Strikt akademisk prosa är sällan särskilt underhållande. Undantagen är väl när den används i humoristiska sammanhang (särskilt satir och ironi) och i sågningar. Jag själv är förtjust i det sistnämnda. När det går upp för en att de där torra underdrifterna egentligen är värsta råa nedsablingen blir det ibland härlig underhållning.
Så var det till exempel idag när Dick Harrisons recension av Thomas Sjöbergs kungabiografi Den motvillige monarken publicerades på SvD:s hemsida. Sist i första stycket ställer han sig frågan: "Men är boken vederhäftig?" Sedan beskriver han innehållet i boken och konstaterar att den bild vi får av statschefen inte är vacker innan han slår fast: "En applicering av källkritik är dock förödande för Sjöberg." Och så är sågningen igång.
Men det hade kunnat vara stramare. Harrison använder till exempel ordet "dålig" två gånger. Det hade varit roligare om han till exempel fått in ord med fler stavelser som underhaltig eller ofördelaktig. Ni vet, lite "svårare" ord.
Ett verkligt mästerstycke i genren skrevs för snart tre år sedan när Johan Staël von Holstein tog plats i Statens kulturråds styrelse och härjade om att endast den kultur som bär sig kommersiellt ska få finnas. Två forskare i estetik påpekade då i DN att det inte generellt går att ställa ett sådant krav på till exempel poeter. Alla poeter kan inte vara kommersiellt effektiva.
Så skrev de om detta effektivitetsperspektiv: "Att upplysa om att den moderna poesin ofta skrivs just för att erinra om ofullkomligheten i ett sådant perspektiv är nog dömt att misslyckas. Men det hade varit anständigt om ledamoten orienterat sig en smula i den intellektuella värld han nu till all olycka är satt att ingå i under ett par år."
Hehe. Och hehe särskilt åt den första meningen.
Läs hela den underbara texten här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar