Bokarna.

Formuleringskonsten. Kormuleringsfonsten.

Min fru har i sociala medier utlovat ett blogginlägg från mig om en bokskog i Sopot.

Skokbog.

Men jag orkar inte forumlera mig. Som ni redan förstått är min enda idé att kasta om bokstäver.

Stokbäver.

Den var vacker den där skogen. Luftig, spatiös, stilla. Vi motionerade i skogen. Jag kände mig så fri där under lövverken att jag bara sprang och sprang utan att nämnvärt fundera på vart jag var på väg. De vindlande stigarna ledde mig längre och längre in i skogen. Den ändrade karaktär och blev tätare med inslag barrträd. Vegetationen på marken tilltog. "Jag måste vända innan Häxmästaren av Angmar kommer och tar mig", tänkte jag.

Nu var jag i villande skog. Det såg likadant ut över allt. Stigar som delade sig, stigar som flöt ihop. Upp och ner, ås efter annan. Var är jag? Var är jag? Har jag varit ute i en eller tre timmar?

Jag kom fram vid en kyrkogård och hittade en busshållplats där jag med hjälp av linjekartan kunde sluta mig till att jag nog skulle ta mig snett bakåt åt vänster. Typisk bristfällig strategi. Efter ännu en tids virrande stötte jag på en gammal trollpacka som pekade bort över åsarna. Hon höll upp två fingrar och sa "up, up".

Men inte blev det något bättre av det. Till sist hamnade jag i ett bostadsområde där porslinet klirrade ut genom öppna balkongdörrar (det var armédagen, en helgdag då man högtidlighåller stupade soldater). Jag träffade en familj som sa att jag skulle springa neråt gatan och sen ta höger in i skogen igen. Jag var endast 500 meter från hotellet, sa dom.

Dom hade rätt. Jag hade skavsår.

Savskår.

Två timmar sprang jag omkring. Jag som hade tänkt mig en liten på en halvtimme kanske. Fin skog hur som helst.