Upprepning.

Någon som lyssnar på musik i lägenheten under måste ha en hjärna som är ovanlig. Han eller hon lyssnar varje eftermiddag på samma låt om och om igen på mycket hög volym. Jag har aldrig varit med om detta. Return to sender elva gånger på raken. Jag hör vartenda ord Elvis sjunger. Nästa eftermiddag är det något med Di Leva. Just nu är det för femte gången i rad någon sorts modern disco med manlig sångare som ofta går upp i falsett. Rätt ofta förekommer fjolårets dansbandskamps Scotts version av Fröken Fräken. Den är nog den som irriterar allra mest. Fjorton gånger.

Jag skulle kunna gå ner och säga till, men jag har aldrig gjort det. För det första tänker jag att om jag säger till kommer jag själv aldrig kunna spela musik så att grannarna hör. För det andra har jag en fantasi om att den här personen inte passar in i samhället och att den här lobotomistiska eftermiddagsritualen på något sätt är ett livsuppehållande andningshål. Det hålet vill jag inte täppa till. Men det skulle också kunna vara en person som ingen någonsin bryr sig och som sitter där varje eftermiddag och hoppas att någon granne ska lägga märke till honom eller henne och komma och säga till. Som ett kvitto på att personen faktiskt finns.

Nu gick danspoplåten precis igång för nionde gången i rad. Det faktum att jag flyttar imorgon gör detta så mycket lättare att uthärda. Men jag jublar inte förrän jag registrerat de nya grannarnas beteenden.