Årstiderna.

 Jag såg en medelålders, överviktig och buskskäggig man göra indianhopp. Det är sommar!

Förhoppningar.

När jag blir stor ska jag ha en Opel Kadett
När jag blir stor ska jag dricka c-vitaminbrus
När jag blir stor ska jag lyssna på kassett
När jag blir stor ska jag vara inomhus

När jag blir stor ska jag ha svårt för symmetri
När jag blir stor ska jag ha ett mellanår
När jag blir stor ska jag ägna mig åt onani
När jag blir stor ska jag undra vad som försiggår

Jag ska fasta med frugala soppor
Jag ska sucka och vara arm
Jag ska ha kläder med mycket noppor
Och förgäves vänta på de grå tinningarnas charm

Jag ska skramla med bössan vid affär'n
Slå rekord i osjälviskt engagemang
Jag ska bli sur och sätta mig på tvärn
Jag ska göra mig ett namn i anonyma sammanhang

När jag blir stor ska jag vaka om natten
När jag blir stor ska jag gå i stå
När jag blir stor ska jag fuska med skatten
När jag blir stor ska jag se en film och säga åh

När jag blir stor ska jag ha en byggbarack på gårn
Jag ska ha polisonger och odla lök
När jag blir stor ska jag vägra söka vård
Jag ska ingå hundra avtal och sen gå upp i rök

Det är inte mycket jag begär
Låt mig bara vara som jag är

Obestridligt.

 Jag skriver mina instinkters visshet. Den enkla människan som nedtecknar sanningen de skriker.

H. Wallmark

Fantasi.

Dúvida (Tvivlet) (23 jun 1921-16 nov 1992) var en brasiliansk filmregissör och manusförfattare. Han regisserade åtta filmer mellan 1959 och 1985. Filmen Ögon som floder (Olhos como rios) från 1974 var Brasiliens dittills mest sedda film och nominerades till en Oscar för bästa film på utländskt språk 1975. Hans sätt att skildra makt och sexualitet i den urbana, brasilianska vardagen blev stilbildande. 1986 dömdes han till ett långt fängelsestraff för att ha varit inblandad i organisationen av ett pyramidspel. Han frisläpptes 1992 av hälsoskäl och avled kort efter frisläppandet.

Artefakt.

En liten, liten bit av den skrivna historien innan Tvivlet blev Tvivlet. Fint att dyka på något som känns så spontant nedrandat, har riktning och samtidigt är öppet för infall. Ett ideal.

Men nåt Scotland Yard kan jag inte tänka mig att det blev.

Mottagningen.

På ödsliga våning 3 i det gamla sjukhuset i Härnösand är en röntgenmottagning fortfarande verksam. Det är en mycket stilla plats, tyst och dunkel med neddragna persienner som hamnat på sniskan här och där. Mitt i rummet, med väl tilltagen golvyta runt omkring, finns den stora kameran som lyser igenom människornas kroppar. Den opereras av två personer i vårdgröna kläder. Den ena - en blond kvinna i 60-årsåldern - sitter hela tiden bakom en skärmvägg med ett fönster mot den stora kameran. Den andra - en lätt överviktig man kring 35 med glasögon och krulligt hår och med tysk accent - ser till att patienten ligger rätt på britsen.

När de är klara med mig torkar mannen av en hård trekantig kudde som han har använt för placera mitt vänstra ben rätt. Han säger:

- Ehm...

Jag tittar uppmärksamt mot honom. Han tystnar och fortsätter torka kudden.

Rummet stilla och dunkelt. Han lägger tillbaka kudden på sin plats och undrar halvt för sig själv:

- Vad var det jag skulle säga?

Paus.

- Jag vet inte, svarar jag.

Paus.

- [ohörbart kort mummel]

Ventilationen susar. Genom fönstret i skärmväggen ser jag hur ljuset från dataskärmen speglas i kvinnans glasögon. Mannen säger med låg röst:

- Jag skulle glömma mitt huvud om jag inte hade skruvat fast det.

Jag nickar och går ut.

Mening II.

Ibland läser man meningar man skrivit själv och undrar: Vad betyder det?

Bottna!
Man måste bottna!
Bottna med salt
Bottna med råge
Ingen kan gö allt
Alla kan gö någe
Bottna ett ton
Bottna med ens
Alla kan va nån
Inte den som är den

Mening.

G20 stödjer strypt oljeproduktion.

Ibland ser man en mening och så är världen så stor och liten på samma gång. Vad betyder det? 

Ingenting.

Eller mycket.

Det hade varit tjusigt att stoppa där efter ingenting. Nu skriver jag fulare, men sannare. 

Fast det går ju inte att säga. 

Äh, jag vet inte...

(Tvivlet lever.)

Stöka över.

Men jag kan ta den där smittan nu på en gång, så går vi vidare sedan.

Bra, tack, hej.

Retur.

København Hovedbanegård klockan 01.53 natten mot en måndag är en plats för vinddrivna existenser. En man runt 55 med hasande, men intensiva, steg söker upp mig. Jag förstår inte vad han säger. Danskan är svår. Han kanske slöddrar också, men det vet jag inte. Danskan ÄR svår. Han har i alla fall oansat skägg och blodrester lite här och där i ansiktet och på halsen. 

Okej, han vill förstås ha pengar. Han drar med mig mot en bankomat, men jag tar inte ut några pengar. Han drar med mig mot 7 Eleven, lägger upp en Bounty på disken. "Ja, men det kan jag gå med på. Bounty är gott", tänker jag.

Jag beställer en kopp te till mig själv. Och så betalar jag. Men innan jag hinner godkänna beloppet hejdar mannen mig. 

- En hundring till mig, säger han (tror jag).

- Nej, nej, nej, du får en Bounty, säger jag.

Han stelnar till och stirrar på mig med sin desperata blick. Försöker samma sak igen, men jag säger nej. Han slänger tillbaka Bountyn och går iväg. Ändrar sig. Kommer tillbaka, tar Bountyn och går iväg. 

Stackarn.

Jag lämnar Köpenhamn 02.07. Tre ryssar ramlar in på tåget också. Pratar intensivt med varann. Sannolikt höga. Jag förstår att de inte vet var de är och de vänder sig efter ett tag till mig med knackig engelska:

- Is this to Copenhagen?

Men vad i..., ni har precis åkt därifrån!

- No, this is to Sweden.

- Aha... Sweden...

De kliver av på Kastrups flygplats. En av dom skriker så att det ekar mellan väggarna i ankomsthallen. Men de är glada i alla fall. Än så länge.

Kvar i vagnen sitter jag och en ensam man i 45-årsåldern. Han dricker bärs för sig själv. 

Klockan är nu 02.40 och det är fortfarande natten mot måndag.