad och onestep" med text av Karl-Ewert. Där sitter också "En stilla flirt" med Tutta Rolf.

Tutta Rolf.

Vilket namn.

Tutta torde ligga långt ner på dagens topplistor över namn på nyfödda barn och ger endast 14 träffar hos Hitta. Tutta är ett namn på väg bort och har väl egentligen varit det det senste halvseklet. Men Tutta Rolf lever kvar. För var hon het eller var hon het på 30-talet?

Filmer i urval enligt Wikipedia:
1939 – Valfångare
1939 – Ombyte förnöjer
1938 – Dollar
1938 – Den stora kärleken
1937 – Sara lär sig folkvett
1936 – Äventyret
1935 – Swedenhielms
1935 - Under falsk flagg
1934 - En stilla flirt
1934 – Fasters millioner
1933 - Kära släkten
1932 - Lyckans gullgossar
1932 - Kärlek och kassabrist
1932 – Vi som går köksvägen

Den där sista låter spännande.

Jag är glad att ha Tutta Rolf på väggen. Här är förresten ett annat namn.

Tutta Rolf föddes i Oslo 1907. Hon hette då Jenny Berntzen. Hon dog 87 år gammal i Los Angeles 1994. Då hette hon Toots Thielemans.

Begränsning.

Tid för lyssning:
Wu Man
Ingebrigt Håker Flaten och Håkon Kornstad
Modest Mussorgsky

Ack, vilket överflöd av storartad musik det finns! Och litteratur! Och film! "Det är som att stå med en butelj vid ett vattenfall." Astrid Lindgren lär ha sagt just så om att vi inte kan ta in hela denna rikedom av uttryck. Men nånstans måste man ändå stoppa in flaskan och idag blev det där ovan nämnda forsade förbi.

Och det var ju bra det.

Summering.

En man borjade for 50 minuter sedan hogtryckstvatta vaggarna och trottoaren utanfor vart hus. Da var klockan 07.00 och ingen kunde langre sova. Men det gor kanske inte sa mycket eftersom folk redan ar pa vag till jobbet. Tio personer star och vantar pa 1:an. Den gar genom Chinatown, forbi den vansinnigt fula skyskrapan Transamerica Pyramid till Embarcaderostationen i Financial District. Dar kanske de har brada dagar. Jag vet inte. Igar fragade i alla fall ett butiksbitrade mig hur ekonomin var i Sverige. Det ar sadana tider nu. Folk fragar hur ens lands ekonomi ar. Jag sa att jag inte visste.

Solen skiner samtidigt som det fortfarande droppar fran taket efter det senaste regnet. "Weird weather", utbrast en uppseendevackande krokryggig alkoholist pa bussen under ett solskenshallregn igar. Efter tre ar med torrare vader an vanligt verkar de flesta vara glada over de senaste veckornas regnande. Synd att det infoll precis nar vi var har bara. Och synd att dollarn sprangde 9-kronorsgransen precis nar vi var har. Och synd att min kamera blev stulen.

Men sa ar det. Man far ta det onda med det goda. Vi vande andra kinden till nar vi at pizza och kollade pa lyfta damer i rika Sausalito. Sedan gick vi over Golden gate-bron och fick se ett fint containerfartyg passera under oss. Vi blev inspirerade av Jen och Bobs kombinerade atelje och bostad i Potrero Hill en kvall da vi spelade pictionary. Vi at harliga crepes pa The Crepe House och finfin sushi pa japanska och vegetariska Cha-Ya. Vi akte till Berkeley och njot av verkligt tillbakalutad stamning bland utatriktade akademiker och udda existenser.

Jag skrapar bara pa ytan. Det har varit fint har i San Francisco.

Smidesglädje.

Som bekant har jag blivit av med kameran. Och alla fantastiska oersättliga bilder som fanns i den. Förmodligen var det de bästa bilderna jag någonsin tagit. Tobias hade dessutom lånat kameran och tagit sin bästa bild någonsin. Många fantastiska bilder. De bästa någonsin.

Nåja, slut på melodramen. Njut istället av en samling grindar på Tvivlet Bild. I San Francisco har väldigt många en grind framför den vanliga ytterdörren. De är fina att titta på.

Forlust.

Inte nu igen.

Var ut igar. En trevlig kvall pa alla satt. Glatt humor. Anda tills att alla i sallskapet bestamde sig for att ga ut pa dansgolvet samtidigt. Vara jackor lamnade vi kvar i en hog pa vara platser precis vid utgangen. Musiken tystnade, last call for alcohol och dags att lamna lokalen och hur manga kameror fanns kvar i jackan da?

Idiotiskt. Av alla inblandade.

Dialog pa morgonkvisten:
- De dar shotsen var onodiga.
- De ar ju ofta det.

