Hopp.

Kyrkklockorna ringde och jag sprang uppför backen mot kyrkan. Jag fick inte komma för sent. Var jag fast i en 1800-talsmardröm? Nej, jag var på väg till min brorsons skolavslutning.

Inte så mycket som minsta lilla moster var kvar utanför kyrkan när jag klev in. Märkligt nog var stora delar av åhörarna fortfarande i färd med att slå sig ned i bänkraderna. Jag hade kommit precis i tid. Prästen presenterade första numret: Kyrkans musikansvariga - en kvinna i 35-årsåldern - mimandes till Amy Diamond. I bakgrunden stod prästen - också en kvinna i samma ålder - och illustrerade sångtexten med olika skämtartiklar. Barnen fick göra rörelser till låten. Och det gjorde även föräldrarna. Och farföräldrarna. Och morföräldrarna. Och jag. Långt, långt från en 1800-talsmardröm...

Barnen sjöng såklart jättefint. En del skrek nästan. Antons klass sjöng och sjöngskrek "Att alla barn i världen ser på samma himmel, det tänker jag ofta på." Frågan är hur ofta de egentligen tänker på det. Jag kom att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar ett barn vad hon önskar sig mest av allt.



Men förhoppningsvis har det gett barnen upplevelsen av att vi här på jorden hör ihop och ska vara rädda om varann. I vilket fall ingjöt skolavslutningen hopp hos mig. Jag tänkte på den som en hyllning till utbildning och kunskap och till omtanke och gemenskap. Jag tänkte också att alla skolavslutningar borde vara på nationaldagen. Vilken härlig högtidsdag det vore! En högtid där barn och ungdomar stod i centrum som symboler för utveckling och framtidstro.

Sedan kanske vi fick läsa i tidningen dagen efter om fylla och trafikkaos, men det skulle i så fall precis som idag.

Glad sommar!