Västerbrofästet

På toppen funderade jag på att kasta mig över räcket. En hemsk, svindlande känsla for igenom kroppen. Nej, inte ska jag ta livet av mig. Istället läste jag utdraget ur Eyvind Johnsons "Krilon själv". Det var tämligen intetsägande.

Med solen i ögonen och en västlig vind i mitt hår gick jag vidare mot Södermalm. Jag tänkte på sommaren. På långholmsrejvet och på hon som hade vita kläder. Vita kläder sticker verkligen ut. Vita innertak gör inte det.

Vid det södra brofästet stötte jag på en gammal bekantskap som har varit perifer ett bra tag nu. Jag blev glad. Helt plötsligt kändes det som att vi hade massor gemensamt. Och jag märkte dessutom hur ovanligt det är att bli genuint glad över att träffa någon eller att någon blir genuint glad av att träffa mig. Vi var tvungna att ge varandra en kram. Så glada var vi.

Sedan gick jag till Högalidskyrkan och tänkte på Jesus. Jag funderade ut hur jag skulle skriva här på bloggen. Jag skulle skriva om att jag är agnostiker. Men nu blev det inte riktigt så ändå. Eller ja, nu blev det ju det. Tsss, låg nivå. Jag kanske kan skriva en sån där "springa i dörrar-fars".

Det här var det definitiva stockholmsslutet. Nästa gång är jag i Örebro.