Igår var vi på improvisationsmusikfestival. Vi träffade oerhört trevligt folk som bjöd med oss på efterfesten. Vi kände oss hemma igen, efter alla aversioner mot publiken på BO18.
Fast helt hemma kände vi oss natuligtvis inte, särskilt eftersom festen igår ägde rum i en palatsliknande villa med marmor och tjänstefolk. Improvisationsmusikerna här har mest överklassbakgrund. Inte så konstigt. Kultur är lyx. De flesta vi har träffat hittills på vår resa kommer från välbärgade hem. Jonas och jag är alltid fattigast och vågar inte säga på vilket hotell vi bor på.
Just nu sitter vi på Starbucks med trådlös och snabb uppkoppling. Jag skriver på Jonas dator. Därför har jag tillgång till alla svenska bokstäver. Det känns ovant. Annars känner jag mig som vanligt tacksam för den höga standarden på engelskundervisningen i Sverige. Och tycker att det är lite synd att jag inte läste franska på högstadiet. I Beirut pratar nästan alla franska.
Idag har vi intervjuat en libanesisk tjej som ifjol sommar lämnade Libanon två veckor efter att de israeliska bomberna börjat falla. Hon åkte på ökenrave i Jordanien och sen tillbaka. Att festa är hennes sätt att överleva krig och politisk instabilitet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar