Sömninträdet.

Jag skrev en gång om att jag försökte mig på att räkna får när jag inte kunde somna, men att jag hade problem med gestaltningen inne i huvudet. Nu på sistone har jag två gånger räknat får med lyckat resultat, dvs. sömn. Senast i natt då jag något uppskruvad ändå ville försöka somna eftersom klockan var mycket. "Det är ju en dag imorgon också", viskade jag in i kudden.

Den här gången föreställde jag mig att fåren gick på ett led över böljande gröna kullar i ett landskap som taget från något shire på brittiska öarna. Jag tittade på dom i fågelperspektiv. Ganska snabbt förvandlades fåren till molntussar och ledet löstes upp. Tussarna blev till ett molntäcke, men med ganska många luckor i och i dom luckorna kunde jag se hur en flod blänkande strömmade fram. Nu somnar jag, hann jag tänka.

När jag tänkte på det här i morse kom jag på att Karl Ove Knausgård i Min Kamp 1 beskriver en sömnlös natt som slutar med att han går iväg till sitt arbetsrum halv fem på morgonen utan att ha sovit. Väl där kommer han på att det är helt fel och går hem till sin höggravida flickvän igen.

Jag makade mig intill henne och lade handen på hennes mage igen. Från hallen smällde det i brevinkastet. En lastbil körde förbi utanför, den verkade vara stor, det skallrade i fönsterrutorna. Jag slöt ögonen. När medvetandets alla tankar och bilder snart började röra sig i riktningar som jag inte rådde över, och jag liksom låg och betraktade dem som en medvetandets slöa vakthund, förstod jag att sömnen väntade alldeles i närheten. Det var bara att fira sig ner i mörkret.

Just så.