Extraknäck.

Här verkar Tvivlet:

Okej.

När alla andra ställer sig
kan det vara njutbart att sitta kvar
När alla andra dansar
att stå still

Svikt.

Jag såg en skallig man kring 50. Han hade ganska långt hår på sidorna, öppen mun och vild, ihålig blick. Han gick målmedvetet i korridoren.

Jag såg en person på långt håll i väntsalen med lila ansikte, verkligen mörkt lila ansikte.

Min skapare låg utslagen.

Jag var tillbaka i vitt igen.

Hotell Björken.

Jag såg en grå kvinna sitta orörlig och stirra rakt ut i luften med en vit kräm i ena mungipan. Hon hade en sked höjd i ena handen, i den andra en liten burk yoghurt.

En knotig man reste sig från stolen genom att köra fram den vänstra armen och handen som ett spjut rakt framför sig för att få fart att ta sig upp.

Andra var på konferens.

Inte jag.

Detaljer.

- Det borde vara vitt och lite skimrande nedanför tigrarna.
- Jag tror att jag kanske såg den tidigare.
- Alltså, de där gröna prickarna måste ju synas på nästa bit också, men jag kan inte hitta den.

Att pussla är att zooma in och ut ur den stora bilden, att hänge sig åt små, små detaljer för att få ihop alltet. Det är rofyllt och ganska underbart.

Och så kanske man lyssnar på:

Laura Veirs- Black butterfly
Susanne Sundfør - Father father
Leila - In the garden

Bryssel t o r dag 23.

Hemkomst.

Nu tar minnena vid. Annars är det väl liksom bortkastat att hatta omkring såsom vi gjort.

Jag minns innehavaren av en jättestor husbil, den gamla norrmannen som bara höll sig till Skandinavien. Han uttalade det som självklart och det enda rätta. Kanske var han rädd, ty han kunde bara norska. Men varför så avvisande attityd mot kontinenten?

Jag minns den till stor del osmakliga maten på någon slags ekologisk och rättvisemärkt restaurang i Gent. Servitrisen var timid och tvekande. Jag fick för mig att hon inte stod för det hon representerade. Jag frågade om musiken de spelade - den ganska bombastiska Huset på klyckingben av Mussorgskij, inte direkt matsalsmusik i mitt tycke - men hon sa bara: Det är ägaren som har bestämt.

https://open.spotify.com/track/5Y9rh2xhGruJWOwch7gMMk?si=AEwa7vt8Ri62wklpLfZSUA

Jag minns en glad slovensk tolk som just kommit tillbaka till Bryssel efter ett halvårs tjänstledighet. Hon hade städat och sånt på ett pensionat i Alperna. Hon hade åkt slalom varje dag medan det var säsong, precis som hon förutsatt sig. Vi nämnde Bojan Križaj och Rok Petrovič, två andra slovener.

Det är människorna som gör det ändå.

Man borde kanske bli lite mer social.

Bryssel t o r dag 22.

Lisch, som dom säger. Det är Lischöping i korthet. Liiidköping som dom säger på Lidingö.

Vi drog till med en utställning på konsthallen där Bea Szenfelds fascinerande papperskreationer och Stina Wirséns teckningar/illustrationer/konst visades. Bra kultur innehållandes humor. Jag menar, en papperspäls. Att göra det det lyxigaste plagget av det typ minst värda materialet. Och Wirsén tycks alltid öppen för infall.

Det vill jag också vara.

Det får jag jobba på.

"Vi åker till Västerås!"

"Ja!"

Bryssel t o r dag 21.

Att ha dessa rubriker med endast en siffra som skiljer dagarna från varandra var en miss, men jag är i slutet av rapporteringen, så ni får stå ut med träigheten.

Var har vi kommit? Jo, till Lidköping och till en dag på stranden med bad i Vänern och med Piratens Bock i örtagård, som jag fick till hemfärden från värden i Bryssel. En skröna som heter duga! Men karaktärerna på något vis rimliga ändå även fast de är karikatyrer. Den skrupellöse Esping, hans förtryckta och resignerade fru, Vricklund med sin integritet och så vidare.

Det tar jag med mig.

Bryssel t o r dag 20.

Kom till Aalborg.
Läste på en vägg.
"Marx er fjong".
Förstod inte.
Men kul var det.

Bryssel t o r dag 19.

Vi stod i Elbergen med utsikt mot Emsland kärnkraftverk. Natten hade varit stilla och vi gjorde oss redo för ännu en dag på vägarna. Norrut!

