"Vi går där när livet går nån annantans"

Nu är det för segt igen.

Fick ett mejl igår om stormar på Gotland.
Rasande hav.
Mer sånt!

Själv är jag arbetslös. Borde kanske rasa lite mer gentemot det. Den här förmiddagen har ägnats åt slött jobbsökande. När en annons som passar mig dyker upp tänker jag: "Det där borde jag söka." Flippar sedan vidare i det oändliga internet.

"Dag kallare. Natt kallare."

Under det senaste året har jag överraskat mig själv med att vara handlingskraftig. För närvarande verkar allt detta bortblåst. Nu sitter jag stilla, fastnandes i mina egna tysta konventioner. Jag är ju glad egentligen.

Jag har en del idéer (odla ett bristfälligt skägg och skaffa keps till exempel), men många är introverta (som du kanske redan förstår) och lär knappast generera några pengar.

Eller ljudkonst, ljudkonst, ljudkonst - lyssna!

Ja, du hör.










Ont i örat av
Patrik Entian

(OBS! Jag är inte deprimerad. Jag vill inte dö. Jag vill bara vara lite kreativ, men tycker att det händer för lite i min hjärna och utanför.)

Svart meddelande

1.
Svarta kalsonger och svart luvtröja i svart gryning. I hörnet blänker en svart gitarr. Jag vet den bär på svarta toner.
Grå persienn åker upp, åker ner, åker upp igen. Gråa alar spänner sina gråa ögon i mig.
Grå persienn - NER!
Svarta kalsonger döljs av svart polyester. Svart te försvinner i svart mun. Golvet svart, köksbänken svart.
Svart rubrik: Mörk framtid för belysningen.

2.
Gamle svarten, kamrat förbi svarta spelhålan. Svart kontorsstol. Datorns skärm ännu svart.
Grå markiser upp och sen lite ned. Grått snöre bredvid grå kabel. Gråa hår på gråa arbetskamrater.
Grå likgiltighet.
Svart moln över grannens svarta axlar. Svart lur aktiveras med svart tangent.
Svart meddelande: Sluta va' så svart!

Alltid rött, alltid rätt.

Röd tröja imorrn. Imorrn är det röda tröjor som gäller.
Krossa regimen i Burma!
Och om det är så att den bara lyssnar på Kina då får vi väl ta och bojkotta OS.

Fotboll och vanmakt.

Med knagglig Tomas Nordahl-röst:
"Jag tror nog att han hade fått in den där om han varit italienare."

Lars är rolig när han gör sig lustig över fotbollskommentatorer. Som över Tomas Nordahls italienkärlek. Eller Glenn Hyséns ibland dumfolkliga göteborgska inlägg:

"Asså, jag vill ju inte säga nåt dåligt om Island, men dom var ju JÄVligt dåliga."

Samma härliga avsaknad av inre logik har en del inlägg på SR Västernorrlands insändartelefon haft på sistone. Det har naturligtvis handlat om Sverigedemokraterna:

"Asså, jag är ju inte invandrarfientlig eller nåt sånt där, men man måste ju få TYCKA att det har blivit för mycket."

Och sen kommer den vanliga smörjan där svaga grupper ställs mot varandra. Gamla och sjuka på ena sidan, invandrare på den andra. Vanmäktiga mot vanmäktiga.

Stora uppgifter för etablissemanget: Att lyssna. Att vara inkluderande. Att jobba för intergration. Att skapa mötesplatser.
För individen: Att ställa frågan "vad kan jag göra?"

Ahh, börjar jag bli arbetsskadad?

Det är Beck.

Två aspackade killar tar tunnelbanan mitt i natten. Bara en liten bit bort står Mikael Persbrandt.
Den ena killen slöddrar till den andra:
- Det är Beck.
Den andra suckar till svar:
- Nej, det är inte Beck.
De hänger på varsin gul stolpe, svårt att hålla balansen när vagnen kränger.
- Jo, men kolla då. Det är Beck.
- Nä, det är inte Beck.
Den ena killen försöker en tredje gång:
- Jo men va fan, det ser du väl att det är Beck!
- Nä. Det är Becks kompis.

Tack Martin (inte Beck) för den historien.

Livslängtan.

Att längta efter döden behöver inte vara fel. Bättre än att frukta döden i alla fall...

En elvaåring som inser att livet är ändligt, att det kan ta slut imorgon, det tycker jag verkar sunt. Eller, vad är sunt egentligen?

Jag konfronterade i somras en buddhist med att buddhismen inte verkar särskilt barnvänlig. Hon sa: "Nä, livet är inte barnvänligt."

Tråkigt nog.

Jag säger inte varken eller, antingen eller, bu eller bä eller både och. Jo, jag säger nog både och. Man kan längta efter livet och döden på samma gång.

Elva och ett halvt.

I min ritbok från femte klass finns en speciell teckning. Jag har ritat en gravsten med en krans framför. Stenens text är:

Peter Hansson
Född 28/6 1980
Död 2/1 1992

Sorg stigit
Peter har flugit
upp i himlen

Trevlig elvaåring det där. Min dödslängtan har nog varit ganska stark emellanåt.

Helgledighet.

Man jobbar andra dagen.
Man använder bilen för första gången.
Man backar ut ur garaget.
Man har bakdörren öppen.
Man tar helg och hoppas glömma skiten.

Att vara problemet.

Att söka jobb.
Det tär.
Att få avslag och försöka hålla humöret uppe.
Att vara framåt och glad och säga till främmande människor: "Jag är bra. Ta mig!"
Det tär.

Det ordnar sig för mig. Jag vet att det kommer att göra det.
Men alla som det inte ordnar sig för, som för varje dag sjunker ihop lite mer - kanske syns det på utsidan, kanske inte - som för varje dag får vända på slantarna som blir färre och färre...
Jag hoppas att dom/ni/du har en snäll kompis att prata med. För det är inte lätt.
Det tär.

Påminnelse.

Vitt är alltid rent och rent är alltid rätt och rätt, vet vi ju, är alltid större.

Vitt brukar ses som motsats till svart.
Rent brukar ses som motsats till oren, besudlad eller smutsig.
Rätt är den normerande åsikten eller dito förhållandet som påfallande ofta passar den med makt.
Stor är i det här fallet motsats till obetydlig.