Blod och fika.

Ytterligare ett intressant sammanträffande. Med gårdagens inlägg i bagaget läste jag som vanligt Sundsvalls Tidning till frukosten. Fastnade i ett porträtt av Roger Pontare på familjesidan.

"Vi träffar honom på Hudiksvalls sjukhus efter ett besök på blodgivarcentralen.

- Jag har gett blod sedan värnplikten. Jag fick 20 kronor per gång då och det räckte till ett par fika på markan. Om man räknar bort uppehåll på grund av flytt, så har jag säkert hållit på i 40 år."

Där ser man!

Här skulle man kunna säga något om det bedrägliga i folks minnesföreställningar och att man i exempelvis rättegångar alltid måste förhålla sig kritisk till vittnesmål. Men det som kommer till mig är en matematikuppgift:

Sven-Åke ger blod och får 30 kronor varje gång. För dessa kan han köpa 24 öl. Roger ger också blod och får 20 kronor varje gång. För dessa kan han köpa två fikor. Om Sven-Åke också vill fika för 20 kronor, men samtidigt uppgradera sin fika till en ölfika - hur många öl får han då?

Jag får också upp Hans Villius i skallen:

"Året är 1970. Mannen på bilden gör rekryten och har just lämnat blod. Nu ska han köpa öl för de 30 kronor han fått för sin insats. Snett bakom om honom står en annan värnpliktig. En man som sedermera ska bli känd som artisten Roger Pontare. I sin näve har han endast 20 kronor, men det är inte förrän 43 år senare, efter ett oförargligt porträtt på lokaltidningens familjesida, som han ska inse att han har blivit lurad."

Öl och blod.

Gav blod idag. Det känns bra att hjälpa till. Förutom den känslan får man också välja en premie. Till exempel ett presentkort på femtio kronor i stadens butiker. Om man har med sig ett som man fått tidigare kan man byta två presentkort mot en biobiljett. Det gjorde jag idag.

Jag träffade också Sven-Åke, min gamla fotbollstränare. Det var ett fint sammanträffande eftersom jag minns det som att det var när jag som liten var hemma hos dom och fikade ur en "jag är blodgivare"-mugg som jag första gången blev varse att blodgivning fanns.

Jag sa till Sven-Åke:

- Du har gett blod i många år du.

Han svarade:

- Ja, 43 år. Det du!
- Mäktigt, sa jag.
- Jag började när jag låg i lumpen. Då fick man trettio kronor och då kostade en starköl 1,24. Det minns jag precis. Och man fick ju mer än trettio liter bensin för det.

Han kunde alltså köpa 24 starköl för en blodgivning 1970. Det framgick dock inte vilken storlek och inte heller om det var på Systemet eller på restaurang. Men om vi säger att man kan komma över starköl för 10 kronor burken på Bolaget idag, då blir det ju fem bärs för en blodgivning med dagens ersättning.

Skral utveckling på blodgivningsfronten!

Om nu inte landstinget redan gick på knäna ekonomiskt skulle jag redan ha författat en insändare och krävt höjning till 240 kronor. "Jag och många med mig vill ha 24 starköl!" Men lite känsla för feeling har man ju i behåll.