Eller nordost snarare. Förbi Bremen med sikte mot Hamburg, men trafiken i Hamburg ville vi undvika, så vi tog en lov öster därom. Detta gjorde att vårt nattläger den här gången blev Klüthsee camping und seeblick.

Seeblick. Men inte såg vi någon sjö trots att vi gick runt hela campingen.

Kvällen innan hade det inte stått något om kernkraftwerkblick heller, men det var ändå mer okej för då hade vi inte fått upp några förhoppningar om att det skulle vara på ett visst vis.

Jag gick in till campingföreståndaren och gjorde det tydligt att de kunde ta sin marknadsföring och stoppa upp där solen aldrig skiner.

Nej, jag tog en dusch bara.

Bryssel t o r dag 18.

Mitt i Nederländerna (cirka) ligger Kröller-Müller Museum. Det ligger i en stor park som ägdes av Anton Kröller. Hans fru Helene Müller samlade på konst. Hon var en av de första att tycka att Vincent van Gogh var bäst.

Helene köpte så mycket van Gogh att det nu är världens näst största samling av hans konstverk. Bara Rijksmuseum i Amsterdam har fler.

I Antons park öppnade de Kröller-Müller Museum med alla tavlorna och skänkte sedan hela klabbet till det holländska folket när de dog.

Så ska en slipsten dras.

Bryssel t o r dag 17.

Bryssel, Bryssel
Inget pyssel

Men så pysslar jag inte särskilt ofta annars heller.

Imorgon bär det av hemåt.

Bryssel t o r dag 16.

Efter det centralafrikanska muséet passade det väl på något sätt bra med det europeiska muséet. Eller Europeiska historiens hus som det heter och som Europaparlamentet lät inrätta 2017.

Det är ett hus i vilket berättelsen leder från "demokratiska" (kvinnor och slavar uteslutna) samhällen i det gamla Grekland via Upplysningen och 1800-talsrevolutioner samt judeutrotningen fram till - tada! - den europeiska unionen.

Och det är väl inget fel på den historieskrivningen. Den var dessutom snygg och lättillgänglig och ställde många frågor som öppnade för reflektion hos besökaren. Men ändå var det EU:s historia som berättades och inte DEN EUROPEISKA HISTORIEN.

Mitt förslag: Byt namn.

Tack för ordet.

Bryssel t o r dag 15

Dagarna flyter ihop och iväg...

Var var jag nu?

Jo, på Kungliga centralafrikanska muséet i Tervuren, som ligger en bit utanför Bryssel. Och kungen, det var Leopold II av Belgien det. Den brutalaste kolonisatören av dem alla, som hade Kongo som sin egen privata egendom, där han förslavade, högg kroppsdelar av eller dräpte kongoleser på löpande band. Ja, inte personligen förstås. Han hade hjälp av många. Störst hjälp hade han av Stanley, han som hittade missionären Livingstone ni vet. Det var denne Henry Morton Stanley som fick med kung Leopold på idén att kolonisera det svåråtkomliga, men på naturtillgångar synnerligen rika, centralafrikanska området.

Nåväl, detta museum har en SJUUUUKT stor samling av föremål från gamla Kongo. Muséet är verkligen stort och då såg jag någonstans att det bara är en ynka procent av samlingen som visas. 

Det är båtar och fiskeredskap och masker och uppstoppade djur och exempel på mineralfyndigheter. Bland annat, bland annat.

Allting stulet från Kongo av den vite mannen.

En liten fingervisning av hur belgarna betedde sig ger den uppgiften på hur mycket elfenben som exporterades från Kongo år 1900. Okej, nu minns jag inte exakt hur många ton, men det motsvarade elfenben från 80 000 elefanter. 80 000!!! Bara år 1900!!! (Uppgift på muséet, där det för övrigt finns en byst av Leopold II i just elfenben).

Muséet har precis renoverats och utställningarna gjorts om. Kritiken mot kolonisationen är närvarande helt klart, men det känns ändå konstigt att gå omkring bland alla grejer som folk måste ha lagt ner massor med tid på och som togs ifrån dem.

Det finns emellertid även inslag av rättskaffenhet. Under ett fotografi på Henry Morton Stanley, Storsmurfen själv, står att det visas på muséet "med benäget tillstånd från familjen Stanley".

Bryssel t o r dag 14.

