Artefakt.

En liten, liten bit av den skrivna historien innan Tvivlet blev Tvivlet. Fint att dyka på något som känns så spontant nedrandat, har riktning och samtidigt är öppet för infall. Ett ideal.

Men nåt Scotland Yard kan jag inte tänka mig att det blev.

Mottagningen.

På ödsliga våning 3 i det gamla sjukhuset i Härnösand är en röntgenmottagning fortfarande verksam. Det är en mycket stilla plats, tyst och dunkel med neddragna persienner som hamnat på sniskan här och där. Mitt i rummet, med väl tilltagen golvyta runt omkring, finns den stora kameran som lyser igenom människornas kroppar. Den opereras av två personer i vårdgröna kläder. Den ena - en blond kvinna i 60-årsåldern - sitter hela tiden bakom en skärmvägg med ett fönster mot den stora kameran. Den andra - en lätt överviktig man kring 35 med glasögon och krulligt hår och med tysk accent - ser till att patienten ligger rätt på britsen.

När de är klara med mig torkar mannen av en hård trekantig kudde som han har använt för placera mitt vänstra ben rätt. Han säger:

- Ehm...

Jag tittar uppmärksamt mot honom. Han tystnar och fortsätter torka kudden.

Rummet stilla och dunkelt. Han lägger tillbaka kudden på sin plats och undrar halvt för sig själv:

- Vad var det jag skulle säga?

Paus.

- Jag vet inte, svarar jag.

Paus.

- [ohörbart kort mummel]

Ventilationen susar. Genom fönstret i skärmväggen ser jag hur ljuset från dataskärmen speglas i kvinnans glasögon. Mannen säger med låg röst:

- Jag skulle glömma mitt huvud om jag inte hade skruvat fast det.

Jag nickar och går ut.

Mening II.

Ibland läser man meningar man skrivit själv och undrar: Vad betyder det?

Bottna!
Man måste bottna!
Bottna med salt
Bottna med råge
Ingen kan gö allt
Alla kan gö någe
Bottna ett ton
Bottna med ens
Alla kan va nån
Inte den som är den

Mening.

G20 stödjer strypt oljeproduktion.

Ibland ser man en mening och så är världen så stor och liten på samma gång. Vad betyder det? 

Ingenting.

Eller mycket.

Det hade varit tjusigt att stoppa där efter ingenting. Nu skriver jag fulare, men sannare. 

Fast det går ju inte att säga. 

Äh, jag vet inte...

(Tvivlet lever.)

Stöka över.

Men jag kan ta den där smittan nu på en gång, så går vi vidare sedan.

Bra, tack, hej.

Retur.

København Hovedbanegård klockan 01.53 natten mot en måndag är en plats för vinddrivna existenser. En man runt 55 med hasande, men intensiva, steg söker upp mig. Jag förstår inte vad han säger. Danskan är svår. Han kanske slöddrar också, men det vet jag inte. Danskan ÄR svår. Han har i alla fall oansat skägg och blodrester lite här och där i ansiktet och på halsen. 

Okej, han vill förstås ha pengar. Han drar med mig mot en bankomat, men jag tar inte ut några pengar. Han drar med mig mot 7 Eleven, lägger upp en Bounty på disken. "Ja, men det kan jag gå med på. Bounty är gott", tänker jag.

Jag beställer en kopp te till mig själv. Och så betalar jag. Men innan jag hinner godkänna beloppet hejdar mannen mig. 

- En hundring till mig, säger han (tror jag).

- Nej, nej, nej, du får en Bounty, säger jag.

Han stelnar till och stirrar på mig med sin desperata blick. Försöker samma sak igen, men jag säger nej. Han slänger tillbaka Bountyn och går iväg. Ändrar sig. Kommer tillbaka, tar Bountyn och går iväg. 

Stackarn.

Jag lämnar Köpenhamn 02.07. Tre ryssar ramlar in på tåget också. Pratar intensivt med varann. Sannolikt höga. Jag förstår att de inte vet var de är och de vänder sig efter ett tag till mig med knackig engelska:

- Is this to Copenhagen?

Men vad i..., ni har precis åkt därifrån!

- No, this is to Sweden.

- Aha... Sweden...

De kliver av på Kastrups flygplats. En av dom skriker så att det ekar mellan väggarna i ankomsthallen. Men de är glada i alla fall. Än så länge.

Kvar i vagnen sitter jag och en ensam man i 45-årsåldern. Han dricker bärs för sig själv. 

Klockan är nu 02.40 och det är fortfarande natten mot måndag.

Bristol dag 21 - Finish.

Jag har berättat om Henry och Leo. Vi hade nånting alltså. Vi blev bundsförvanter.

Jag har lämnat Bristol och bär med mig deras sista ord. Leo sa att han var rädd för att gå till skolan på måndag och se en tom stol istället för mig. Henry sa att skolan inte kommer att bli densamma.

De såg en fadersgestalt eller en storebror och jag besvarade väl det, antar jag, även om jag inte tänkte så.

Språk. Relationer. Minne.

Bra grejer. 

Bristol dag 20 - Intyg.

Sista dagen på skolan åt vi sill. 

Nej, det gjorde vi inte. Vi åt ingenting alls. Men vi hade två små prov som de båda lärarna alltid sätter ihop utifrån den senaste veckans undervisning. Jag svarade rätt på 90 respektive 98 procent av frågorna. Sedan skakade jag hand med och tackade lärarna och så gav de mig ett diplom. 

Ordning och reda, examen på fredag! 

Bristol dag 19 - Déjà vu.

Komma hem från skolan, klar för dagen, inget ansvar förutom läxan till imorgon. Lyssna på musik, vara utan att någon vet något, skjuta upp läxan tills när man egentligen borde gå och lägga sig. 

Jag är sexton. 

Bristol dag 18 - Distinktion.

I tillägg till det förra inlägget vill jag säga att vissa saker kan det hända att man förstår - "beggars can't be choosers" till exempel - men sedan gäller det att inkorporera det i sitt eget språk.

Det ena hör till "receptive language" (läsa och lyssna). Det andra är ens "productive language" (prata och skriva). Att vara aktiv, produktiv, kreativ kräver förstås mer.

Hej.