Går vidare.

När man gråter efter fyra takter. När man sträcker upp händerna så långt det går. När man sjunger och dansar. När man skriker så högt man kan.

Håkan Hellström finns alltså med mig fortfarande. De senaste gångerna jag sett honom live har jag tänkt att det är över. Den senaste skivan träffade inte mig. Och efter varje utebliven extas har jag sörjt över att min absoluta ungdom upplösts och övergått i något annat.

Jag gick i otakt ett tag, men ikväll omformades förhållandet. Bara en liten förskjutning. Eller var det det djärva språnget över avgrunden? Håkan och hans band spelade på Stadshuset och jag hade inte ens tänkt att gå, men råkade få en biljett. Jag rättade in mig i publikledet, röken pyste ut på scenen och tonårstjejerna skrek som bara tonårstjejer kan skrika och det kändes i hjärtat att jag inte är med dem nu; jag är äldre nu. Livet är alltid ett knivblad, men man befinner sig olika långt från eggen.

Det var en fantastisk konsert. Det var Springsteensax till Stoneshäng. Det var Ramlareufori och Hurricane Gilbert-lättnad och Johnny var Evas hjärtas låga och hon skar sig i handlederna och Spegelsalen skrek så att allt blev ett stort brus och minnen väcktes till liv och det är väl så jag får ha det nu. Leva med att det aldrig blir som då, att det aldrig blev som det var tänkt, men egentligen var det inget tänkt och egentligen är det mycket bättre nu. Kvar på knivbladet är det aldrig antingen eller.

När man gråter efter fyra takter. När man sträcker upp händerna så långt det går. När man sjunger och dansar. När man skriker så högt man kan. Då vet man att livet ändå har gått vidare och går vidare. För mig, för tonårstjejerna, för Håkan och för alla andra som vill det.