Dagens bestående intryck var dels en bakad potatis med en synnerligen välsmakande hög av sallad över sig, dels med vilken osannolik oordning vissa av försäljarna på loppmarknaden i Marollen presenterade sina varor.

Blev mätt. Köpte inget.

Bryssel t o r dag 13.

En intensiv bilfärd från Gent till Bryssel underströk det uppenbara - att hasta fram på detta vis...

Avfarter, påfarter, blinka och tränga sig före. Heldragna linjer och lastbilskaravaner. Köer och krypkörning och så lossnar det igen. 120 kilometer i timmen fram till nästa flaskhals. Och då är det bara sträckan mellan två belgiska städer vi pratar om.

Bertil Gedda påminner.

Dina ivrigt trevande händer
ledde dig alltid fel.
Först när du lärde dig stillhet
kom dig allt till del.

Först när din hörsel den spända
äntligen slappnade av —
hörde du det fjärran
bruset av hav.

Först när ditt sökande ändar
och mörker betäcker din stig —
där överväldigar, bländar
sanningen dig.

Bryssel t o r dag 12.

Jag har semester. Jag vilar från det vanliga stretandet. Jag berörde detta dag 3 då jag sa att utmaningen nu är att släppa taget.

Det har gått skapligt ändå, tycker jag. Jag börjar känna mig friare i tanken, men vaknar för tidigt och senast i natt drömde jag om en uppgift som jag hade försummat.

Jag har i alla fall kommit in i läsningen! Åh, vilken ynnest att läsa bara för att det är kul och inte för att det är nyttig utbildning eller för att bygga på det kulturella kapitalet eller vad annars konstiga tankar man kan hava.

Föreställningen om att vara bra för samhället genom arbete, strävsamhet och disciplin sitter hårt. Jag får väl acceptera att det tar några veckor att genomgå (den tyvärr tillfälliga) metamorfosen att även i sinnet bli ledig.

Avslutar med Nietzsche ur Den glada vetenskapen (1882):

"Arbetet vinner över mer och mer av det goda samvetet till sin sida; njutningsbegäret kallar sig redan för ‘behov av rekreation’ och skäms till och med för sig. ‘För hälsans skull’ säger folk när de ger sig ut på picknick. Ja, snart går det väl så långt att man inte kan känna en önskan efter vita contemplativa (det vill säga promenader med tankar och vänner) utan självförakt och dåligt samvete."

Bryssel t o r dag 11.

Kroppen.

Smal.
Tjock.
Tanig.
Fet.
Spänstig, atletisk.
Bruten, svårt att gå.

Hår.
På benen och lite på bröstet.
Över axlarna.
Över allt.

Hud.
Brun och skrynklig.
Brun och slät.
Fräknig, prickig, märkt.
Tatuerad.
Bränd.

Kvinnors bröst.
Som en mans fast med hallonlik vårta.
Pattar som flyter ut, ner över magen.
Hänger.

Kaggar.
Penis dold.
"Ser ändå ganska smal ut bakifrån."

Insjunken stjärt.
Väldig röv i päronform.
Fast. Vältränad.

Lång.
Lång nacke, lång rygg, svajar liksom.
Ingen nacke alls.
Satt.
Koncentrerad.

De ligger, sitter, går och simmar.
De som har sin kropp.
Deras kropp.
Kroppen.
I all sin prakt.

Bryssel t o r dag 10.

Episod nummer 2 med vitmustaschiga stråhattslustigkurren

Paret från Sverige låg i varsin hängmatta och dåsade och läste om vartannat när den holländska mannen med vit mustasch hastade förbi.

Han ropade:

"De faoure es kooming".
"What?", frågade paret.
"De faoure es kooming!"

Sedan var han borta.

"Vad sa han?", undrade kvinnan.
"Jag vet inte".
"The fire is coming?"
"Ja, kanske."

De tystnade. Läste vidare i sina böcker.

"Nej, det tror jag inte", sa kvinnan.

Lång tystnad. Och sedan mumlade mannen frånvarande:

"Då får de väl släcka..."

Bryssel t o r dag 9.

En trevlig ek erbjöd skugga den soliga sista dagen juni. Vi läste, åt nötter och drack vatten. Rullade ut i solen ett tag. Tittade med ett öga på volleybollmatchen som pågick en bit bort. Läste mer. Smått orolig för att få en volleybollsmash i kolan.

"Varför är det inga andra här under trädet?"

