Excuse me, mr Officer

Min första post kom igår. Musiktidningen Sonic. Så ska det vara.

De skriver om eurodisco. Nu är det okej att gilla eurodisco. Nu får man gilla Corona, Blümchen och Snap. "Att omvärdera det förflutna är alltid enklare än att värdera något medan det sker."
Vad menar Jenny Damberg när hon skriver så? Menar hon att hennes åsikt skulle bli mer rätt efter ett tag? Vad är det för värden hon vill bestämma?

Alexander Bard tror att eurodiscon är utskälld eftersom "den går rakt på och exploaterar de enklaste och rakaste greppen inom popen" och därför att det inte finns någon "plats för traditionella musiker eller något annat finlir inom eurodiscon och det stör musiksnobbarna."

Ja, jag vet inte. Men de som lyckas utnyttja klichéer och kända mönster allra bäst, de ska premieras. "Sagan om ringen" till exempel, inte direkt nyskapande, men dundersuccé. Det finns regler för hur man skriver dramatik och de har funnits sedan antiken typ. Tolkien och Peter Jackson kunde och kan de utan och innan. Det finns regler att använda sig av och det är det den bra eurodiscon utnyttjar så skickligt. De är små popdramer eller popsagor.

Men det finns ju såklart dålig eurodisco också. Och i och med att sonicskribenterna utnämner de 15 bästa låtarna inom genren fortsätter popsnobberiet. De roffar åt sig tolkningsföreträdet och vad ska jag säga om det?

Jag tror jag är för. Såhär är det: Alla kan inte få vara lika bra och allt får inte vara lika viktigt. Om det vore så att allt var lika viktigt skulle kaos råda. Vi behöver opinionsbildare och makthavare. Problemet är väl snarare att de som syns och hörs mest är vita och män och inte arbetarklass. Makten måste fördelas på fler.

Viktigast av allt förstås: Toleransen.
Man får gilla Günther. (Men det är fan inte rätt.)