Dag 14

Söndag igen.
Bra precis två år sen sist.

Jag sitter i jeans och t-shirt på en stenbänk längs strandpromenaden i Beirut. Folk är lediga och har slagit sig ned på medtagna stolar bredvid havet. De pratar, röker vattenpipa och tittar på folk. En del män fiskar, en del pojkar badar.

Ibland går människor i träningsoveraller förbi. De motionerar. De andra människorna - som har jeans, skor med klack, sjalar - de flanerar.

Nu kommer det en man i cowboyhatt rökandes pipa. Det måste vara en amerikan.
Du tänker att han är tjock.
Ja, han är tjock.
Nu går han förbi, bräkandes.

Beirut är bra för den som gillar att lyssna på arabiska och franska. Det gör jag. Här får man både och.

Det finns fin amerikanska också.

På ena sidan strandpromenaden löper en palmbekantad gata. På andra sidan finns Medelhavet. Det är som Florida eller nåt. Men i Florida finns inga kulhål i väggarna. Förmodligen heller inga urblåsta, övergivna skelett till hus.

Beirut har genomgått, och genomgår fortfarande, en kraftfull återuppbyggnadsfas efter väpnade konflikter med Israel och inbördeskrig. Downtown, eller centrum kanske det heter på svenska, var helt demolerat i slutet av 90-talet. Nästan två miljoner kvadratmeter har de senaste tio åren varit en konstant byggnadsplats i detta område. Ungefär en tredjedel av denna yta låg dränkt under havet, men har nu vallats in och återbebyggts.

Men så kom flera bomber. Fjolårets krig med Israel tog naturligtvis hårt på en befolkning i en positiv återuppbyggnad. Det började bli ordning på Beirut igen, Libanons hjärta. På vägen från Damaskus såg vi en söndertrasad bro utanför Beirut. Det gjorde ont att se. Krig är verkligen värsta skiten.

I Amman pratade vi med popbandet Vengo. Det var en av våra första intervjuer. De pratade om att de ville ha fred i Mellanöstern och jag tyckte att de lät naiva. Men när jag ser spåren av krigen, när förstörelsen bli konkret och jag kan känna lite, lite av lidandet då förstår jag att man, när en långväga journalister kommer på besök, säger till dessa: "Vi är vänliga människor. Vi vill ha fred."

För det är verkligen vänliga människor här. Herre gud, vad folk har hjälpt oss! Skrivit lappar på arabiska, gått med oss i flera hundra meter för att visa vägen, fixat elkontakter och bjudit på frukt. De är helsjysta.

Men just nu sitter jag i min ensamhet på strandpromenaden. Jag gillar att vara ensam bland ledigt flanerade människor. Att vara delaktig i lojheten, men ändå inta iakttagarens utanförskap och till exempel le åt folk som joggar med märkliga rörelsemönster eller njuta av stiligt klädda sjalbärerskor och tänka att man nästa gång i Damaskus ska köpa ett gäng sjalar. Då säger jag som Jonas sa efter att vi smakat årets första jordgubbar: "Det är en ynnest att leva."