Gick till serveringen. Kaffe till henne, äppeljuice till mig. Tillbaka till lägret. Läste i skuggan under den stora eken.

Volleybollspelarna avslutade dagens sammankomst. Drack vatten några meter från oss och splittrades sedan. Sist kvar en äldre man i stråhatt, lockig vit mustasch och glada ögon.

- You should not take shade under that tree, sa han plötsligt åt vårt håll.

Skojade han med oss? Han såg ut som en lustigkurre.

- What?
- Det är en larv i trädet. Mycket farlig.

Det lät osannolikt. Fortfarande svårt att avgöra om han skojade med oss.

- Är det?
- Ja, ja, titta där!

Så visade han ett trådigt rede ganska högt upp i trädet.

- Om du får den på dig kan du få blåsor och huden kommer sticka, klia och bränna.

Hm, det låter inte riktigt som något man skojar om.

- Yes, move away from here and take a shower, sa farbrorn.

Det gjorde vi, utan att vara helt säker på om det han sa verkligen stämde.

Vi utförde faktakoll på the internets. Hittade EKPROCESSIONSSPINNAREN.

Låter lite ondskefullt, eller hur?

"Ekprocessionsspinnare (Thaumetopoea processionea) kan avge mikroskopiska sylvassa hår. De är sällsynt förekommande i södra Sverige, framför allt på Gotland", skriver giftinformation.se.

Gah, mikroskopiska sylvassa hår!?

"Vid kontakt med larverna kan deras hår tränga in i hud och slemhinnor, där de framkallar lokal inflammation. Vanligast är en stickande känsla samt rodnad, svullnad och ibland blåsor på exponerade områden."

Nu tror vi slutgiligt på mannen med lustigkurreutseendet och nu förstår vi varför det var tomt under den annars så trevliga eken. Tack och hej.

Bryssel t o r dag 8.

På motorvägarna i Nederländerna står det UIT där man kan svänga av. Jag gillar det.

UT!

Spontant och impulsivt liksom. "Nä, fan, jag klarar inte det här längre. Sväng! UIT!"

Inget byråkratiskt "avfart" eller kontrollerat "ausfahrt". Nej, ut, nu!

Lättillgängligt. Som sagt, jag gillar det.

Bryssel t o r dag 7.

Det var värst vad alla är normala och ointressanta. Och sånt är ju inget att skriva hem om. "Alla jag mötte var intetsägande."

Nu kommer jag i och för sig att tänka på en kassörska i Bad Essen.

I Tyskland är det vanligt att man får väga frukten själv och trycka in en kod som motsvarar den frukt man tagit. Ut kommer då en prislapp som klistras på frukten.

Jag hade tagit ekologiska bananer, men, visade det sig när det uppmärksamma och mycket rutinerade kassabiträdet gjort sitt jobb, tryckt in koden för vanliga bananer. Kön var lång. Det handlade om två bananer. Men rätt ska vara rätt, tänkte hon, och traskade iväg till fruktdisken 50 meter bort, kom tillbaka med rätt pris, en eller två kronor dyrare.

Det tyckte jag var lite konstigt.

Men det är knappast något att skriva hem om.

Bryssel t o r dag 6.

Styv kuling från nordväst.
Platsen vid stranden hade varit bäst,
men nu fick det vara nog.
Vi packade och drog

Mellan gröna, gula och blommande fält
brummade vi med vårt hårda tält.
Hungern stärkte sakta sitt grepp.
Vi bröt oss ur delvis med nutellacrèpes.

Rulla, rulla på autobahn
mot värmen på sydligare grad.
Hittade en sjö, men nej.
För mycket av ett träsk, går ej.

En hel dag på vägen, men nu ut igen.
Det ska vara fint, vi får vila sen.
Skymning, men trafiken ännu intensiv.
Bränslet fossilt, vad gör vi med detta liv?

Men här kommer Kronensee, vårt Shangri-La.
Exakt som vi vill, en ny fin dag.
Vi solar och badar på den fina stranden.
En annan gång tar vi upp huvet ur sanden.

Bryssel t o r dag 5.

Vi köpte jordgubbar och färskpotatis i ett obemannat stånd intill Gamborgs vita 1200-talskyrka. Ta det ni vill ha och lägg pengar i skrinet. Okej, jag får väl nämna att ståndet var kameraövervakat också.

Vi gick hemåt längs en smal grusväg och vinden plöjde fram i vajande kornstrån på böljande fält. Okej, det blåste lite väl mycket faktiskt.

