O evighet.

Den åttonde februari förra året skrev jag om det otänkbara. Jag framkastade att det otänkbara, som exempelvis evigheten, inte bör tänkas på eftersom det inte går att tänka på. Man blir olycklig.

Igår kväll låg jag intet ont anande och läste om 1695 års psalmbok i Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien och plötsligt uppenbarar sig psalm 407, skriven Lasse Lucidor för mer än 400 år sedan:

O evighet, din längd mig fast förskräcker,
som början har, men aldrig ändan räcker.
O evighet, en tid förutan tid,
din hugkomst gör, att jag där hissnar vid.

Hägg skriver om psalmen: "I skrämmande svindel och ångest begrundar en enkel själ det ofattbara i evigheten. [...] I inspirerande bilder försöker [Lucidor] åskådliggöra ändlösheten. Om evigheten bara vore så lång - då skulle de fördömdas pina ändå lätta."

Exakt!

O evighet! för dig mitt hjärta bävar,
när i ditt djup min häpna tanke svävar,
Begrundande hur gräslig pinan är,
Som dödar allt, men intet liv avskär.

Den är ödslig den där evigheten, så är det. Och på Lasse Lucidors tid var ju människan extra fördömd och förtappad, syndfull och säkerligen övergiven av Gud.

Så länge Gud är Gud, och Gud månd' bliva,
Skall plågan ej de dömda övergiva
I mörkrets djup. Då lyktas våndan där,
När Herren Gud ej mera evig är.

I tolv verser manar han fram den ena kusligheten efter den andra. Läs själv här.

Faktum kvarstår - bäst att inte tänka på det där. Men ändå trevligt att genom poesin finna något gemensamt med en 1600-talsperson.

Det är väl en evig fråga, får man anta.