Ögonblick.

Här ligger jag med kallsvettiga fötter och läser vetenskapshistorisk grundforskning från 1977.

Ibland infinner sig den förhöjda livskänslan, en åtråvärd stund i häret och nuet, däret och dået och hela alltihopet i evigheten, amen. 

Folket frågar II

Är det farligt med låg puls
Är det farligt med elcigg
Är det farligt med hög puls
Är det farligt med värmeljus
Är det farligt med energidryck
Är det farligt med choklad för katter
Är det farligt med radon
Är det farligt med vattenpipa
Är det farligt med kork i vin
Är det farligt med alvedon och alkohol

Folket frågar I

Är det farligt att dricka urin
Är det farligt att åka till Turkiet nu
Är det farligt att träna bakis
Är det farligt att äta för mycket ägg
Är det farligt att svälja snus
Är det farligt att röka papper
Är det farligt att äta mögel
Är det farligt att dygna
Är det farligt att sola solarium
Är det farligt att knäcka fingrarna
Är det farligt att flyga när man är gravid
Är det farligt att vara ute med feber

Recept.

Hallå? Kontakt!
Hallå?
Jag står inte i kontakt.

Men här är i alla fall en konversation jag av någon anledning tyckte var roande.

- De har en pizza där som heter Carl Philip. En djävulsk pizza vet du. Så jävla härlig och god.

- Vad är det på den då?

- Ja, det är fläsk och grönsaker i vanlig ordning.

Omhändertaget.

Lyfte luren och ringde till Hemköp.

- Välkommen till Hemköp! Det är Katrin.
- Hej! Jag heter Tvivlet och jag handlade hos er för en timme sen eller så.
- Jaha?
- Jag måste ha drabbats av nån förvirring för jag tror att jag glömde packa ner både den pepparotsvisp och de vita bönor jag köpte.

Det är vid sådana här tillfällen som tron på samhället stärks och känslan av trygghet ökar för Katrin sa:

- Ja, vi har dom här.

Det innebär även en anledning till att ta en kvällspromenad. Kanske lyssna på när Merit Hemmingson spelade på nån festival i Norge 1973.

Sammantaget.

Människan är liten
Solen är stor
Vi klarar det inte själva
Det är därför vi tror

Stil.

"Likasom så många af det gamla, ärorika Sveriges store män har äfven jag utgått ur en ringa koja."

Det kan vara så trevligt med gammal litteratur. Denna mening är ur Skollärare John Chronschoughs memoarer.

Pokerfejjan.

En liten anekdot besläktad med det förra inlägget.

När jag på grund av anställningsregler och skum personalpolitik var tvungen att sluta på mitt jobb i slutet av februari och var osäker på om jag skulle få komma tillbaka skyndade jag mig att ta ut friskvårdsbidraget på 1 500 kronor.

Jag köpte klippkort till ett träningsställe. 10 besök kostade 750 kronor, så jag kunde alltså ladda kortet med det dubbla. Under våren har jag varit en ganska flitig gäst där och länge tänkt "nu måste det vara slut på det där kortet snart", men eftersom kortdragaren varje gång glatt plingat sitt välkomstljud har jag fortsatt köra på.

När jag kom dit igår för att träna fick jag tillfälle att fråga receptionisten. En mullig man med keps som fastän det nog inte är superlikt nu för mitt inre har antagit Michael Moores skepnad.

- Kan du se hur mycket det är kvar på mitt kort?
- Ja, då ska vi se...

Jag förberedde mig på att det nog var sista klippet.

- Ja, du har ju årskort till den 2:a mars då.

Blixtsnabb överläggning om jag ska säga att det nog inte kan stämma eller om jag ska låtsas som ingenting och "kommer han att genomskåda mig om jag låtsas som att jag egentligen vet att jag har årskort" (för det borde man väl rimligen veta). Ut kommer:

- Jaha. Var det så? Ja, det var ju genom jobbet det där.

Och det var det ju.

Tack?

Konduktören flydde från Turkiet på 90-talet. Det är i stort sett det enda jag vet om det. Och att han dök upp i min klass. Var det i femman eller redan i fyran?

Nu är det årets hittills varmaste dag - över 30 grader - och plötsligt sticker någon fram en Coca-Cola under näsan på mig. Det är han. Han vill vara bussig. Och jag som aldrig dricker colaläsk. Jag minns hur han blev utstött i klassen. Varför vill han ge mig en Cola? Jag måste ta emot den här. Eller? Jo. Jag tar emot den. Han är diskret, så jag nickar bara ett tack.

Han går iväg. Jag börjar fundera över alternativen. Gå ikapp honom och be om en annan smak? Nej, han bjöd från ingenstans, då kan man inte börja konstra. Dricka upp den? Nej, det vill jag ju helt enkelt inte. Byta ut den på eget bevåg?

Lång blick genom vagnarna. Han är på väg bortåt. Tre kylskåp på rad i tåggången. I första bara frukt och choklad. Nästa tomt. I tredje dryck. Jag tar första bästa. Colan byts ut mot en Fanta. Jag går snabbt tillbaka till min plats. Ser inte åt någon annan passagerare.

Så, här sitter man nu och känner sig både lite otacksam och som en tjuv. Dessutom med rädslan att min gamla skolkamrat ska komma förbi och se att jag dricker Fanta.

Tåget stannar i Härnösand.

Vad du ska trassla till det, Tvivlet.

Testbrist.

Vissa saker fastnar märkligt hårt. Jag minns ett test av osthyvlar i tidningen. Precis ett sånt där när testaren jämför olika egenskaper hos ett gäng fabrikat av en vara och får fram en BÄST I TEST.

En av sakerna de kontrollerade var hur bra osthyveln kunde hyvla vitkål. Ja. En av sakerna de kontrollerade var hur bra osthyveln kunde hyvla vitkål. De till och med lyfta fram det i texten nedanför rutmönstret med de olika mätvärdena att den och den osthyveln var minsann bra att hyvla vitkål med.

Nästa gång vi testar stövlar, varför inte testa hur långt det går att kasta dom? Eller när vi testar grillar, hur bra det går att använda dom som slagverk i en orkester?

Om jag hade varit osthyveltillverkare hade jag föreslagit, till nästa test, att testa hur bra det går att hyvla den som gjorde det förra testet.

Som sagt, vissa saker fastnar märkligt hårt.