Vi fick precis tag i strösocker innan campingens minimarket stängde och hade det perfekta vindskyddet väntades på oss i form av husbilen. Där rensade vi jordgubbarna, strösslade på socker och inmundigade den danska sommaren med kall mjölk. Okej, mjölken tog slut och vi fick köra havredryck och det var inte alls samma sak.

Våra ansträngningar fortsätter imorgon. Eller nej, redan ikväll faktiskt. Kvällens aktivitet är enligt anslagstavlan i servicebyggnaden: SAUNA.

Bryssel t o r dag 4.

Står på camping. Svinø, en halvö på västra Fyn. Det finns en radiostyrd husvagn här, så att dess ägare inte behöver slita och dra i den när den ska ställas på önskat vis. Det är apan det.

Jfr. Apan kan förbereda och genomföra sjöslag.

Bryssel t o r dag 3.

Varför reser jag?

Ett enkelt svar är att det är kul att se sig om och få nya intryck. Idag längs E45:an till exempel såg jag en man som rökte i bilen. Han var lång, smal och grånad och körde en vinröd Peugeot som såg ut att vara cirka 20 år gammal.

Detta är semester och för mig består utmaningen just nu i att dagarna med planering, körning, matlagning och andra praktiska göromål inte bara ska fortsätta att fogas in i den långa raden av vardagligheter som jag annars inordnar mig under. Endast det att jag uttrycker det som utmaning säger det mesta. Jag vill inte ha en utmaning. Jag vill bara släppa taget och låta det flöda.

Jag är inte där än.

Bryssel t o r dag 2.

Under Mimerlaven i Norberg finns ett 325 meter djupt hål. Här plockades malm upp under ett par decennier med slut 1981. I en tid då stora delar av Bergslagen också fick slå igen.

Jag läser på Wikipedia att det första nu kända spåret av namnet Bergslagen lämnades just i Norberg under 1400-talet. Det kommer av att särskilda lagar infördes vid varje gruva under olika bergsmästare.

Gruvbrytningen utvecklades och samhället organiserades allt effektivare, men 1981 kunde Norbergs malm ändå inte brytas billigare än att den tappade sina kunder till konkurrenter. Kvar står Mimerlaven som ett monument över ingenjörskonst och samlade seklers ansträngningar.

Vi övernattade alldeles intill det fortfarande rekorderliga gruvtornet. Sedan åkte vi till Biltema i Örebro. Där var det mycket plast och korv med bröd för 5 kronor. Någon korv blev det inte, men väl lite plast.

Så brakade vi vidare till Göteborg och fick lägga oss igen, nu med vy mot Eriksbergs bockkran. Den var i bruk i ännu kortare tid än Mimerlaven - stod klar 1968 och varvet las ner 1979 - och tjänar som byggnadsminne för den tidigare stolta varvsindustrin.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna.
Tvivlet vänder blicken ut över Kattegatt.

Bryssel t o r dag 1.

Jag börjar skriva.

Västan.

Det blåser kallt. Inte på något bildligt vis. Det blåser förbannat kallt. 

B-O-K-S-T-A-V-E-L-I-G-T talat. 

Så jag får ha halsduk på mig. Och underställströja. I sena maj.

Ack ja. Ack ja.

Men när jag kommer in, då är det Joel Lyssarides som gäller!

(Semblance o.s.v.)

Grammatik.

Ordet adjektiv är ett substantiv.

Nyck.

Som konstnär lägger jag mig på rygg i min ateljé 00:33. Jag har vit rock och flätor. Pensel och paljett har jag inte sett till sedan mandariner började kallas småcitrus.

Detta är bara påhitt.

Såsom mycken annan konst.

Egentligen.

Jag skrev Tillräckliga för ett litet tag sedan.

Vad jag egentligen ville säga var nog det Stig Dagerman sade 27 mars 1954, men det fick jag reda på först idag:

VID ÅSYNEN AV EN EK

Mens strebrar klättrar fyratusen meter
upp på sina berg av erkänt skrot
lägger eken vid de höges fot
en millimeter till sin diameter
och kröker hånfullt en osynlig rot.

Fördelning.

Vi drog två vinstlotter. 120 kronor. 60+60.

20 kronor gick till en person som utanför butiken försörjde sig genom att be främlingar om pengar.

100 kronor lades på den hög av kontanter vi har i väntan på att krisen kommer.

Sju sorters apa.

