Konsert.

Jag läser Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny, en bok som kunde ha fått vara mer lättläst - dramturgi har Sereny inte brytt sig om så mycket - men den är ändå oerhört fascinerande. Särskilt nu när det handlar om de sista skälvande dagarna innan Tysklands kapitulation.

Albert Speer var Hitlers speciella arkitekt som framför allt visade sig vara en mycket begåvad organisatör. Under andra halvan av kriget fick han rollen som rustningsminister. I krigsslutet riskerade han livet genom att ständigt gå emot Hitlers order om att allt av värde i Tyskland skulle förstöras. Speer hjälpte på detta sätt till att rädda massor av industrier, broar och till och med hela städer.

Förutom det hade han även ett finger med i en av de mäktigaste konserter som någonsin givits. Han bad nämligen Berlinfilharmonikerna om en sista konsert i april 1945. Speer: "När jag bad dem att spela Bruckners Romantiska symfoni var det ett tecken som betydde att slutet var nära och att musikerna skulle göra sig beredda att lämna Berlin."

Berlins konserthus var smockfullt den där eftermiddagen den 12 april då de allierades flygplan samtidigt bombade Berlin. Flygvapenadjutanten Nicolaus von Below var där:

"Det var ett oförglömligt ögonblick. Jag satt tillsammans med Speer och amiral Dönitz och lyssnade på Beethovens violinkonsert, finalen ur Ragnarök och Bruckners symfoni. Kan det någonsin ha funnits ett sådant ögonblick, en sådan upplevelse? Efter konserten promenerade vi i tystnad över det totalförstörda Potsdamer Platz, tillbaka till rikskansliet."

Efter konserten, berättar Speers sekreterare Annemarie Kempf för Sereny, fick konsertbesökarna en gåva från barn utskickade av nazistpartiet. Hitler-Jugend stod där i uniformer och delade ut små korgar med cyanidampuller.

Det sista kan gälla som en ganska bra symbol för nazitiden; absurd och vedervärdig.