Prolog.

Några regnstänk träffar Tvivlet när han drar sin resväska längs Vasabron. Från vänster till höger har han fyra pampiga byggnader i form av Riksdagshuset, Högsta Domstolen, Riddarhuset och Norstedts förlag.

Han tittar på Riksdagen och tänker att han visserligen är en pragmatiker av rang, full av kompromissvilja, men att den grundläggande övertygelsen nog saknas.

Blicken vandrar vidare till Högsta Domstolen. Hålla rätt på alla de där krångliga lagtexterna? Går icke.

Så till Riddarhuset. Nej, här blev det fel redan från början. Eller kan han gifta sig in kanske? Det får bli den allra sista utvägen i så fall när allt och alla har honom övergivit. Tvivlet Natt och Dag skulle klinga fint.

Kvarstår Norstedts. De blå neonskyltarna signalerar mer skrällig kommers än humanistisk högborg. Hur är det möjligt för en poet av ärlighet att ha sin hemvist här?

Valet mellan adel, jurister, politiker och böcker ter sig ändå enkelt. Tvivlet kröker lite på nacken när regndropparna blir fler och större. I morgon förmiddag går flyget till Aten där han sätter sig strax nedanför Akropolis platå. Han har samlat ihop sina anteckningar. Nu ska det bli litteratur.

Förslag.

Så många anteckningar och små utkast som aldrig blir något. En inte liten del av anledningen till varför det blir så är nog att jag tycker om anteckningarna precis som de är. Med alla vaga, men storartade drömmar kvar om hur fenomenalt det här skulle kunna bli.

Ex. Varje dag åker hon med samma buss, men hon vet inte var bussen går efter att hon klivit av. Hon måste få vetskap och en dag fortsätter hon.

Fantasmagori eller dokumentär?
Gudomligt eller vardagsvackert?

Stekande hetta.
Sjukt varmt.

Gammsvenska.

Palme d.y., vilken redan under sin skoltid var ett underbarn, fullföljer sina framgångar genom att samtidigt studera juridik och ryska och vara boxningsreporter och jitterbugsexpert i Sv. D., allt med största lycka, och dessutom uppnå full poäng i svenska arméns kvistiga frågesport för mönstrande ynglingar. Var månne detta sluta?

Skoltidningen Suum Cuique på Sigtunas humanistiska läroverk, där Olof Palme gick, berättar hösten 1944 om den unge Palmes förehavanden direkt efter studenten.

Jag läser Underbara dagar framför oss, Henrik Berggrens biografi över den gamla statsministern. Berggren låter den skönlitteratur och poesi som Palme läste ta stor plats. Om ni frågar mig ett mycket fruktbart grepp som leder till många intressanta iakttagelser om Palmes och hans samtids utveckling. Men lika roligt är det att ta del av gamla citat som ovanstående. Det är väl språket som lockar.

"Svenska arméns kvistiga frågesport".

Och eftersom Henrik Berggren har läst brev som skickats inom familjen Palme bjuds det på många fina citat i gammeldags språkdräkt. Min favorit hittills kommer från Olofs pappa Gunnar som när han trodde att han skulle dö skrev till frun Müsi (Elisabeth):

"Kom för övrigt ihåg att lära barnen förstå och icke döma."

Litteraturen.

Idag börjar det skrivna ordets höst. Det talade radio-ordet får ta ett steg tillbaka ett tag. Jag har tänkt att detta också ska inbegripa ett uppsving för Tvivlet.

Det fanns litterära ambitioner med Tvivlet från början. Då, hösten 2005, var rubriken Liv i Piteå. Jag skulle berätta om min norrbottniska exil och när den var slut levde bloggen farligt. Men den överlevde och då och då har det slagit små litterära vågor mot bloggstranden.

Vad är litteratur? Ja, en definition är enligt NE "skrivna texter som uppfyller vissa estetiska kriterier". Vilka de kriterierna är är nog omöjligt att säga, men dom flesta känner igen litteraturen när dom ser den.

Det skriva ordets höst, den litterära hösten hos Tvivlet, börjar med en och en halv sida ur Jeffrey Eugenides formidabla Middlesex. Sedan får vi se vart det tar vägen.

"Jag sitter i mattesalen någon gång under vintern i sjätte klass. Miss Grotowski, vår unga lärarinna, skriver upp en ekvation på svarta tavlan. Bakom henne sitter eleverna i sina träbänkar och följer med i hennes beräkningar eller halvsover eller sparkar varandra i ryggen. Det är en grå vinterdag i Michigan. Gräset utanför fönstren ser ut att vara av tenn. De tända lysrören i taket försöker skingra årstidens dunkel. På ena väggen hänger ett fotografi av den store matematikern Ramanujan (som vi flickor till en början tog för miss Grotowskis utländske pojkvän). Luften är instängd på det speciella sätt som den bara är i skolan.