Haltande apa
Gorilla

Synskadad apa
Serilla

Lomhörd apa
Hörilla

Dåligt behandlad apa
Farilla

Yr apa
Mårilla

Nöjd apa
Inteilla

Apa som gillar fisk
Godsilla

Arbetsliv.

Under två somrar förvärvsarbetade jag på postterminalen. Arbetet handlade till stor del om att identifiera vilket postnummer som avsändaren skrivit på försändelsen och sedan placera försändelsen i avsett fack för just den nummerserien. 893 45 hamnade i Umeå 89-94.

Det var natt och det var enahanda. Det var att fylla ut tiden med dösnack.

"Mor ror", var det en som sa.

"Far är rar", sa en annan.

"Far är mor", sa någon, kanske jag.

Och då fyllde en orakad och småmullig man i blå t-shirt i med något som hårt har bränt sig in i hjärnbarken hos undertecknad.

"Far är en mora och mor är en fara."

Jag minns tyvärr inte hans namn.

Störd (helt enkelt).

Åh, de pratar och pratar och pratar och pratar.

"Nämen vad rrroooligt!!!"
"Jag har jobbat tills jag var 68, så nog fan har jag rätt att ta mig en whiskey."
"Har ni sett Daniel laga mat på kvällarna?"
"Va?"
"Har ni sett Daniel laga mat på kvällarna?"
"Han har barn och så eller?"
"Nä, men vi kommer senare, till Jeanette."
"Jag gillar att åka tåg och då är det det här att det liksom är avkopplande och man kan hålla på med sitt. Och det helt oavsett den här klimatgrejen, va."

Jag hatar människor som pratar och pratar och pratar när jag vill läsa min bok. Det är det jag vill säga. En ordentlig, riktig sak att säga.

Skrattar gör de också.

Avsändare.

Krabbextrakt och fiskpulver! Låter som kapten Haddock, men finns i en wrap.

Jäsmedel och räkarom! Låter som kapten Haddock, men är ur en wrap.

De lurade mig med "certifierade skaldjur".

Krabbsaltade tångräkor!

Det var Haddock.

Tillräckliga.

Växterna bara växer
Står och bara lever
En gran - 250 år
En ek - 500 år
En vitsippa - två dagar

Ordboken.

"Bitterhet är en själens kräfta."

Skrev Fredrika Bremer i ett brev 1849.

Jag sitter och kollar lite i SAOB bara. Kräfta.

"Hann gick medh sijne ordh baaklenges lijke som krefueten i wattnedh gör." (1539)

Intressant.

Insecterne.

Utsökte saker i åtskillige ämnen var det ja...

Den där 1700-talsvibben gör sig inte alltför ofta påmind här, så vi säger hej till den helt kort bara - apropå just ingenting - med hjälp av Carl von Linné, blomsterkungen.

Det var inte bara växter som fångade hans intresse. Här nedan ett utdrag från ett tal han höll när han skulle sluta som vetenskapsakademiens preses (dess främsta företrädare) 1739. Han var av uppfattningen att mycket små djur borde få samma uppskattning som stora djur och röck ut till dess försvar i föreläsningen Om märkvärdigheter uti i insecterne.

Vi förundra loars och ormars skarpe ögon, och ugglornas som se i mörkret, men så se på spinlarnes (Araneus) åtta ögon i en skalle, eller på brömsarnes (Tabarnus) ögon, av vilka var ett har många små ögon in uti sig, in om det store ögat. 

Våra ögon mättas ej nogsamt att se på hjorten med sine sköna, grenige horn, men vända sig ej en gång åt ekoxens (Lucanus) store, grenige, glatte, ihålige horn, sköna som koraller, dem djuret utspänna och krama kan, vilket aldrig hjorten förmår.

Och sådär fortsätter han länge, länge om trollsländerne, fetmatsken, vespan (getingen), vattenspringaren, torndyveln et cetera. En favorit är:

Har väl någon fågel ännu lärt pipa med vingarna som mygget (Culex)?

Nej, tänkte väl det.

INGA UNDERVERK ÄRO STÖRRE ÄN DE MINSTE

1700-talsvibb påmind.

Invändningar.

Jag lämnade tillbaka en sak som jag haft till låns i månader. Utlånaren berättade att han just precis innan jag kom hade tänkt att det vore bra om han fick tillbaka saken nu.

Han sade:

- Two men think the same.
- Menar du "great minds think alike"?
- Jag menar vad jag sa.
- Ok.