Myt.

Härskare över den yttersta periferin. Vid första anblick ser det ut som ett sånt där epitet med tragisk diskrepans mellan titeln och personens egentliga befogenhet. Som Gyllene Tider sjunger: "Här kommer Kung av sand! Här kommer Kungen av ingenting alls..." Men den yttersta periferin kan ju också vara det som omsluter allt och då går det att tala om verklig makt. Den egyptiska guden Osiris var Härskare över den yttersta periferin.

Han hade det inte så lätt, Osiris. Hans bror (ständigt dessa släktdramer) lockade in honom i en sarkofag av bly och kastade ner den i Nilen, där sarkofagen flöt omkring ett tag innan den omslöts av en tamarisk i staden Byblos. En tamarisk är en buske som kan bli många meter hög. Osiris sarkofag växte in i stammen, som kom att användas som byggnadsmaterial i ett nytt palats. Osiris fru, Isis (hon var också kändis), kunde så småningom lokalisera sin inbyggda man och tog anställning i palatset för att kunna få ut honom. Vilket hon också lyckades med! Och magiskt nog lyckades hon också få liv i Osiris. Så det var bara att åka hem.

Nej, det var det ju inte. För de var tvungna att gömma sig undan brodern Set som fortfarande ville Osiris illa. Därför försökte de hålla sig i Nilens vass (ständigt denna vass), men Set såg dem och styckade Osiris i 13 eller 15 bitar, det är inte så noga. Bitarna spred han ut över hela Egypten. Och Isis fick börja leta efter sin make igen.

Tillsammans med sin syster Nefty letade hon i flera år och hade till sist alla bitar. Hon satte ihop dem och trollade återigen liv i Osiris och lyckades dessutom hålla henne gömd tills hon blev gravid (det var tydligen det som gällde). Sen dog Osiris igen och Isis behövde väl inte honom längre för det var då de andra gudarna utsåg Osiris till Kung av underjorden, eller Neb-er-tcher, eller Härskare av den yttersta periferin.

Och så vitt jag vet sitter han där än. Vägandes de dödas själar mot sanningens fjäder. Antingen tyngs de ner av synd och slukas av Ammit eller så lyfts de upp och kommer till Aaru.