Vi kallar det en dag.

Bolmarn kommer in i rummet: "Jag at en sjukt dekadent spansk frukost med en chokladcroissant stor som ett hus." Eftersom han börjar jobba 12:30 är han igang innan mig och Martin. När han gatt iväg till sin hotellreception börjar jag och Martin fundera pa frukost. Eller, det är inte sa mycket att fundera pa egentligen. Det blir X-men-mat som vanligt. En stora gryta med ris, passerade tomater, majs och kikärter samt salt och peppar.

Vi intar maltiden i tystnad lyssnandes pa ska, reggae och dub. Sen borstar vi tänderna och promenerar gnom Raval och Barrio Gótico för att sätta oss i Parc de la Ciutadella. Vi läser i vara böcker och spelar kort. Vi äter nötter och delar en flaska vin.

Pa vägen hem gar vi vilse och hamnar nere i hamnen. Martin välter en papperskorg när han ska klättra upp pa ett tak. Han slar smalbenet.

Vi kommer hem och haller Bolmarns ofrivilliga lägenhetskompis sällskap ett tag. Han är en frilansande brasiliansk musiker som förasta dagen lämnade en lapp till Bolmis om att han skulle diska. Och Bolm, som har stora problem med personer som lämnar lappar, men ännu större med människor som säger at honom vad han borde göra, intog den oresonligaste av positioner. Brasilianaren ber honom att städa. Bolmarn säger att det inte behövs. Brasilianaren säger att Bolm inte visar nagon respekt. Bolmarn rycker pa axlarna.

Jag och Martin äter upp resterna av X-men-maten. Brasilianaren lämnar lägenheten. Klockan är 20:45 och Bolmis kommer hem. Han värmer en pizza.

Martin, den gamla kortoxen, initierar ett pokerspel. Vi hinner med fyra partier och lite sangría. Jag vinner tre, Bolmarn ett och Martin far ga och lägga sig byxlös.

Vi kallar det en dag.