Sa nu ar det basket pa teven som galler. De har verkligen stora shorts nufortiden. Basketspelarna var oandligt mycket stiligare pa 70-talet: Wilton "Wilt the stilt" Chamberlain och Kareem Abdul-Jabbar.

Jag vill inte bli av med grejer. Tidigare har jag drallt bort saker - senast mobilen i Tromso - men det har var faktiskt stold. Forbannade tjuv!

Tillfredstallelse.

Imorgon rattar man med fordel in P1 och Kino 18.15. Det kommer handla ganska mycket Man som hatar kvinnor och den internationella lanseringen av den och andra svenska deckare. Men dar kommer ocksa ett litet reportage fran den forsta internationella filmfestivalen om aldrande i San Francisco. Det ar undertecknad som har varit framme med mikrofonen och stallt fragor om varfor en dylik festival behovs. Lyssna garna!

Det ar alltid skont att vara klar med ett jobb. Man kampar sig forbi den punkt som angivits som slutmal och kan luta sig tillbaka. Anspanningen slapper och for en stund gar det bra att gora just ingenting alls. Sjalv sitter jag med ett glas chardonnay och lyssnar pa hur mat blir till i koket. Ja, just den har gangen har jag aven det privilegiet. Eftersom maten lagas av varldens kanske finaste manniska kan jag nu sagas svara pa den uppmaning Rene Vazquez Diaz utropade i sitt sommarprogram 2006: "At, drick och alska!"

Skrivtorka.

Kommunicerar mest via ljud och bild just nu.

Kolla Tvivlet Bild och lyssna pa Planboken i P1. Gar pa onsdag 10.03 och i efterhand pa webben narhelst det passar inom 30 dagar. Tvivlet lar dig allt du behover veta om skidglasogon.

Pa fredag kommer ett inslag i Kino harifran San Francisco. Mer om det senare.

Dagsutflykt.

Man är inte mer än en turist. En turist med allt högre melatoninhalt, men fortfarande bara en turist. Som turist åker man till Golden Gate-bron. Det är ett bevis på att man faktiskt har varit i San Francisco.

Det sägs att Golden Gate-bron ständigt är föremål för ommålning. Jag såg varken målarpytsar, penslar eller några vita, färgbestänkta byxor. Däremot såg jag en hel del flagnade partier. Kolla du också: Tvivlet Bild.

Morgonstund.

Klockan är 07.17. Jag har varit vaken i två och en halv timme. Jag kan inte sova. Istället ligger ligger jag och lyssnar på bilar som brusar förbi. De blir fler och fler. Jag tänker på hur många av bilarna här som är toyotor och hondor.

Tänker, tänker, tänker.

Många.

Ibland noterar jag att det har blivit ljusare i rummet. Det är fyra fönster med vita, fördragna gardiner. Därutanför regnar det lite ibland.

Nu duschar Heather. Hon bor också i den här lägenheten. Hon jobbar som bibliotekarie och vill väl vara fräsch och fin på jobbet. Lukta smultron. "Be sure to wear some flower in your hair", ropar jag till henne. Nä, nu hittar jag på.

Nio timmars tidsskillnad. Försök och sov nu, Tvivlet.

Ankomst.

Efter ett dygn i San Francisco kan konstateras regn och kyla.

Går vidare.

När man gråter efter fyra takter. När man sträcker upp händerna så långt det går. När man sjunger och dansar. När man skriker så högt man kan.

Håkan Hellström finns alltså med mig fortfarande. De senaste gångerna jag sett honom live har jag tänkt att det är över. Den senaste skivan träffade inte mig. Och efter varje utebliven extas har jag sörjt över att min absoluta ungdom upplösts och övergått i något annat.

Jag gick i otakt ett tag, men ikväll omformades förhållandet. Bara en liten förskjutning. Eller var det det djärva språnget över avgrunden? Håkan och hans band spelade på Stadshuset och jag hade inte ens tänkt att gå, men råkade få en biljett. Jag rättade in mig i publikledet, röken pyste ut på scenen och tonårstjejerna skrek som bara tonårstjejer kan skrika och det kändes i hjärtat att jag inte är med dem nu; jag är äldre nu. Livet är alltid ett knivblad, men man befinner sig olika långt från eggen.

Det var en fantastisk konsert. Det var Springsteensax till Stoneshäng. Det var Ramlareufori och Hurricane Gilbert-lättnad och Johnny var Evas hjärtas låga och hon skar sig i handlederna och Spegelsalen skrek så att allt blev ett stort brus och minnen väcktes till liv och det är väl så jag får ha det nu. Leva med att det aldrig blir som då, att det aldrig blev som det var tänkt, men egentligen var det inget tänkt och egentligen är det mycket bättre nu. Kvar på knivbladet är det aldrig antingen eller.

