Äntligen!

Torsson är ett trevligt band, tycker jag. Mysig boogierock utan minsta vassa kant. Totalt ofarligt, men ändå intressant tack vare de torra texterna som ofta är små återhållna, underdrivna berättelser eller av upplysande karaktär.

Som i klassikern Klippans centrum:

"Man tar tåget från Lund, åker mot Åstorp, byter till Klippan, sen går man till stan.
Jag far till Klippans centrum. Klippans centrum - här är jag.
Dom har SJ-gods centralstation en halvtimmes gångväg ifrån stan."

En annan välbekant låt handlar om våra kroppars blodomlopp.

Eftersom texterna är så centrala har jag försökt lyssna på dessa extra noga, men på ett ställe har jag alltid gått bet. Det är i låten Sverige, där de sjunger:

"Sjöar och slätter, rullstensåsar, höga berg och skog,
skärgårdarna, NÅGONTING OBEGRIPLIGT från Torne älv samt Arjeplog"

Den där delen har min hjärna aldrig kunnat dechiffrera, men idag kom svaret! Detta i form av det fina radioprogrammet Så funkar det - saligt i åminne - men mycket finns kvar på webben.

Lyssna och lär här!

Årsdag.

Ser man på. Idag är det precis fem år sedan den här bloggen med ett bastant inlägg blev till. Den hette Liv i Piteå och skulle väl vara ett sätt att hålla kontakt med mina kamrater när jag flyttade ifrån dem. Det är tveksamt om det lyckades.

Jag vet inte exakt när Liv i Piteå blev Tvivlet. Det var kanske en av alla gånger som jag funderat på att lägga ner, men ändå fortsatt så smått. Frågan som alltid måste ställas: Varför skriver jag? Nära besläktad med: Varför lever jag?

Tidigare i veckan besökte Tvivlet en utställning med den italienske designern (och annat) Ettore Sottsass. Det rullade en intervju med honom på en teve. Han pratade om skillnaden mellan att dricka ur ett glas jämfört med en pappersmugg. Vad jag minns sa han ungefär att när man dricker ur ett glas känner man att det är ömtåligt. Man måste ta det försiktigt. Ens sinnen skärps. Upplevelsen stärks.

En pappersmugg däremot dricker man ur och kastar bort. Sottsass menade att då man drack ur pappersmuggen existerade inte ens liv. Då konsumerade man bara livet, utan att vara medveten om det. Medveten om livet alltså.

Sen sa han, och det minns jag särskilt: "Jag har alltid varit orolig över att inte vara medveten om man lever, för jag vill känna att jag verkligen lever. Lever dramatiskt."

Det känns som en bra programförklaring för Tvivlets fortsatta existens. Bloggen gör mig medveten om att jag lever. Lever dramatiskt. Och så var det nog den där dagen för precis fem år sedan också, mer omedvetet. Se - utveckling.

Dessutom ger glaset inte ifrån sig någon smak, vilket en pappersmugg ofta gör, sa Ettore Sottsass även.

Förhoppning.

Den mättade grönskan, den varma luften och de mörka nätterna. Jag har en vän som säger sånt som: "I augusti nuddar livet vid taket." Eller är det jag själv som har sagt det? I så fall sade jag det när han lockat fram det, för jag tämligen säker på att han gillar den här tiden ännu mer än vad jag gör.

Det ska bli en rolig månad.

Tvivlets återkomst, del 2

Jag lyssnade på Ulf Danielssons sommarprogram häromdagen. Han är professor i teoretisk fysik. Jag har nämnt honom förut, i höstas i inlägget Rymd, som jag tror på fler än det sättet hör samman med den här texten. Ulf pratade om sitt liv, om tillfälligheter som spelat in i det och om det kaotiska universum där inget sker av någon särskild mening. Att det finns liv på jorden är en slump.

Han tror inte på Gud, men det forskningsfält han ägnar sig gör att han ställs inför frågan. Är världsalltet ändå inte skapad av någon där i början? Finns det verkligen ingen mening med det här livet?

Något svar har han inte utan säger som Harry Martinsson: I valet mellan Guden och gåtan väljer jag gåtan.

Det var alltså detta som föranledde del 1 i Tvivlets återkomst. Måste jag välja? Är det inte nog att välja att inte välja? Det var skönt att få stöd av Danielsson i alla mina icke-val mellan det triviala - såsom lunchrumsdiskussioner om teveserier - och det outsägliga - såsom evigheten, guden och gåtan.

Jag väljer när jag måste.

Ulf Danielssons sommarprogram rekommenderar jag varmt denna kväll när molnen majestätiskt seglar från öster till väster, vilket är ovanligt, men knappast har med saken att göra.

Tvivlets återkomst, del 1

Snart försvinner communityn Lunarstorm från nätet. Jag var där ett tag och skrev en del i det som kallades "dagbok".

Den 9:e februari 2001 skrev jag följande:

"Hej, kamrater.