Och bakom ryggen på vår lärarinna flyger vi framåt i våra bänkar. Trettio unga flickor och pojkar i sex prydliga rader som rusar genom tiden i en hastighet som vi inte är medvetna om. Medan miss Grotowski skriver ekvationer på svarta tavlan börjar alla klasskamrater omkring mig förändras. Jane Blunts lår, till exempel, verkar bli lite längre för varje vecka som går. Hennes tröjor sväller över brösten. Sedan en dag lyfter Beverly Maas, som sitter alldeles bredvid mig, upp handen och jag skymtar något mörkt under blusärmen: lite hår i en ljusbrun fläck. När fick hon den? Igår? I förrgår? Ekvationerna blir längre och längre under årets lopp och alltmer komplicerade, och kanske är det alla siffrorna eller multiplikationstabellerna; vi lär oss att beräkna stora summor medan våra kroppar, enligt sin egen matematik, kommer fram till oväntade svar. Peter Quails röst är två oktaver lägre än förra månaden och han märker det inte. Varför inte? Han flyger för fort. Pojkarna får fjun på överläppen. Pannor och näsor växer ut. Det mest påfallande av allt: flickor förvandlas till kvinnor. Inte mentalt eller ens känslomässigt, men fysiskt. Naturen gör sina förberedelser. Tidsgränser som ligger inkodade hos arten börjar löpa ut.

Det är bara Calliope i andra raden som inte rör sig, som av någon anledning blivit hejdad sin bänk, så att hon är den enda som verkligen lägger märke till metamorfoserna runt omkring sig. Medan hon löser matematiska problem är hon medveten om Tricia Lambs handväska på golvet bredvid hennes bänk, om tampongen som hon uppfångade en skymt av tidigare på morgonen - och som man använder hur, exakt? - och vem kan hon fråga? Även om Calliope fortfarande är söt upptäcker hon snart att hon är den kortaste flickan i klassen. Hon tappar sitt suddgummi. Ingen pojke plockar upp det åt henne längre. I julspelet får hon inte rollen som Maria som förr om åren, utan som en älva...

Men det finns fortfarande hopp, eller hur?... för bänkarna flyger, dag efter dag; i sin framilande formation girar eleverna och susar med ett vrål genom tiden, så att Callie en eftermiddag lyfter blicken från sitt bläckfläckade papper och ser att det har blivit vår, att blommorna knoppas, att forsythian har slagit ut, att almarna grönskar. På rasterna ser hon flickor och pojkar gå hand i hand och ibland kyssa varandra bakom ett träd, och Callie känner sig bedragen, lurad. 'Har du glömt mig?', säger hon till naturen. 'Jag väntar. Jag är fortfarande kvar.'"

Kollage.

Ibland har jag allting på gång samtidigt.

Stretchar, dricker lite vatten, diskar en kopp, stretchar, tar en tugga pastasallad, går på toa, dricker lite vatten, klottrar ner stödord till ett blogginlägg, går runt rastlöst i vardagsrummet, tar en tugga pastasallad, stretchar, klär av mig, tar en tugga pastasallad, duschar, dricker lite vatten, slår igång datorn, tar en tugga pastasallad, lägger tillbaka en ryggsäck i garderoben.

Går i bitar.

När blev jag såhär? Beror det på distraktionskulturen jag utsätter mig för när jag jobbar på internet mer eller mindre hela dagarna? Förresten är jag där när jag inte jobbar också? Tittar på skärmen där det nästan alltid finns något som inte har med saken jag egentligen har för handen att göra. Alltid något annat som vill ha min uppmärksamhet.

Jag har hört att när hjärnan under en tid har bearbetat många intryck börjar den efter ett tag vilja ha fler intryck att distrahera sig med. Och att man måste ta det lugnt ett bra tag innan det där går över. Till en början får man abstinensbesvär i form av rastlöshet.

Tja, jag vet inte. Helt bra känns det inte i alla fall. Jag vill vara samlad, men det kanske inte går.

Tvivlets 119:e dröm

Jag kanske blir excentrisk miljardär. Bohemisk mecenat med kulturprojekt i Calcuttas slum och på Centralafrikas landsbygd. Jag besöker deltagarna 5-6 veckor per år. Annars spelar jag långgolf i skräddarsydda kläder. Började när jag var 27. Vinner klubbmästerskapet i klassen H65. Har stora middagar med min brokiga vänskara. Bjuder in konstnärer till min egendom ett par-tre mil utanför stan. Där finns en skulpturpark.

Distraktion.

Jag hade väl tänkt att skriva något tänkvärt och sådär, men fastnade på Cute Overload istället. Blir så ibland. Hittade den här till exempel.



Och smågetterna.

Kalejdo.

"Var ska man börja? Alla låtar går ju ut och in i varandra. Leo Kottke drar i alla fall i väg med sitt flinka gitarrspel innan programmet knappt ens har börjat. Men sen...

The KLF tycks lira på en egen frekvens när de åker omkring längs amerikanska sydkusten och plötsligt får in Elvis i sitt suggestiva ljudlandskap. Presley alltså. Och norska Ensemble 96 hamnar med sitt stycke om den odödlige Bach mellan en Charles Darwin-balett och industrifigurerna Ain Sophs liturgiska mässande.

Äh, det är väl inte mycket säga om egentligen. Bara lyssna. Utan att sortera."

Det här handlar om ett Kalejdoskop som jag har sammanfogat. Hörs i P2 ikväll!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2195&artikel=4564144

Ultramarin.

Simma i havet.
Simma i det oändliga.
Simma och simma men aldrig komma till horisonten.

Avtagande.

Och de två kvinnorna på tåget, den ena med astma och den andra med århundradets rökhosta, vilken glädje de fann i sitt yatzyspel! Till en början i alla fall. Sedan blev det ett hyggligt tidsfördriv. Till slut något man bara tar sig igenom.

Mekaniska kast, mekaniska kast.

- Jag får stryka liten.