När man gråter efter fyra takter. När man sträcker upp händerna så långt det går. När man sjunger och dansar. När man skriker så högt man kan. Då vet man att livet ändå har gått vidare och går vidare. För mig, för tonårstjejerna, för Håkan och för alla andra som vill det.

Vardag.

Borko kan man lyssna på.

Bandyn: Vi vann en och förlorade en i helgen. Selånger lever vidare i allsvenskan.

Aldrig riktigt slut.

Ingen vinter utan bandy. I år trodde jag verkligen inte att skulle bli något, men jag kan liksom inte säga nej. Dels för att det är roligt att spela, dels för att jag känner för klubben. Två bortamatcher i helgen - Haparanda på lördag och Karlsborg (ligger i Kalix) på söndag. Det blir en fin roadtrip upp längs kusten.

Det har för övrigt varit en fin vinter. Kolla in på Tvivlet Bild och säg om tio år: "Visst var det väl mer snö förr?"

Återvändsgränd.

Nej, men hallå Centerpartiet! Gör inte såhär!

Maud. Maud! Du pratar ofta om innovationer och hur vi ska satsa på till exempel miljöteknik för att både ta miljöansvar och skapa tillväxt. Och så kommer du dragandes med detta! Att häva förbudet på nybyggnad av kärnkraftsverk i Sverige. Det rimmar illa med Centerns historia och det rimmar illa med framtiden (som jag naturligtvis inte vet hur den kommer att bli, men jag vet att kärnkraftsavfallet ligger och är farligt i typ 100 millennier och att uranbrytningen är långt ifrån klimatneutral).

Dessutom säger Reinhold Hellgren, C-ledare i Sundsvall, till SR Västernorrland att Sverige kommer att ha ett energiöverskott 2020, utan att bygga nya kärnkraftverk. Han tillägger att han inte ser några argument för det beslut som hans eget parti nu tar och menar att det är dåligt underbyggt i partiet. Lyssna på honom, Maud och övriga i centertoppen! Och därefter går det bra att tänka på solenergi, vågkraft och att utveckla vätgasmotorer. Till exempel.

The void.

Hur många mejl kan man skicka utan att få svar?
Hur många formulär kan man fylla i utan någon som helst respons?
Hallå!
Är det nån där!?

Klarhet.

Expediten sa:
- Tyvärr är den här duken damanpassad.

Han tog upp duken man putsar glasögonen med ur fodralet. Han vecklade ut den så att jag fick se. En svart och vit och rutig duk med formen av ett hjärta.

- Du får stå ut med det.

Jag kan nog stå ut med det. Svårare är det att stå ut med att jag som man inte förväntas gilla ett hjärta. Jag skulle ha sagt:

- Har du inget som signalerar hårdhet och våld?

Men jag sa inget. Som vanligt. Nu har jag glasögon i alla fall och det är ren och skär fröjd. Det är en genial konstruktion som bringar klarhet i min suddiga värld!

Omtag.

Nya tag.
Ständigt ska man ta nya tag.
Inte stanna av.
Från vagga till grav
ta nya tag.
Just idag
är mitt nya tag
att gå på spa.

Slutet tänkte jag mig inte så när jag började skriva.
Nåväl.
Trevlig helg!

Mer övervakning

Vill du ha bättre koll på korna?
Skaffa cowCam!
"Mycket behändigt att kunna hoppa över till 'ko-kanalen' t.ex. vid reklamavbrott."

Arbetsmiljö

Home again (naturally).

Idag har jag gått i morgonrock hela dagen. Jag har inte ätit något ordentligt mat, utan mest suttit ihopsjunken i soffan med datorn i knät. Förvisso har jag jobbat, men i vilket skick kommer jag att sluta om detta ska fortgå? Det kommer att fortgå om jag håller fast vid att jobba hemma.

Överväger att skaffa ett kontor. Men jag vill inte ha ett kontor. En studio kanske. Eller en ateljé. En journalistateljé. "Ett rum för utveckling av olika typer av konst." Äh, jag vet inte.

För övrigt tycker jag att brunt och rosa går bra ihop.

Avgång

Leaving Tromsø's never easy, för att travestera en känd popgrupp, men jag menar det inte. Det svåraste med att åka är att det lär bli en rätt tråkig resa. Särskilt bytet i Ånge bär på potentiell tristess. Kommer dit 04.25 och åker därifrån 06.10. Leaving Ånge's always easy.

Jag återvänder gärna till Tromsö och för den som inte har varit här kan jag rekommendera en varm och livlig stad med storslagen omgivning. Tack för den här gången!

Se även Tvivlet Bild.