Jag är ganska nyligen hemkommen från skolan och hade en helt fantastisk cykeltur på vägen hem. Det är ännu bara den 9:e februari, men det var så oerhört mycket som påminde om våren att jag blev alldeles till mig.
 Det är precis den här tiden på året och det här klimatet som får mig att vilja spela bandy.

Ni som vet nåt om mig kanske känner till det ambivalenta förhållande till den trevliga sporten.
 Just här och nu känner jag för att snöra på mig grickerna och lira fartfylld, intensiv bandy. Det är också ett bra sätt att hålla sig i form vilket jag tycker är viktigt. 

Men det är samma sak varje år. I december och januari känner jag oftast ingen lust att spela bandy. Jag vet inte varför. Ingen lust bara. 

Ja, jag vet inte. Jag fortsätter nog ändå…



Andra saker som för mig in i vankelmodets snåriga buskage är:

Victor Borge - var han så jävla rolig egentligen? Många saker är rätt billiga i hans uppträdanden.

Hultsfred - Ska jag bevista festivalen eller inte? Det är väl främst den ekonomiska faktorn som är avgörande. 

R.F.T.C - Är Rocket from the Crypts ”On a rope” en bra låt? Det börjar rätt bra, men den blir lite seg.

Att vara social - Det finns de som säger att jag faktiskt kan vara trevlig, så jag har funderat på att bli mer social. Men jag kanske bara blir konstlad och obekväm då. Över huvud har jag svårt att bara göra saker utan att fundera och då blir allt jag gör onaturligt på nåt sätt. Jag måste lösa upp hämningar jag har, men hur gör man det?

Om antingen-eller - Måste man alltid bestämma sig? Kan man inte få glida runt i tvehågsenhet och på så sätt vara öppen för förändringar? Om man bestämmer sig för det senare så har man ju bestämt sig för det i alla fall.
"

Jag känner mig ganska lik. Mer om det i del 2.

-

Kan det vara grus i maskineriet?

Elva.

Jag har ägnat den senaste timmen åt att sortera papper. Vissa finner inte sin plats så lätt. Därför har jag en pärm som heter "Blandat". Där hamnade nu en tabell över olika ljuds styrka. Tryckluftsborr - 120 dB. Plattform på tunnelbanestation - 85 dB.

I pärmen Blandat hittade jag en skrivbok från femte klass. Där stod:

DET RETAR MIG HOS ANDRA:
- När folk inte håller vad de lovar.
- När man dömer ut folk på förhand.
- Tar grejer utan att fråga.
- När man vet att man har rätt fast de säger att man har fel.
- Divighet.
- När man inte vet vad man pratar om.

Ganska många saker. Vidare:

DET TROR JAG ANDRA IRRITERAR SIG PÅ HOS MIG:
- Att jag är lite divig även fast jag inte tänker på att vara det.

Här är en annan med koll på papperen:

Ena/Andra.

Jag tittade ut genom fönstret mot parken igår och tänkte att nu får de minsann ta och klippa gräset snart. Idag sitter jag och irriterar mig över gräsklipparbullret.

Thorsten.

I Folke i söndags fanns ett i mitt tycke intressant reportage om gamla fältinspelningar med spelmän från Medelpad. Dessa inspelningar och denna låtskatt har återupplivats på senare år tack vare en rådig insats av en träblåsare från Alnö. Ja, lyssna själv! Ligger på webben hela juni.

Och nu till själv anledningen att jag skriver om detta. Det är jag som har gjort reportaget.

Kontrast.

Det är en fin tid nu. Ikväll joggade jag först upp till Törnskatevägen i Bydalen. På vägen passerade jag Baldershov där tennis-, friidrotts- och fotbollsträningar gjorde idrottsplatsen full av koncentrade människor i nuet. Jag skulle hämta min cykel.

På cykeln susade jag med lätthet genom staden mot Midälvaplanen i Nacksta. Rullade förbi joggare, stavgångare (stavgängare?), flanörer. Alla inramade av praktfull grönska och livlig fågelsång.

Jag spelade fotbollsmatch mot Räddningstjänsten. De kom för sent eftersom det brann i Granloholm. Vi förlorade med 5-3, men jag tog mycket lätt på förlusten.

Svettig cyklade jag sakta hemåt igen. Vid Åkersviksskolan spelades volleyboll och fotboll. Vid Hedbergska tränade en ensam kille basket. Storgatan som andra tider på året är helt död efter sju på kvällen var beströdd med glada människor i sommarlätta kläder och uteserveringarna hade gott om gäster. Det slamrade i porslinet.

Jag klämde Busbacken och sista knixen upp på Kungsvägen utan att kliva av cykeln. Jag gjorde armhävningar i gräset och jag stretchade lite mer än vanligt. Och jag tänkte: Vilken oerhörd rikedom att få känna sig frisk och stark! Och vad bra många av oss har det i det här landet! Vad fin den här staden är!

Ändå kunde jag inte glädjas till det yttersta. Det faktum Ship to Gaza stormades och stoppades av Israel har legat över dagen som en tunn, mörk slöja.

Solen sjunker i väster, lägger ett varmt och vackert ljus på Södra berget. Världen är konstig och orättvis.